The girl who cried love.

Jag hittade den här texten bland mina gamla textutkast. Den är några år gammal men av någon anledning publicerade jag den inte då. Hoppas ni tycker om den.

tumblr_beatingheart

Det där med kärlek. Man tror kanske att det blir enklare med åren. Då man vet mer, har mer erfarenhet, mer misstag under bältet. Man vet vad man vill ha och vad man ska undvika för att inte gå i samma fälla fler än en gång.

Jag har mer än en gång fallit offer för min egen optimism. Fallit handlöst för de svåra männen med de stora tankarna och de trasiga själarna. Männen som har så mycket potential, så mycket kärlek och ömhet och kreativitet. Och jag ser mig själv, gång på gång, stå där och banka huvudet i väggen för att få honom att förstå sin storhet samtidigt som jag någonstans längs vägen tappar bort mig själv. Mina egna behov, mitt eget värde.

Jag har fått höra så många gånger att jag är “så bra, så fantastisk, så mycket bättre än du tror”. Av samma män som ett ögonblick senare går åt ett annat håll och inte har plats för mig längre. Till slut betyder orden ingenting. Ord som inte blir till handling är bara bleka bokstäver utan själ.

Och varje gång tror jag det är kärlek. Varje gång jag får den där blicken och känner förståelsen, varje gång jag kommer igenom muren och ser tårar i hans ögon. Varje gång han kysser mig på just det där sättet och säger att jag är just så där fantastisk som jag aldrig känner mig. Varje gång jag känner magin.

Så många gånger har jag hamnat där. Där han säger att han inte kan lova något. Och jag känner en blandning av förkrossning och lättnad. Förkrossning för att, ännu en gång är det inte min tur. Ännu en gång måste jag ta ett steg tillbaka och se mitt liv passera mig förbi.

Trygghet därför att nu kan jag falla tillbaka in i mitt trygga mönster. Att vara “olyckligt kär” i någon som inte vill ha mig hela vägen. Men som ändå bekräftar min existens och min person. Som håller om mig och som jag kan lägga min energi på. Den som jag inte vill eller vågar lägga på mig själv. Men jag behöver inte ta ställning till något eller ta något ansvar. För jag vet ju hela tiden att det inte kommer att vara jag i slutändan.

Och jag undrar varför jag inte värderar mig själv högre. Varför jag tycker att jag inte är värd att vara nummer ett? Värd all kärlek som en människa kan ge? Varför nöjer jag mig med att vara ett andrahandsval, ett pausnummer i väntan på det som är på riktigt?

Han är bekräftelse. Han är närhet. Och jag är trasig. När jag är nära honom så glömmer jag skiten en liten stund. Känner mig lite mer hel. Lite mer levande. Det är inte logiskt. Det är inte värdigt. Men det är där jag är just nu. Jag behöver det. Även om det är på låtsas.

Osynlig eller bara förbisedd.

Vill inte se dig.
Vem är du för mig?
Vill inte ta på dig.
Vad kan du göra för mig?
Hur kan du ge mig frid?
Jag har ingen längtan efter någon som du.
Allt med dig är fel.
Tanken har inte ens slagit mig.

Varför ser du mig inte?
Varför är jag inte för dig?
Varför vill du inte ta på mig?
Ser du inte att jag är precis för dig?

Tårar är allt för mig.
Tårar är allt jag kan ge till dig.
Någon annan tanke har inte ens slagit mig.

Bara vara vänner.

Jag har tänkt en del på det här med vänner på sistone. De där nära vännerna. Bästa vännerna. De där man kunnat berätta vad som helst för. Ringa när man varit glad eller ledsen eller bara velat prata om ingenting med. Bästisarna. Ju äldre jag blir, desto fler “bästa vänner” är det som kommit och gått i mitt liv. Vissa av dem har stannat bara en kort stund, andra har funnits med nästan hela livet. Men på sistone har jag känt mig ganska ensam. Missförstådd. Bortglömd.

Jag tror att jag har en tendens att överskatta vänskaper. Att jag många gånger tror att relationen är mer befäst, djupare och mer uppskattad än vad den många gånger är. Eller i alla fall från den andra parten. Och det värsta som finns är när man inser att, en person som jag anser vara en av mina bästa vänner, för den personen är jag bara en i mängden. Det finns alltid någon viktigare, någon närmare än jag. Det betyder inte att jag inte är bra eller rolig att hänga med, jag är bara inte den första, andra eller ens den tredje man ringer när man har något roligt att berätta eller om man mår skit en söndagskväll.

Ibland glider man ifrån varandra. Ibland är slutet på vänskapen ett medvetet val. Ibland blir man sviken eller sårad och alla gånger gör det ont. Och alla gånger undrar jag om jag gjort något fel. Även om det kanske bara är så att livet har sin gilla gång. Allt är dynamiskt. Allt går i cyklar och människor och tider förändras.

Jag saknar dem. Jag saknar Daniel och Kicki och Jon och Sofia och de där andra människorna som jag trodde att jag var så nära men som bara en dag plötsligt sa tack och adjö och inte längre ville ha mig i sitt liv. Och jag undrar var jag gjorde för fel. Fast det kanske bara var dags för ett nytt kapitel.

Men jag saknar ändå.

Sofia, jag och Daniel

Sofia, jag och Daniel när det begav sig, 2001.

Förblödande.

Jag kan knappt förstå att det fanns en tid då du var min. Då du såg på mig med framtid i blicken. Då du sa “vi” och din hand låg runt min midja. En stund då du andades in mig och vi var varandras syre.

Då dina fingrar letade sig in i det mjuka håret i min nacke och hela jag bultade långsamt och hårt som ett döende hjärta. Då jag blödde kärlek. Förblödde.

För det var vi väl hela tiden? Döende? Även när du sa att jag förstod dig bättre än någon. Då vi var så självklara för varandra.

Att det kan vara så nära mellan allt och ingenting.

Don’t give up. Get mad.

Jag slår snart i botten. Där självföraktet och mörkret har byggt sig så starka och tagit över alla domäner som finns kvar. Och någonstans här växer en ilska fram. Det är den ilskan som räddar mig. Jag känner igen den, jag har känt den förr.

Ilskan riktas mot mig själv för mitt självförakt. Den spottar på mig för att jag är en liten människa som förminskar sitt eget värde. Och den lilla människan viker för vredet. De två går samman och ryter ifrån. Man måste ju uppskatta den poetiska ironin i detta.

Snart hittar de två varandra. Snart möts händer i mörkret som förstår och Fenix reser sig ur askan. Så kom igen nu. Don’t give up. Get mad.

Skriva om att skriva.

Jag funderar på det här med att skriva. Jag vet inte hur många gånger jag har börjat på den där boken och gett upp bara efter ett halvt A4. Och jag undrar varför. Det är ju faktiskt inte halvdumma meningar jag spottar ur mig. I en och annan finns faktiskt något genomtänkt och, vågar jag till och med påstå, vackert.

Och jag undrar varför jag slutar. Varför jag fastnar. Är det för att jag inte har ett klart ramverk över vad det är jag vill säga? Men det vet jag väl aldrig. Är det kanske därför mitt liv inte går ihop? För att jag saknar mål och bäring? För att jag inte riktigt har den där kämparglöden och tålamodet? För att jag inte vet hur jag vill att historien ska sluta?

Det första rådet alla ger när man ska börja blogga är ”ha ett klart mål. Vad vill du säga med din blogg, vad vill du skriva om?” Eh. Allt? Jag skriver om livet och allt som händer i det. Det bra och det mindre bra och det riktigt jävliga. Men riktigt allt det och även filmrecensionerna kanske man inte kan klämma in i en bok. Det var nog tur att jag började blogga innan alla andra. Innan “reglerna”.

Ni ser. Tre stycken och jag är redan ute på hal is. Vart var vi? Jo just. Jag påbörjar inget för att jag inte vet hur det ska sluta. När jag tänker efter stämmer det med rätt mycket i mitt liv. Eller, snarare, jag är skitbra på att påbörja saker. Sämre på att följa upp och avsluta.

Jag undrar hur många texter jag har här på bloggen som skulle kunna bli en del av en bok. Som är en början, en mitt eller ett slut. Eller åtminstone en krönika eller en novell. Eller är de alla bara lösryckta texter från en specifik dag med en specifik sinnesstämning som aldrig blir något mer och aldrig kommer igen?

Fem stycken och jag är förlorad. Jag ska nog kanske hålla mig till bildbloggandet ett tag till.

Varsågod för bekräftelsehorande.

Idag är en sådan dag jag vill supa mig full bara för att slippa känna. En sådan dag då jag vill flytta dit ingen känner mig. Bara för att kunna börja om. För att slippa låtsas att det finns människor som förstår. Riva ut alla sidor ur boken och börja på en ny. En tom. En där, även om den är full av tomhet och osäkerhet, i alla fall inte innehåller den sorts förvirring och sorg jag känner i kväll. Ensamheten.

Men jag har förstått att den här sidan av mig är “uppmärksamhetssökande”. Att den är aningen provocerande och lite sorglig. Att jag skriver sådana här texter för att de är “roligare” att läsa än sådana texter där jag mår bra.

Ni ska ha en sak jävligt klart för er. Jag skriver från hjärtat. Jag har aldrig skrivit för besökarsiffror eller horat ut mig för uppmärksamhet. Och att bli anklagad för detta, av någon som säger sig vara min vän, som säger sig känna mig, det gör ont.

Det får mig också att undra hur folk ser på mig egentligen. Ser de all min smärta som ett medvetet rent bekräftelsehorande?

Och det faktum att jag publicerar den här texten gör att jag känner mig lite smutsig. Som att han har rätt. Han har tagit ifrån mig min fristad. Min tillflyktsort. Fan.

Jamen. Om man skulle fortsätta måla lite sovrumsvägg då.

Några meningar om regnet.

De bästa orden är de som skrivs när huvudet snurrar fritt. Inte av ångest eller smärta utan fritt i ett tomrum som inte har ett namn.

Jag passerar förbi din port och en kyrkklocka slår. Klämtar för slutet av en era. Slutet av oss. En hemlös kvinna packar ihop sina få ägodelar i en svart sopsäck, gör sitt bästa för skyla dem från regnet.

Samma regn gör fläckar på min telefons skärm där jag går mot nattbussen. De blir små fläckar av regnbågar mot den gula anteckningsappen.

Ljudet av mina klackar mot asfalten börjar särskilja sig från de andras som ekar bort. De som stressar och lunkar hemåt efter ännu en dag av ekorrhjul, tristess eller passion. Jag undrar hur jag själv kommer arkivera den här dagen imorgon.

De brandgula höstlöven lyser upp gångvägen åt mig. Snart är de ersatta av snö. Ännu en årstid mellan oss. Jag andas ut öl och tobak. Den där enda cigaretten kommer förfölja mig till imorgon.

Vägskälet börjar torna upp sig framför mig.

Önskerubrik: Kändisar på middag

Det här med önskerubriker är lika delar förtjusning och total prestationsångest. Jag vill ju inte göra er besviken och samtidigt vet jag att när jag väl sätter igång så älskar jag skrivandet. Så nu kör vi.

Sofia vill att jag ska skriva om “Om jag fick bjuda 3 kända personer på middag skulle det bli…”. Så då gör jag väl det!

Den första personen jag skulle bjuda på middagen är så klart Julia Roberts. För ni som hängt med ett tag är ju väl medvetna om min milda besatthet av denna kvinna. Förutom att diskutera skådespelarteknik, film och böcker så skulle vi även prata religion, livsöden och fnissa en hel massa. Dessutom skulle jag ställa henne vid spisen då jag vet att hon enligt utsago är en excellent kock, något jag själv inte kan ställas till svars för.

Den andra personen jag skulle vilja bjuda på middagen är till viss del anknuten till Julia –  Elizabeth Gilbert som skrev boken “Eat, Pray, Love”. Den boken gav mig så otroligt mycket och hennes resa, både den fysiska och den själsliga, är något jag kan identifiera mig väldigt mycket med. Inte nog med att hon verkar skön, avslappnad, smart och klok, hon är dessutom riktigt rolig.

Den tredje personen då. Ja, alltså, den här tjejmiddagsklyschan kommer ju verkligen vara komplett nu och ni kommer se mig som ett riktigt SATC-offer, men jag måste säga Oprah. Dels för att jag tror att dynamiken mellan dessa tre personer skulle vara helt magisk (Julia och Elizabeth var ju faktiskt på Oprah för att promota filmen “Eat, pray, love”) och dels för att det liksom är, well, Oprah. Kom igen liksom.

Sådär. Min tjejmiddag är komplett. Och ledordet för middagen är inspiration. Take it away.

Som trädet i skogen. Ensam och osynlig.

Sådana här dagar känner jag mig som det där trädet i skogen. Det som inte finns om ingen finns där för att se det. För att höra löven susa eller fåglarnas sång. För att klättra i det och bekräfta dess existens. Ensam och osynlig.

Idag sitter jag här framför min skärm och gråter. Tårar av förvirring trillar nedför mina kinder. De är så blandade att genomskinligheten i dem känns missledande.

Att vara så här lycklig och så här trasig inuti samtidigt borde vara omöjligt. Lycklig för att jag ser människorna omkring mig och jag älskar så många av dem så att det gör ont. Deras vackra, och ibland lika trasiga, själar och stöttande ord och uppmuntrande leenden. Jag kan se det goda av mig själv i dem. Jag känner mig så privilegierad att ha dem i mitt liv. Men många dagar känner jag mig inte värdig.

Dagar som idag hatar jag. Jag hatar att jag känner mig helt handfallen. Att det känns som att någon har lagt en tyngd i storleken av en mindre häst över mitt bröst och bett mig bestiga Mount Everest. Att jag kliver upp ur sängen klockan tre på eftermiddagen och inte ens klarar av att diska utan att börja hyperventilera.

Att jag står i dörröppningen till köket och håller i mig i dörrkarmarna för att inte falla ihop när hela min kropp skakar av ångest. När tårarna rinner nedför kinderna men jag vägrar att ge efter och istället skriker elaka ord åt mig själv för att jag ska skärpa till mig.

Dagar som idag skäms jag över mig själv. För att jag inte har kontroll över någonting, allra minst mig själv. Att jag saknar disciplin. Och vet ni vad det roliga i kråksången är? Att jag även hatar mig själv för att jag inte kan ge mig själv en “break”. Att jag inte bara kan tillåta mig själv att ha en dålig dag. Stirra i taket och bara vara ledsen att stund. För jag vet ju att det blir bättre. Men nej, istället ska jag spöa skiten ur mig själv mentalt och rasera min egen självkänsla. Mycket produktivt.

Idag är en sådan dag. De är inte lika många eller lika frekventa längre. Men de är lika förjävliga.