Idag får ni en liten snabbrepris över de filmer jag sett på sistone (eller typ det senaste halvåret, får skärpa till mig). Enjoy!
The Philadelphia Story -
Det här är klassiker i den sanna benämningen. Svart/vitt, stilige Cary Grant, galet roliga James Stewart och den magiska Katherine Hepburn. Skrattade så jag grät. (Trailer)
Carnage -
Fantastiskt komediskådespeleri av samtliga inblandade och mycket bra manus. Det krävs en stark kvartett för att hålla igång en hel film i ett vardagsrum. (Trailer)
Drive -
Snygg, välspelad och speciell. Nivån av våld drar dock ned betyget. Jag hade väldigt höga förväntningar, något som förmodligen låg upplevelsen i fatet. (Trailer)
The Ides of March -
En mycket positiv överraskning. Clooney lyckas med konststycket att både regissera och agera i en film. Och göra det bra. Ryan Gosling är lysande. Också mycket bra prestation av Evan Rachel Wood. Filmen har bra tempo, bra skådespelarprestationer och en mycket bra manus. Bra film, rakt av. Läs hela min recension här. (Trailer)
My week with Marilyn -
Michelle Williams är briljant. Hon fångar sårbarheten och den sköra sidan hos Marilyn, en kvinna som inte alls trivdes i rollen som stjärna utan helst av allt ville bli en “riktig” skådespelerska. Hennes röst är släpig och förförande, hennes blick rädd och vilsen. (Trailer)
Moneyball -
Gillar man baseball så är detta säkert en kanonfilm. Men för mig som inte fattar baseball är det för tekniskt och för mycket sportnörderi. Jonah Hill är bäst. (Trailer)
The Iron Lady -
Meryl Streep är fantastisk. Tyvärr håller inte riktigt filmen som helhet Meryl’s felfria nivå. Den är ganska rörig och lite för hoppig med sina tillbakablickar och försök att hänga med i de politiska svängarna. Det känns stressat. Läs hela min recension här. (Trailer)
I måndags tog jag mina ledsna hårrötter och urtvättade barr till Hair Do och Emelie på Bondegatan. Det finns nog inget bättre än när någon sätter händerna i huvudet på en efter en lång dag på jobbet. Skalpmassage tror jag bestämt att man får varje dag i himlen.
Finkameran låg hemma och vilade så här får ni kvällen ur iPhonen sett.
Före och efter. Jag blev lite guldigare, lite rödare och lite lockigare. Och mycket nöjdare.
Sedan gick vi till Sardin, detta pyttelilla mirakel-hål-i-väggen precis vid Nytorget. Där har de sangria och alldeles underbar mat. Det är bokstavligt talat trångt som i en sardinburk men värt det.
Vi pratade pojkar, twitter och allt sånt där tokigt som hör livet till. Och åt mat så vi storknade.
På väggen har de en jättelång spegel inramad med sardinburkar. Så himla flott. Vinka till Emelie!
Första gången jag besökte direktsändningen av Vinkritikerna satt jag (som lekman) i panelen. Jesper och Sara lärde sig uppenbarligen av sitt misstag och bjöd därför in mig i lördags som publik i soffan istället. Mycket klokt av dem. Och bra för mig. I soffan kunde jag nämligen fokusera på att dricka vin och twittra strunt istället för att faktiskt komma med seriösa åsikter om vinerna som provades. Dock sa jag nog mer smarta saker om vinerna i lördags än vad jag gjorde under hela direktsändningen förra gången. Ironiskt.
I soffan hade jag den här gången sällskap av Ida och Marcus, och i panelen denna afton fanns även Erik. Bland vinerna som provades fanns ett av mina favoritviner, Tommasi Graticcio Appassimento, samt ett för mig nytt vin, Irony, som nog ändå, så här i efterhand, fick mig att omvärdera min illvilja mot Pinot Noir.
Och, så klart, i enlighet med tradition och regler, så spårade det ur någonstans efter att det tredje vinet hade provats. Jesper dansade i kalsongerna och Sara sölade runt och sedan bar det av in till stan i solglasögon och poppandes LMFAO på tunnelbanan. Som ett gäng rödvinsfulla fjortisar. Sedan följde Nada och Imperiet och sedan missade jag min hållplats på nattbussen och hamnade nästan i bussgaraget.
En sådan, alldeles tokig, alldeles spontan, alldeles lysande kväll.
En stumfilm år 2012. En svartvit stumfilm utan kända Hollywood-skådespelare och en utländsk regissör som jag aldrig hört talas om. Det låter ju inte riktigt som en film som jag skulle hoppa högt för. En film som inte direkt den stora massan skulle finna intressant. Lite för otillgänglig. Lite för “svår”.
Så det faktum att filmen knep 10 Oscarsnomineringar och tog hem 5 statyetter, inklusive bästa film, är något av ett mysterium. Nog för att gubben med guldbyxorna, Harvey Weinstein, producerat, men ändå.
Mysteriet klarnade dock väldigt snabbt när jag väl såg “The Artist“. Det här är filmmagi på ett nygammalt vis. Självklart ligger något av charmen och fascinationen i “svartvit stumfilm”-faktorn men att filmen skulle ha sådana framgångar bara på grund av att man vågat göra något helt annorlunda går jag inte heller på.
“The Artist” har många olika lager och stumfilmsfaktorn går mycket djupare i handlingen än att bara ta bort ljudspåret. Det handlar om att finna sin röst, att finna nya vägar och acceptera förändring. Tolkningsmöjligheterna här är oändliga. Det här är en film man verkligen kan analysera och diskutera, en film med oändliga undermeningar.
Jag gissar att ni redan förstått att jag älskar “The Artist”. Men det tåls att sägas igen. Jag älskar “The Artist”. Tempot, manuset, musiken, rollprestationerna och regin. Den här filmen har inte många tillkortakommanden.
I torsdags fotade jag på ett bröllopsevent som vi hade i vår butik på Biblioteksgatan, under vilket vi även hade en liten champagneprovning på gång. När alla kunderna hade gått fanns det en del champagne kvar så då fick även vi i personalen en liten provsmakning. Och det tackar man ju inte nej till.
Champagnen som provades var två olika varianter av Pol Roger, en Brut Vintage från 2000 och en Brut Réserve, för övrigt Winston Churchills favoritchampagne. Vår sommelier, Kristoffer från Ward Wines, berättade om champagnes historia och hur det kom sig att Winston Churchill blivit så starkt förknippad med Pol Roger. Jätteintressant att faktiskt få lite kuriosa och att få lära sig mer om allt arbete som ligger bakom en så god (och dyr!) champagne.
Personligen tyckte jag att Brut Vintage var vinnaren av de två. Den var lite kraftigare, lite torrare, hade en lång eftersmak och var härligt bubblig! Brut Réserve var lite lättare, lite fruktigare, en lite mer “lättdrucken” champagne. Den senare finns att köpa på systemet medan Brut Vintage är beställningssortiment men finns att beställa på Ward Wines hemsida.
Ett bord uppdukat med champagne är a sight for sore eyes.
Jag passade även på att hitta min framtida vigselring, nu fattas bara mannen. Och det är väl enkelt fixat, eller? Och jag och Sanna var fasligt nöjda med våra champagneglas.
Meryl Streep är filmkunglighet. Hon är för filmen vad Madonna är för popmusiken. Ingen kan röra henne, hon huserar i en alldeles egen liga där uppe på toppen.
I “The Iron Lady” porträtterar hon den före detta brittiska premiärministern Margaret Thatcher, en roll som gett henne en 17:e Oscarsnominering, och så sent som igår natt, hennes tredje Oscar. Och hon gör det briljant.
Allt i Meryl har blivit Maggie. Från rösten till hållningen till de varierande ansiktsuttrycken, porträttet är felfritt. Jag försvinner in i karaktären och glömmer Meryl helt och hållet. Hon bär filmen på sina axlar som den starka kvinna hon tolkar.
Tyvärr håller inte riktigt filmen som helhet Meryl’s felfria nivå. Den är ganska rörig och lite för hoppig med sina tillbakablickar och försök att hänga med i de politiska svängarna. Det känns stressat och man hinner inte bygga upp någon slags engagemang och känsla för vad det faktiskt är som händer i Storbritannien och i Margrets egna känslor inför det.
Det är inte lätt att göra biopics. Speciellt inte när man ska försöka klämma in ett helt liv och en hel karriär på två timmar. De biopics som är bäst fokuserar på antingen liv eller karriär. Man lägger kanske fokus på en speciell händelse eller en period i personens liv. Försöker man klämma ihop allt i en film blir det stressigt och rörigt. Och det är det största problemet med den här filmen. Man bygger upp och bygger upp men missar någonstans klimax.
Med en annan skådespelerska i rollen som Thatcher hade detta varit ohållbart. Nu blir det ändå någonstans minnesvärt.
Jag gillar George Clooney. Han är snygg, rolig, charmig och framförallt, en bra skådespelare. Problemet är att han har kommit alldeles för nära att trilla i moviestar-facket. Det där hålet skådisar ramlar handlöst ned i när de blir mer kända för att de är kända och inte för de rollprestationer de levererar. Clooney har gjort sitt allra bästa för att hålla sig ifrån detta och lyckats hyfsat bra. Han är jämn i sin talang. Så även om hans roller inte är fantastiskt minnesvärda så håller han ändå en solid kvalitetsnivå.
Och han har en talang som inte jättemånga skådespelare besitter – han kan regissera och agera i en film – samtidigt. Och göra det bra. Därför blir “Ides of March” en mycket positiv överraskning.
Jag var lite rädd att detta skulle bli ett gytter av politiska termer och långtråkiga tal, men där hade jag fel. Det här är bra. Bra tempo, bra manus, spännande och engagerande. Ryan Gosling är mycket bra. Evan Rachel Wood är förförisk och sårbar i lysande vändningar. Och det gör inget om man inte hänger med i politiken hela vägen, det är bra ändå.
För att vara någon som tidigare bodde på mest skräphotell och prioriterade att lägga pengar på upplevelser och god mat när jag reste, så har jag nu blivit väldigt bortskämd med bra hotell genom mina jobbresor. Och GLO som jag bodde på nu under min Helsingfors-vistelse var inget undantag. Lite så här såg det ut på mitt hotellrum.
Den här tigern låg på sängen när jag äntrade rummet. Tyvärr fick jag inte behålla den men den fanns till försäljning i hotellets shop.
Att ha en hel dubbelsäng för sig själv med en massa fluffiga kuddar och täcken, det är ren lyx.
Badrummet säger mycket om kvaliteten på ett hotell och det här badrummet kunde jag bott i, bara det. Och det gjorde jag nästan med, det finns få saker som är så härliga som en lång, varm hotelldusch.
När man får badrock och tofflor, då vet man att det är ett bra hotell.
Och så här glad var jag!
Nattduksborden var upplysta inifrån.
Onsdagskvällens outfit och vodka i minibaren (så klart). Dock lämnades minibaren orörd. Istället myste jag ned mig med film på iPaden och Fazerchoklad från Stockmann. En mycket bra hotellkväll.
Jag behövde inte sakna Jenny sådär jättelänge, vilket var skönt. Ganska precis en vecka efter att hon lämnat oss på kontoret till vårt öde så möttes vi upp på Wagamama och åt middag. Ett sånt där skönt ställe där det är mysigt men inte slacker, snyggt men inte pretto och maten är jättegod och precis lagom i pris. Och gott vin hade de också. Och edamamebönor. Och kokosglass. Behöver jag tillägga att jag mådde illa när jag gick hem? Jag mådde illa när jag gick hem.
Ack så jag saknar dig, iPhony.
Jenny. Fina fina Jenny.
Jag och Lina. Valrosskämtet blir aldrig gammalt.
Jennys syster var också med. Hon hade det bästa partytricket – glasögon med inbyggd ficklampa. Vansinnigt roligt.
Marilyn Monroe har alltid omgetts av någon slags mystik. En tragisk och magisk kvinna som trollband hela världen och gick en alltför tidig död till mötes. Iofs så är det väl som med Elvis, hade hon inte dött ung så hade hon inte blivit den legend hon blivit.
“My week with Marilyn” är den första filmen jag sett om hennes liv. Den bygger på en biografi av Colin Clark, en ung man som på femtiotalet jobbade i filmbranschen och tillbringade några dagar med Marilyn under inspelningen av ”Prinsen och balettflickan ” från 1957.
Michelle Williams är briljant. Hon fångar sårbarheten och den sköra sidan hos Marilyn, en kvinna som inte alls trivdes i rollen som stjärna utan helst av allt ville bli en “riktig” skådespelerska. Hennes röst är släpig och förförande, hennes blick rädd och vilsen.
Den är något spöklikt över den här filmen. Kanske för att man för ett ögonblick känner att man får en inblick i vem denna mytomspunna kvinna egentligen var.
Rollprestationerna är genomgående solida, speciell notering ska Kenneth Branagh ha för sin tolkning av sir Laurence Olivier som mer än något ville ha den stjärnstatus som Marilyn nog gärna lämnat ifrån sig. Filmen känns aningen ihålig ibland men fungerar ändå bra tack vare ensemblens insats.
Det är jag som är La Linda och det här är min lekplats. Jag är thirtysomething och norrlänning från Örnsköldsvik. Bor i Stockholm. Kattkvinna. Webbnörd på heltid. Älskar New York och livet. Och nätkärlek. Och vanlig kärlek. Och julmust. Eller påskmust. Twittrar som @La_Lindas och återfinns på linda@lindah.net.
2
