Har varit borta från internet i nästan en vecka och inleder med ett inlägg om att äta? Jo, jag tackar jag.

Jag har i och för sig gjort en hel del av det. Ätit alltså. Men jag orkar inte pladdra om min dåliga karaktär idag. Nej, låt oss pladdra om min fantastiska morgon istället.

Vaknade sju. Snoozade i en halvtimme och släpade mig sedan motvilligt ur sängen. På med träningskläderna. Uppvärmning. Styrketräning. Ajaj. Ojoj. Varmt och jobbigt. Men skööönt på samma gång.

Efter en halvtimmes styrketräning snörde jag på mig joggingskorna och tog bilen till ett elljusspår lite längre bort. Ibland måste man ju skoja till dig lite. Och ojoj va skoj det var. Och ajaj va jobbigt det var. En sträcka på dryga 4 km tog mig nästan 45 minuter. What? Det blev eventuellt lite längre eftersom jag gick lite vilse. Hur man nu går vilse längs med ett elljusspår. Jag vet hur. Och kuperat var det. Upp ner stock och sten. Svetten rann. Och äntligen tillbaka till bilen.

Snabbt ombyte. På med sandalerna och fram med handduken. Promenerade ner till sjön där i närheten. Inte en kotte vid stranden. Bara solen och fåglarna. Ut på bryggan. Tjingade lite på firrarna som simmade omkring där nere. Sådana där småfirrar med ränder på sidorna och röda fenor. Abborrar tror jag de kallas. Klättrade nedför stegen ner i vattnet. Aj oj kallt. Fast egentligen inte. Ett två tre, på det fjärde ska det ske. Och plums. Hyperventilerade så smått innan det blev skööönt. Simmade runt. Låg på rygg och såg molnen glida förbi. Hade nog simmat omkring där bra mycket längre om jag inte läst om bitgalna gäddor. Men för badkrukan som aldrig badar var det rätt bra.

Det enda som hade gjort den här dagen bättre var om jag hade haft en bild på det. Men istället får jag hoppas att mina ord räcker.

Inga kommentarer

0

Jag kan väl villigt erkänna att min karaktär inte har slagit i några toppnoteringar sedan semestern körde igång. Med detta i bagaget var jag dock förvånansvärt peppad när jag anlände till mitt sista PT-pass med Helene i måndags. Hittills har jag och Karolina kört våra pass tillsammans, men detta sista pass fick jag Helene alldeles för mig själv. Och när hennes hela fokus låg på mig, då jädrar blev det åka av. Supersets, chopp, chopp, upp på bandet, spriiiiing, chopp chopp, lyft skrot, chopp chopp. Typ så. Det gick fort och det var gräsligt svettigt. I slutet blaskade jag vatten på ansiktet och man såg ingen skillnad. Svettoberto med andra ord.

Det här upplevelsen, om man så flummigt kan kalla en personlig tränare för det, kom helt rätt i tiden i mitt liv. Det är en förändring på gång inuti mig, jag känner det, och det är så häftigt. Att vara aktivt medveten om att man växer som människa, och i det här fallet, att den mentala förändringen också innebär kroppslig förändring. Jag frågade Helene vad hon tyckte den största förändringen med mig var under den här tiden och hon svarade precis det, att det har hänt något i huvudet. Hela inställningen till träning, till en permanent förändring i livet, har omvärderats.

Jag är så tacksam för den här tiden. För mig handlade det om så mycket mer än att lyfta skrot och svettas bort ett gäng kilon. Det handlade om att värdera sig själv på ett nytt sätt, något jag känner att jag är på god väg att lyckas med.

Inga kommentarer

0

Det borde följa med en varningsnotis med sista lönespecen innan semestern. “VARNING! Semester kan vara dödligt för din karaktär och även medföra svåra skador på din ekonomi”. Inte ens en hel vecka har jag haft semester och min karaktär har redan gjort en rekorddjup störtdykning. Jag äter ute i stort sett varje dag och även om jag gör bra val så är det inte alltid jättebra val om man jämför med hemlagat. Jag har helt vänt på dygnet och det här med att träna är helt omöjligt i den här värmen, det finns varken ork eller energi kvar. De få stunderna jag är hemma så vill jag bara lägga med bredvid fläkten och dricka saft, inte halvdö i joggingspåret.

Med allt detta följer såklart dåligt samvete som ett brev på posten. Jag går såklart fortfarande ner i vikt, men inte alls så fort och effektivt som jag skulle önska. Samtidigt så vill jag bara bitchslappa mig själv när jag börjar gnälla så här. Jag har ju banne mig gått ner massor i vikt, give me a friggin’ break, det är semester! Och jag har inte ätit en enda mjukglass än.

Det är för varmt för att tänka. Jag återkommer.

4 kommentarer

0

Den matchar nästan med mitt nagellack, inte illa!

För en mindre evighet fick jag en iPod Shuffle i present. Idag packade jag upp den. Jag har inte haft något direkt behov av den tidigare, men idag kom jag på att den är ju perfekt att ha när man är ute och springer. Bara ladda lite musica och knipsa fast den så är man klar. Inga jobbiga sladdar som fladdrar omkring. Så jag snabbladdade den och gav mig ut i solen. Note to self; snabbladdning funkar inte. Den höll i ca 200 meter, sedan var batteriet slut. Så det blev musiklös jogg idag.

På tal om sol. 25 grader i skuggan. Varmare i solen. Men det blåste rätt skönt på balkongen så jag tänkte att, äsch, vi kör ändå. Smarto. Nu är jag nästan död. Och lite halvbränd tror jag. I skuggan gick det ju någon väg, men rätt många passager var det stekande sol. Men jag svimmade inte och tog mig hem igen. Så det måste ju räknas som lyckat ändå.

Nu blir det styrketräning sedan parkhäng med Jempa och Carin. Älska sommar!

Inga kommentarer

0

Minns ni när jag sprang tre minuter och var helt überstolt? Det är ganska precis en månad sedan och på min morgonrunda i morse så dubblade jag det lilla rekordet. Sex minuter! Det här är ju fantastiskt, snart springer jag maraton! Ja, eller, vårruset kanske i alla fall?

Klockan är tjugo över åtta och dagens styrkepass är även det avklarat, även om det var något plågsammare idag med tanke på träningsvärken som har parkerat i mag- och rumptrakten. Nu blir det hopp i duschen och iväg till jobbet, bara två dagar kvar nu, sedan blir det fyra härliga veckors semester!

1 kommentar

0

Jag vet att jag säger det efter varje gång, men gårdagens PT-pass var det tyngsta hittills. Helene körde skiten ur oss något så kopiöst att Karro såg ut som ett spöke och fick gå ut och ta luft efteråt. Själv darrade jag som ett asplöv efter jag klev av cykeln där i slutet. Men även fast jag gnäller ibland så älskar jag varenda sekund av vår tid med Helene.

Innan jag började träna med PT så förstod jag inte riktigt poängen. Det var väl bara att lära sig maskinerna och sedan köra på, varför skulle man betala en massa pengar för att någon ska säga åt en vad man ska göra? Men nu är jag frälst. Helene är Messias.

För det första, att ha någon som vet vad hon gör med sig är alltid tryggt, man kan ställa frågor om teknik och dylikt när som helst. När man får ont vet hon om det är ont som betyder att man måste lugna sig, eller ont som man kan ta sig igenom. Hon sätter ribban för att hon vet vad jag klarar när jag inte ens vet det själv. Och hon höjer den varje gång, för hon vet att jag blir starkare. Hade jag varit själv hade jag inte gjort 15 reps, då kanske jag hade gjort 10. Jag kanske inte lagt på tillräckligt mycket vikter. Och Gud vet att jag inte hade stått på den där förbannade cykeln i tre intervaller när jag ville dö efter en. Men jag klarade av det. Hon pushar mig förbi mina gränser och får mig att inse min potential. Hon utmanar mig när jag själv inte vågar.

Med två träningstillfällen kvar så har jag nu grav separationsångest. Hur ska jag klara det här själv? Hade jag haft pengarna så hade jag tränat med Helene en gång i veckan i resten av mitt liv. För jag mår så himla bra just nu. Jag är stark, glad och pigg. Och trots att matmotivationen kanske inte är på topp nu så är PT-timmen min favorittimme på veckan. Vem trodde att man kunde älska blodsmak i munnen så?

Sju på varje sida. Upp och ner i plankan. Jobbigt? Det kan man säga.

Medan den ena gjorde plankan gjorde den andra detta. Det sved efter ett tag.

Intervaller 1 min löp/30 sek vila med ökning varje intervall. Vi sprang så fort att vi blev suddiga.

Sedan var det den förbannade cykeln. Om jag ser död ut är det för att jag nästan var det.

1 kommentar

0

Från Röshult till Rånnaväg är det tre kilometer. Den sträckan fram och tillbaka, på landsvägen, har jag och pappsen avklarat nu på morgonen. Vi, och ett gäng envist uppvaktande flugor som höll på att driva mig komplett till vansinne. Det känns som att jag viftat axlarna så smått ur led.

Internettillgången har varit minimal i helgen, så den kontakt med omvärlden jag haft har varit via mobilen. Nu blir det frukost, en dusch och eventuellt lite F1 innan jag beger mig mot huvudstaden igen.

Inga kommentarer

1

Asfaltsbarn som jag är blev jag lite ställd när “elljusspåret” var en halvt igenväxt skogsväg. Men nu är morgonjoggen avklarad och med daggvåta dojjor kan jag nu börja avnjuta denna midsommarafton.

Inga kommentarer

0

12 258 hittills idag. Dagen är ju inte helt slut ännu, men jag planerar nog inte att röra mig så mycket mer idag.

Igår damp den här lilla manicken ned i brevlådan. Nu ska här alltså börja räknas steg på uppmaning av min PT Helene Ahlson. Det här träningsäventyret har minst sagt trappats upp eftersom. Numera är det sju en-timmes cardiopass och tre styrkepass som gäller i veckan, detta utöver PT-passet som jag kör med Helene. Och så stegräknaren då, minst 10 000 steg ska jag knata per dag. En dag som denna då jag var ute och sprang imorse, går det ju någon väg, men en vanlig dag på kontoret kan nog det bli trixigt.

Kan du säga prestationsångest?

Inga kommentarer

1

I morse kravlade jag mig ur sängen före halv sju och gav mig ut på en promenad/joggingtur i det fantastiska vädret. Ungefär halvvägs springer jag en bit inne i en skog vid en sjö och när det är så lugnt och vackert som det var denna morgon brukar jag passa på att sätta mig och meditera ett par minuter. En morgonsväng för både kropp och själ.

Nu är klockan halv nio och jag har även hunnit med ett styrketräningspass och frukost. Och vet ni vad det bästa är? Att jag nu har hela kvällen ledig från träning. Halleluja.

3 kommentarer

0