Tagged träning

Be Your Best Convention

BYB

Idag vill jag tipsa om ett event som min kära Better Bloggers-partner Sofia håller i!

Be Your Best Convention går av stapeln på Stockholmsmässan den 8 november 2014. Du får en heldag med träningspass framtagna för att lyfta fram just dina styrkor – därför passar BYB alla, både rookies och besties! I anmälningsavgiften ingår en hel dags träning för fantastiska instruktörer, två dagars entré till Allt för hälsan (som även pågår på Stockholmsmässan) samt en stor goodiebag!

Tyvärr kan jag själv inte delta eftersom det är mitt i filmfestivalen som jag jobbar med, men om vårens Blogger Boot Camp var någon slags indikation om hur bra det här kan bli så är deltagarna in for a ride!

Boka din biljett här!

Gymsaknaden botad!

Den senaste 1,5 månaden har min kropp muckat med mig. Förkylning och hosta och skit som gjort att jag inte kunnat träna. Men igår var jag tillbaka på gymmet igen! Att man kan sakna att lyfta och svettas och jävelskap så mycket!  Och det bästa – jag hade inte tappat så mycket muskelstyrka! Jag slutade 10 kg under PB på marklyften men tog mina normala vikter på bänkpress och pulldowns. Så det borde inte vara helt omöjligt att vara tillbaka på noll ganska omgående.

In other träningsnews - det ser ut att bli ett litet träningsdejtsäventyr snart i regi av Gustaf Ollas. Projektledaren från Happy Pancake ringde mig igår och ba’ “Vill du ha en liten träningsdejt med snubben som är PT åt Jon Olsson?” Jag ba’ “Kan jag väl!”. DET kommer bli spännande! Nu ska vi bara hitta en passande kille för det hela…

Ha en fin helg fina nu. Jag ska gå på dejt och pussa på hund så jag är rätt nöjd med mitt upplägg.

Det här inlägget är en del av #blogg100

Dag 44/100 – Inlägg 64/100

I can. I will.

Träningen. En av de saker som jag ser mest fram emot just nu. Jag älskar hur beroendeframkallande det har blivit och jag älskar den samhörighet man på något vis får med vänner som tränar. Man peppar och hejar på, man byter tips och man tränar ihop. Utan Carin (min brandis-PT, min hamn i stormen), Erica och Sara hade jag nog inte alls tränat lika mycket och bra som jag gör nu.

Dead lift!

Det blir en del gruppträningspass men på sistone har det blivit mycket mer funktionell träning, crosstraining och styrketräning. Och jag har äntligen bemästrat den jävulusiska tekniken för marklyft! Det är något så härligt med att kunna lyfta riktigt tungt! Jag har inte gjort det så många gånger ännu men är “redan” uppe i 70 kilo! Jag tycker det är ganska bra. Men målet är ju så klart tresiffrigt.

Om du vill läsa mer om marklyftsteknik så har Sofia på Upp och Hoppa en finfin skola på sin blogg!

Tabata

Jag har också funnit den underbara tjusningen i att skapa sina egna cirkel/tabatapass. Att kunna utgå ifrån vad man är bra på alternativt behöver stärka upp sig på. Dock är jag fortfarande lite rookie på det så passet jag satte ihop för idag visade sig vara lite av en axeldödare. Jag körde tre sets men kastade runt vissa övningar för att inte axlarna skulle brinna upp. Whatever works!

Marklyft

#TrainLikeAGirl

 

När man svettas på axlarna, då måste man ju gjort någonting rätt.

Spinning

Tisdag alltså. Det känns lite som måndag eftersom jag jobbade hemifrån igår. Lurvar man omkring med skitigt hår i mysbrallor hela dagen, då blir det aldrig riktigt måndag.

Igår såg jag en mycket bra Ted-föreläsning där Mel Robbins pratade om hur vi behöver lura vår kropp och vår autopilot för att kunna få det livet vi vill ha. Det var en skön örfil och en påminnelse av mitt mantra som jag levde efter för några år sedan. “Just Do It”. Det är inte svårare. Tänk inte så sablarns mycket. Känn inte efter. Gör det bara.

Så igår kväll packade jag träningsväskan, la fram kläder, sopade undan alla ursäkter och i morse satt jag på spinningcykeln klockan kvart i sju. Efter en helg av ont i magen och ågren kändes det vansinnigt bra att ta tag i något, om det så bara var något så litet som ett träningspass. Och även fast det kändes som att jag skulle svimma och spy samtidigt stora delar av tiden så var det värt det. Och när man svettas på axlarna efter ett pass, då måste man ju gjort någonting rätt.

Och så måste jag ju tillägga att Terese är en grym spinninginstruktör. Många instruktörer i just spinning är sådana där överpeppiga, översnackiga typer som jag vill kasta saker på till slut. Men Terese pratar bara när det behövs. När man ska öka, sakta ner, ställa sig upp, sätta sig ner eller ta i som fan i 15 sekunder till. Perfekt, med andra ord.

En dag av mirakel.

Vacklade mellan self pity i soffan eller gymmet. Gymmet vann. Fråga mig ej hur.Gymmet i juli. Härligheten.

Det har varit en sån där dag idag. Ja, ni ser ju mitt ansiktsuttryck. En sån där.

Så när jag låg där, en timme innan min BodyPump skulle börja, och funderade på om jag skulle släpa mig till gymmet eller helt enkelt ligga kvar i soffan och äta glass, och sedan faktiskt reste mig upp och gick till gymmet, då började jag tro på mirakel. Eller att det faktiskt finns en liten gnutta disciplin/livslust kvar i mig ändå.

Nämen om man skulle ut och jogga lite då?

Nu fattar jag. Det är DÄRFÖR jag gör det här. #joggtweet#MyVictoryFace i solen! Tunga ben men jag kom runt! #joggtweet #träning

Nu är den här på riktigt – utesäsongen. Ni förstår, jag är ingen löpare, jag är joggare, som bäst. En joggare som promenerar ibland för att inte dö av vad det nu är man dör av när det blir skitjobbigt att springa. Jag har inga underställ eller icebugs eller vad de heter och jag springer inte när det skitkallt ute. I vinter har jag således tränat på SATS och inte sprungit mycket alls eftersom det är dödens tråkigt att springa på löpband.

Men nu är värmen här och de senaste veckorna har jag inte varit på gymmet ett enda gång på grund av tokmycket jobb och brist på ork att släpa med träningsväskan på alla möten. Så ja, en aningens lite lathet har spelat in med. När man bara kan dra på sig skorna och kuta runt knuten blir det så mycket lättare att få in träningen.

Förra sommaren hade jag ju ett sånt där löpprogram (eller alltså, ett sånt där man ska lära sig springa, alt lunka, längre än 200 m i sträck) som jag följde men i sommar tror jag helt enkelt att jag kör på känsla. Orkar inte med en sak till att mäta och få prestationsångest över.

Men igår var det tungt. Benen ville inte, flåset ville inte och solen gassade så jag trodde att jag skulle smälta bort. Inte för att klaga eller så, men jogga gör jag helst i skugga och lagom bris.

Så. Det var bara det. Nu joggar vi lite igen. Pga mysigt med skog och pippifåglar och flow när man får till det.

Om att stänga av musiken och lyssna på kroppen.

It all counts - just do it.

I morse körde jag mitt andra utepass för säsongen. Det var varken långt eller jättesnabbt, men det VAR. Allt räknas.

Jag är ju något av en statistiknörd. Allt ska mätas och dokumenteras. Trafik på sajter, kommentarer, likes, sömn och så även träning. Mina träningsappar är en av mina stora sporrar men, som jag insåg i morse, också en av mina stora fiender. Jag fastnar i minuter, sekunder och intervaller och missar upplevelsen. Känslan av att springa, av vinden i håret och solen i ansiktet. Känslan när man tittar ner på sina fötter och inser att man faktiskt nästan flyger fram.

Så idag, efter halva rundan, stängde jag av musiken och slutade titta på klockan. Jag sprang tills jag inte orkade längre, vilade när jag behövde, blundade och andades och peppade mig själv istället för att lyssna på musiken och försöka springa i takt eller tänka “bara en vers till”. Jag lyssnade på kroppen. Och sista biten kände jag mig lätt, tankarna rusade, rensades, sorterades och jag såg och kände allt runt omkring mig.

Hädan efter ska mina små joggingturer vara en njutning, inte ett jagande efter sekunder eller takter. Mer meditation och egentid, mindre prestation.

Sedan kommer jag ju självklart kolla statistiken när jag väl kommer hem, helt avgiftad är man ju inte.

En första maj.

SATS, Sickla, vin på Medis

Våren verkar ha lite beslutsångest i år och det inte första gången jag fastställer detta. Igår var en typiskt sådan schizo-dag. Jättevarmt (nästan så att mitt hår smälte) i solen och svinkallt i skuggan.

Men det var en bra dag, generellt. Om man då inte räknar min nära-mensvärksdöden-upplevelse i Sicka runt lunch. Dessa barnafödarmanicker man har i kroppen kan verkligen stoppa all annan kroppsverksamhet när de bestämt sig för det.

Anyways. Det blev träning (trots nummer 15 på väntelistan, folk måste varit trötta efter Valborg), det blev tyginköp till en kjol jag ska sy (för jag måste ju ha en annan hobby nu när jag jobbar med min hobby) och sedan åkte jag in till Söder för att sitta på Medis och sippa vin och snacka skit med ex-kollegan Johanna och Hanna i solen i ett par timmar.

Slutet av aftonen spenderades sedan med att designa visitkort och hänga med min nya favoritserie, “Hart of Dixie”. Jag ska berätta mer om den senare, den är loveliness.

Och det var den första majjen!

Lurifaxfredag.

Lurifaxglad tjej efter bra möte.

Idag är jag lite lurifaxig. Jag har varit på ett andra, mycket inspirerande, möte med Redaktörerna och vi är något riktigt spännande på spåren. Jag älskar dessa brainstorming-möten då man kan låta fantasin flöda fritt utan gränser och helt plötsligt snubblar man över riktiga guldkorn. Jag hoppas kunna avslöja mer längre fram!

I morse, klockan halv sju, satt jag och Jenny på var sin spinningcykel medan Terese körde skiten ur oss i 45 minuter. Det var alldeles vansinnigt jobbigt men inte fullt lika dödenjobbigt som förra gången så det går framåt!

Nu sitter jag och avnjuter eftermiddagskaffet på Bagel Street på Söder och filar på en presentation till en potentiell samarbetspartner som jag ska ha ett andra möte med nästa vecka. Perfekt plats för caféjobb. Gratis wifi, gott kaffe och inte överdrivet mycket folk.

Jag lever verkligen i en liten fluffig drömverklighet just nu. Här vill jag stanna längelänge.

Att svetta skiten ur sig i ottan.

05.20. Say what? Gomorron världen. #nofilter
Vilken übermenschen den där @sparkibaken! Vidriga och härliga 45 min. #träning #spinning jenny

Herre min je vilken morgon! Klockan 05.10 ringde väckaren och jag drog på mig de redan framlagda träningskläderna i någon slags minikoma. Klockan halv sex lämnade jag och Jenny lägenheten och tog sikte på SATS Hötorget för 45 minuters spinning. Med en sådan rivstart på morgonen känner man att man lever, vill jag lova.

Terese är tillbaka som instruktör efter sin mammaledighet så jag fick nöjet att cykla med henne. Eller, nöjet och “nöjet”. Människan är ju övermänsklig! Jädrar i min lilla låda vad hon kör! När hon gapar “bara två låtar kvar nu!” så är jag redo att lägga mig ner och dö och spy. Simultant.

Men nu, när jag sitter här vid mitt skrivbord och smygstartat arbetsdagen med Metro, kaffe och frukost, då känns det ganska så värt det.

Hej och välkommen fredag!