Tagged texter

The girl who cried love.

0

Jag hittade den här texten bland mina gamla textutkast. Den är några år gammal men av någon anledning publicerade jag den inte då. Hoppas ni tycker om den.

tumblr_beatingheart

Det där med kärlek. Man tror kanske att det blir enklare med åren. Då man vet mer, har mer erfarenhet, mer misstag under bältet. Man vet vad man vill ha och vad man ska undvika för att inte gå i samma fälla fler än en gång.

Jag har mer än en gång fallit offer för min egen optimism. Fallit handlöst för de svåra männen med de stora tankarna och de trasiga själarna. Männen som har så mycket potential, så mycket kärlek och ömhet och kreativitet. Och jag ser mig själv, gång på gång, stå där och banka huvudet i väggen för att få honom att förstå sin storhet samtidigt som jag någonstans längs vägen tappar bort mig själv. Mina egna behov, mitt eget värde.

Jag har fått höra så många gånger att jag är “så bra, så fantastisk, så mycket bättre än du tror”. Av samma män som ett ögonblick senare går åt ett annat håll och inte har plats för mig längre. Till slut betyder orden ingenting. Ord som inte blir till handling är bara bleka bokstäver utan själ.

Och varje gång tror jag det är kärlek. Varje gång jag får den där blicken och känner förståelsen, varje gång jag kommer igenom muren och ser tårar i hans ögon. Varje gång han kysser mig på just det där sättet och säger att jag är just så där fantastisk som jag aldrig känner mig. Varje gång jag känner magin.

Så många gånger har jag hamnat där. Där han säger att han inte kan lova något. Och jag känner en blandning av förkrossning och lättnad. Förkrossning för att, ännu en gång är det inte min tur. Ännu en gång måste jag ta ett steg tillbaka och se mitt liv passera mig förbi.

Trygghet därför att nu kan jag falla tillbaka in i mitt trygga mönster. Att vara “olyckligt kär” i någon som inte vill ha mig hela vägen. Men som ändå bekräftar min existens och min person. Som håller om mig och som jag kan lägga min energi på. Den som jag inte vill eller vågar lägga på mig själv. Men jag behöver inte ta ställning till något eller ta något ansvar. För jag vet ju hela tiden att det inte kommer att vara jag i slutändan.

Och jag undrar varför jag inte värderar mig själv högre. Varför jag tycker att jag inte är värd att vara nummer ett? Värd all kärlek som en människa kan ge? Varför nöjer jag mig med att vara ett andrahandsval, ett pausnummer i väntan på det som är på riktigt?

Han är bekräftelse. Han är närhet. Och jag är trasig. När jag är nära honom så glömmer jag skiten en liten stund. Känner mig lite mer hel. Lite mer levande. Det är inte logiskt. Det är inte värdigt. Men det är där jag är just nu. Jag behöver det. Även om det är på låtsas.

Osynlig eller bara förbisedd.

0

Vill inte se dig.
Vem är du för mig?
Vill inte ta på dig.
Vad kan du göra för mig?
Hur kan du ge mig frid?
Jag har ingen längtan efter någon som du.
Allt med dig är fel.
Tanken har inte ens slagit mig.

Varför ser du mig inte?
Varför är jag inte för dig?
Varför vill du inte ta på mig?
Ser du inte att jag är precis för dig?

Tårar är allt för mig.
Tårar är allt jag kan ge till dig.
Någon annan tanke har inte ens slagit mig.

Bara vara vänner.

2

Jag har tänkt en del på det här med vänner på sistone. De där nära vännerna. Bästa vännerna. De där man kunnat berätta vad som helst för. Ringa när man varit glad eller ledsen eller bara velat prata om ingenting med. Bästisarna. Ju äldre jag blir, desto fler “bästa vänner” är det som kommit och gått i mitt liv. Vissa av dem har stannat bara en kort stund, andra har funnits med nästan hela livet. Men på sistone har jag känt mig ganska ensam. Missförstådd. Bortglömd.

Jag tror att jag har en tendens att överskatta vänskaper. Att jag många gånger tror att relationen är mer befäst, djupare och mer uppskattad än vad den många gånger är. Eller i alla fall från den andra parten. Och det värsta som finns är när man inser att, en person som jag anser vara en av mina bästa vänner, för den personen är jag bara en i mängden. Det finns alltid någon viktigare, någon närmare än jag. Det betyder inte att jag inte är bra eller rolig att hänga med, jag är bara inte den första, andra eller ens den tredje man ringer när man har något roligt att berätta eller om man mår skit en söndagskväll.

Ibland glider man ifrån varandra. Ibland är slutet på vänskapen ett medvetet val. Ibland blir man sviken eller sårad och alla gånger gör det ont. Och alla gånger undrar jag om jag gjort något fel. Även om det kanske bara är så att livet har sin gilla gång. Allt är dynamiskt. Allt går i cyklar och människor och tider förändras.

Jag saknar dem. Jag saknar Daniel och Kicki och Jon och Sofia och de där andra människorna som jag trodde att jag var så nära men som bara en dag plötsligt sa tack och adjö och inte längre ville ha mig i sitt liv. Och jag undrar var jag gjorde för fel. Fast det kanske bara var dags för ett nytt kapitel.

Men jag saknar ändå.

Sofia, jag och Daniel

Sofia, jag och Daniel när det begav sig, 2001.

Förblödande.

0

Jag kan knappt förstå att det fanns en tid då du var min. Då du såg på mig med framtid i blicken. Då du sa “vi” och din hand låg runt min midja. En stund då du andades in mig och vi var varandras syre.

Då dina fingrar letade sig in i det mjuka håret i min nacke och hela jag bultade långsamt och hårt som ett döende hjärta. Då jag blödde kärlek. Förblödde.

För det var vi väl hela tiden? Döende? Även när du sa att jag förstod dig bättre än någon. Då vi var så självklara för varandra.

Att det kan vara så nära mellan allt och ingenting.

Don’t give up. Get mad.

2

Jag slår snart i botten. Där självföraktet och mörkret har byggt sig så starka och tagit över alla domäner som finns kvar. Och någonstans här växer en ilska fram. Det är den ilskan som räddar mig. Jag känner igen den, jag har känt den förr.

Ilskan riktas mot mig själv för mitt självförakt. Den spottar på mig för att jag är en liten människa som förminskar sitt eget värde. Och den lilla människan viker för vredet. De två går samman och ryter ifrån. Man måste ju uppskatta den poetiska ironin i detta.

Snart hittar de två varandra. Snart möts händer i mörkret som förstår och Fenix reser sig ur askan. Så kom igen nu. Don’t give up. Get mad.