Det här med att jag just nu sitter och tittar på finalen i hockey-VM, det finns många frågetecken runt det. Men en liten härlig slutsats man kan dra av detta är att jag numera har Reklam-TV i burken!
Bredbandsbolagets HD-TV med en hel drös kanaler i Viasat Silver-paketet har flyttat in hos mig och jag vet inte hur jag någonsin levde utan det. Lite strul med att installera det hela, men med hjälp av BBB:s support så löste det sig snabbt och smärtfritt. Vi är lite nykära, jag och HD-boxen.
Nu sitter jag här, i år igen. Häckandes framför teven på småtimmarna, inväntandes årets näst största glamgala, åtminstone inom film & tv, Golden Globe Awards. Det har sina fördelar att vara ledig.
Här är några av mina favoriter på mattan i år! Vilken är din favorit?
Svart på Eva är allt annat än tråkigt!
En av kvällens mest frekventa "färger" - nude. Här en glittrande version på Carrie Underwood.
Kvällens andra stora trendfärg var grönt. Fantastiskt vackert!
Cameron Diaz bar något liknande för några år sedan men Glee's Lea Michelle gör det minst lika bra!
Now, THIS is a dress! Olivia Wilde vet hur man glammar till det!
Älskar den här looken på Sandra Bullock. Klänningen, luggen, smyckena - allt!
Angelina Jolie i en av mina favoritklänningar ikväll, Versace med en skön vintagekänsla.
Rachel Zoe är så klart kvinnan bakom den här fantastiska stylingen av Anne Hathaway i Armani Privé.
Det krävs en sådan cool och samtidigt sockersöt tjej som Michelle Williams för att kunna bära upp en klänning med prästkragar. Coolt och skitsnygg pixiecut!
Jag har inte riktigt bestämt mig ang den här klänningen än, men jag tror att jag gillar den. Jag älskar iaf väskan! Hade dock önskat mig lite maffigare accessoarer.
Den är som ett gift, den där jädra serien. Ett gift som varenda gång släpar ned mitt kärlekskranka, längtande hjärta i det där känslosamma träsket där jag sitter och snyftar och åter igen börjar sukta efter den där kärleken. Ja, ni vet den där sorten som backas upp av lite helikopterfärder, lyxyachter och romantiska weekends till paradisöar. Som vilken tredje dejt som helst. Den kärleken.
Såg precis att “The Good Wife” har premiär på TV4 klockan 21 ikväll. Jag såg piloten för några veckor sedan och tyckte faktiskt att den var rätt bra.
Avsnittet inleds med att den goda fruns man (spelad av allas vår Mr Big, Chris Noth) håller en presskonferens. Det visar sig att han har kört en Tiger och legat runt mer än lovligt, plus att han i samma veva gjort sig skyldig till något ekonomiskt fuffens och därför åker in i kurran. I kölvattnet av detta tar den fd hemmafrun upp sin något avdankade karriär som advokat och sedan följer sedvanliga domstolsscener. Julianna Margulies (mest känd från Cityakuten) spelar huvudrollen, något hon uppenbarligen gör väldigt bra med tanke på att hon tidigare i år vann en Golden Globe för rollen.
Så har ni inget för er, ta en titt, tidsfördriv med lite hjärna har ju aldrig skadat.
Och så var säsong fem av Gilmore Girls slut. Bara två DVD-säsonger kvar, sedan kommer det oundvikliga slutet. Igen. Nästan ännu mer traumatiskt denna gång än när serien slutade sändas 2007. Då var jag inte så insatt, hade sett en avsnitt här och där och och hängde mest med sista säsongen, lite halvhjärtat sådär.
Den här gången är jag all-in, har plöjt från första säsongen och sedan knarkat rappa repliker och småstadsidyll intravenöst som världens pundare det senaste halvåret. Och snart är det slut. Visst, jag kan börja om, men det är ju som halvtaskiga svampar, been there, done that liksom. (Ni som inte fattar ironi, that was it. Halvtaskiga svampar liksom, finns de?) Visst, min dos av Lauren Graham kan jag numera få i Parenthood, men det är inte samma sak någonstans. Det är som helan utan halvan, ler utan långhalm, Paris Hilton utan Tinkerbell. Lorelai måste ju ha sin Rory!
Jag får nog checka in på TV-rehab. Tillsammans med alla som har Bachelor-separationsångest och Kattis med sin Buffysaknad.
Eller så börjar jag om på Sex and the City-boxen igen. Carrie och jag har ju inte setts på ett tag. Det börjar bli dags att värma upp för film nummer två.
Att man kan bli så lycklig av dans, det är ju bara så flott! Claudia Galli är det bästa som hänt Let’s Dance sedan Laila Bagge, kan det vara en slump att vad de har gemensamt är Tobias Wallin? Ge dem glasskon direkt bara, den här tävlingen är över.
Jag skippade de sista 20 minuterna av “Let’s Dance” till fördel för SVT och Skavlan som ikväll välkomnade Rihanna. Om man slår upp ordet cool i ordlistan så sitter det en bild på den här bruden bredvid. Om ordet cool finns med i ordlistan det vill säga. Bara hennes frisyr förtjänar ett eget ord i denna ordlista.
Efter att ha sett den här intervjun så känns den imagen lite missvisande. Visst, hon är cool, men inte alls lika kaxig som jag trodde, iaf inte på ett negativt sätt. Hon känns väldigt ödmjuk och mogen. Och mycket äldre än sina 21 år. Det är klart, har man gått igenom samma saker som hon har det senaste året och rör sig i den världen hon rör sig i, så tvingas man nog växa upp rätt snabbt.
Att sedan runda av intervjun med ett helt galet bra framträdande av “Russian Roulette” (vilken jädra pipa alltså!) var inget mindre än fantastiskt. Jag tror jag har fått en ny idol.
Se delar av intervjun nedan, tyvärr inte de bästa bitarna, men hela programmet kommer nog upp på SVT Play senare.
Biggest Loser. Bästa. Realityserien. Ever. Så mycket livsvilja, motivation, inspiration och jävlaranamma i ett enda program, packeterat av helvetestränarna (men med stora hjärtan) Bob och Jillian. Jag blir ju alldeles hög.
Jag har precis sett färdigt säsong åtta. Åh maj gawd så mycket tårar jag har fällt, så många spontana applåder och stående ovationer jag har avgett och så mycket inspiration jag har fått. Det är helt insane vad de här människorna klarar av, hur de pushar sig själva och vilka otroliga resultat de leverar! Rebecca Meyer nedan (min favorit!) hade lagom till finalen tappat halva sig själv. Hon börjar på 126 kilo och slutade på 63. På sex månader. Då har man fan bestämt sig.
Skulle ett program som “Biggest Loser” fungera i Sverige? Förmodligen inte. Och detta av samma anledning som att till exempel “The Bachelor” var en totalflopp i svenskt format. Svenskar skulle aldrig våga vara så sårbara och så utlämnade på bästa sändningstid. Inte en chans. Att bli hunsad av Anna Skipper i “Du är vad du äter” är inte ens i samma liga som att ställa dig på en våg, iklädd sportbehå och cykelbyxor, inför en hel nation och sedan körd i botten av USAs tuffaste tränare.
Sedan finns det i USA en helt annan nivå av självförverkligande. Ett samhälle som uppmuntrar storslagenhet. Säger man ordet “dröm” i Sverige så skakar folk mest på huvudet. Nej, i jantelagens hemland ska man sköta sitt jobb, sin familj och om man har tur får man åka på charter en gång om året och gå ut och ta en öl med polarna då och då. Men drömma? Det får du göra när du sover.
I USA är det mer regel än undantag att folk har högtflygna drömmar. Och från dröm till mål behöver det inte vara så långt. Titta bara på Rebecca.
Under tiden pappa varit på besök så har jag inte hängt med i en enda serie på TV. Så ikväll blir det lite catching up, vi börjar med Gossip Girl! Samtidigt försöker jag lugna den här magen, som är mer än lovligt förbannad, med en majskolv. Kan det funka?
Igår kväll parkerade jag framför första avsnittet av nya serien “Glee” som började på TV4 igår. Det var love at first sight. Nördar, plågsamma flashbacks till högstadiet och det bästa av allt – musikal. Löööv musikal. Och läraren kan man ju vila ögonen på en stund eller två. Om man måste alltså.
Det är jag som är La Linda och det här är min lekplats. Jag är thirtysomething och norrlänning från Örnsköldsvik. Bor i Stockholm. Kattkvinna. Webbnörd på heltid. Älskar New York och livet. Och nätkärlek. Och vanlig kärlek. Och julmust. Eller påskmust. Twittrar som @La_Lindas och återfinns på linda@lindah.net.
0
