I lördags kväll hade Carin 25-årsfest. Det såg lite ut så här.

Gissa vilka två som precis kommit hem från Filipinerna…

Hannah friserar bort pappsens Anders Borg-frippa, jag lagar lasagne och Silver spanar nyfiket på alla lockar som trillar till golvet. En fin tisdagskväll i förorten.

I söndags vaknade jag av en elak lampa rakt i nyllet och ett litet rödhårigt huvud som nyfiket kikade på mig. Själv låg jag i en bäddsoffa på golvet i vardagsrummet hos Hanna och lille Jens tyckte att sju var en alldeles ypperlig tid att påbörja söndagen. Så han börjar slamra i köket och från sovrummet ropar hans pappa: “Jeeeens, vad gör du?” och tillbaka får han ett fokuserat “nam-nam!”.

Jag, som som bäst försöker gnugga natten ur ögonen, är inte riktigt med i händelserna men Jens slamrar vidare i köket. Sedan hör jag “eeeen… doooo…deeeee..”. Här någonstans börjar hans pappa ana oråd och kommer därför ut i köket och börjar därefter asgarva. Där sitter Jens på köksgolvet och har vid det här laget lastat upp en hel djuptallrik med vällingpulver. Kan själv på hög nivå liksom. När nam-nam-magen blir sugen så kan man ju inte vänta på morgontrötta föräldrar, då tar man saken i egna händer. Det är ju sött så man får dåndimpen.

Tick-tack-tick-tack. Den biologiska klockan gör sig påmind.

Jens med morsan och lillsyrran.

Senast jag träffade Hanna var hon gravid med sitt första barn. Gången innan det var hon en smågalen singel och det är främst så jag känner henne. Det var drygt 3 år sedan. Nu har hon två barn, är gift och har byggt ett hus (med lite hjälp). När jag i helgen besökte henne för att fira hennes 30-årsdag, kändes det som om hon aldrig gjort annat än varit 2-barnsmor. Hon var så lycklig, så harmonisk och tillfreds, det var helt underbart att se. Att sedan hennes barn och hennes man är bland de bästa personer man kan hitta är ju en härlig bonus.

Och det bästa av allt? Hon är fortfarande samma gamla härliga Hanna. Allt har förändrats men ändå ingenting. Det är i den kombinationen man hittar de bästa vännerna.

Klockan är kvart över ett och nu börjar jag så smått knyta ihop säcken på en liten födelsedagspresent jag jobbar på. I helgen blir det Göteborg, först mys med Jenny imorgon kväll, sedan födelsedagskalas på lördag hos älskade Hanna som jag inte träffat på flera år! Hon har hunnit både skaffat man och två kids sedan jag såg henne sist, det ska bli superkul! Sedan blir det en sväng förbi Borås och pappsen med.

Håll tummarna för att jag slipper snöstormen. Snö och bilkörande känns inte som en vinnande fredagskombo.

Det är när sådana här fina saker trillar in i brevlådan som man nästan blir lite grinblödig. Lilla Jempa har blivit så stor att hon ska gifta sig. Helt galet. Och alldeles, alldeles underbart. Tidernas vackraste brud kommer hon bli, utan tvekan.

Det är så härligt att vara så glad för sina vänner. För man vet att de förtjänar all lycka.

Igår tog jag en promenad i blåsten hem till Sanna i hennes väldigt fina hus (det kom på ett flak, tydligen) en bit bortanför mig. Det tog en halvtimme att gå dit, men typ fem minuter att komma hem, allt tack vare hennes underbart snälla man som körde hem mig trots att han var försatt i koma efter en lång arbetsdag.

Sanna bjöd på kyckling med klyftpotatis och tomatsås, samt rosévin (saft, I tell you!) och chokladpudding till efterrätt. Vi hade ett öga på Let’s Dance samtidigt som vi pratade om bloggar (eller, jag och hennes 16-åriga styvdotter pratade om bloggar) och meningen med livet. Jag tror bestämt att jag blev lite småfull på det där vinet, för jädrar vad käften gick! Tyvärr var det inte konstant intelligenta saker som kom ur den.

Jag fick också träffa hennes charmtroll till dotter, en-två-tre-åriga Moa vars välkomstkommentar var “Du har tjock mage!”. Brutal ärlighet tror jag att det kallas. Men hon verkade gilla mig trots min bukfetma och poserade glatt för kameran, både utan och med en filt över huvudet (hon var spöke juh!).

Sanna och Moa.

Rosévin i februari, me likey!

Igår bestämde jag mig för att ta en paus från frilansjobb, plugg och måsten och faktiskt socialisera lite. Först på schemat var Modettes Modediamanten och förhandsvisning av “Valentine’s Day“.  Eller, om vi verkligen ska ta det i rätt ordning så, först på schemat var att hitta rätt biograf. Jag mötte upp Kattis på Stureplan och utan ett ord börjar vi gå Sturegatan upp mot Park. Park var säkert jättetrevligt, men tyvärr var det dock inte där tillställningen hölls. Det tog en stund innan den poletten trillade ner. Så då blev det en mindre språngmarsch till rätt biograf som tack och lov bara låg några kvarter bort. Väl där slog vi oss ned bredvid Kelly och Wille som hade hållit platser åt oss.

Efter förhandsvisningen vinglade vi (eller Kelly vinglade på 13 cm-klackar i snömodd, jag kände mig rätt stadig på sansade 3 cm) vidare till Café Opera där Finest Awards hölls. Promenaden förgylldes av arga cyklister och en förkärlek för indiska accenter.

Caféet var trevligt i ungefär 10 minuter, sedan kom jag på varför jag inte går till Café Opera, förutom när det hålls event där. Decibelnivån måste i det närmaste vara olaglig så det är helt omöjligt att konversera plus att jag känner mig som ett ufo. Alla är så… plastiga. Och nu menar jag inte sillisar, utan allt känns så påklistrat. Så jag hälsade på några bekanta och sedan gick jag och Kattis på en sunkpub, drack 35-kronorsvin och snackade skit istället. Mycket bättre.

Under mina tio minuter inne på stället såg jag en kille som jag tycket att jag kände igen, men jag kunde inte för mitt liv placera honom. Sedan trillade poletten ner (det tar lite tid för den idag), det var Neo! Anledningen till att jag kände igen honom var för att jag stirrat på hans nylle konstant de senaste två veckorna eftersom att jag har designat hans skivomslag. Så jag gick fram och presenterade mig, han var supernöjd med omslaget och hybrisen min växte lite till. Trevlig kille det där,  nu måste jag rösta så fingrarna glöder på honom i Malmö-delfinalen.

Wille och Kelly. Dimman nere till vänster är mitt spöke.

Kajsa (och hennes enorma örhängen) och jag.

Kattis på sunkpub. Ser hon inte nöjd ut?

De kramarna behövde jag idag. Tack Hannah.

Vi skulle kika på Mellon hos Jenny och Fredrik igår. Någonstans mellan Jenny Öhlunds robotkoreografi och Anders Ekborgs musikaldrama korkades vinet upp och innan jag visste ordet av stod Carin och mixade rom och cola. Sedan bar det av till Imperiet där jag raggade lite lammköttsbrat och nästan strulade bort min jacka (tack Carin!!).

Det var en skön kväll. Jag har flyt just nu och det känns helt fab.

Carin hade bakat Dumlemuffins som innehöll ungefär en miljon underbara kalorier.

Lisa tog med sin nyförvärvade pojkvän.

Det soon-to-be äkta paret pussades. Och snusade.

Carin hittade rom. Det tyckte jag rockade fett.

Nu unnar jag mig en liten pluggpaus för att avlägga lägesrapport från fredagens kryssning. Det blev åka av vill jag lova.

Först och främst ett litet Public Service Announcement. Viking Line har slutat sälja alkohol i taxfreen på resan till Åland, vilket innebär slutet för förfesterna i hytterna. Men, tänker ni då, ta med egen alkohol! NÄ sidu, den gubben gick inte, för vet ni mer vad de har infört? Säkerhetskontroller. Och vätska (mer känt som alkohol) får icke medtagas ombord. Så det så.

Efter att viss grinighet inför förlusten av hyttförfest lagt sig så väntande snabbpiffning i den flashiga hytten. Möjligtvis hade de förutsett vår grinighet och därför uppgraderat oss till en A-hytt, vilket för icke-kryssningsfantaster, innebär fönster. Riding high style baby!

Aktiviteter som följde involverade:

* Viking buffet. Detta är ett fenomen. Som innebär att äta. Massor. Och dricka massor. All you can drink liksom.
* Smuggling av drinkar från baren och ned till hytten så att nämnda förfest ändå fick en liten mindre efterföljare.
* Sexor. En massa massa sexor (som i alkohol). De flesta av dem P2. Jag har fortfarande inte vågat kolla balansen (eller obalansen) på bankkontot.
* Byte av skor efter ungefär en halvtimme. Fördelen av att ha “hemmet” i närheten. Sedan ett evigt dansande.
* Dans, dans och dans. Och dans.
*…och eventuellt lite hångel.. :*)
* Nämnde jag alkohol?

Det är tur att man kryssar ungefär var tredje till femte år. Igår var jag levande död. Därför kan jag inte för mitt liv förstå de människor som piffar upp sig till tänderna lagom till frukosten och återställer med en vodka redbull alternativt fem starköl?! För att sedan gå direkt ut på krogen. Krogen?!! Jag somnade i soffan direkt när jag kom hem.

Eventuellt pågick lite drivande av en viss bloggare vid det här tillfället. Den som gissar rätt vinner en klubba?

Mobilen agerade stereo. Jag i dinneroutfit.

Jenny hinkade Strawberry Daquiri hela kvällen. Jag tog P2 intravenöst. Nästan iaf.

This is where the magic happens…

Det kan hända att jag är lite bakis idag. Eventuellt kan det vara så. Av denna enkla anledning blir det idag mer bilder, mindre text.

Soffis och jag på födelsedagsfest i Täby.

Bracelet buddies!

Dumstrut?

Lördagar fulla med aktiviteter är de bästa. Denna inleddes med traditionen “långpromenad på helgen” (räknas det som tradition om det är två gånger?), denna gång runt Årstaviken och Söder med Jenny. Nästan nio kilometer avklarade vi, och detta i galet hal snömodd! Så nu är jag lite mallig. Och småtrött i benen. Efter promenaden belönade vi oss själva med brakbrunch hemma hos Jenny. Så. Äckligt. Gott.

Självklart glömde jag bort att jag får magkatarr av massivt intag av färsk ananas. Så också idag. Ajaj.

Sedan mötte jag upp fina Hannah och vi fikade på String. Där hade man fortfarande jul. Vi pratade om bloggar och jobb och framtid. Mys.

Jag drack chailatte. Denna gång utan ett ton socker.

Vissa dagar är bättre än andra. Den här dagen har varit en riktigt fin dag. En långpromenad (totalt ca 8 km) på Djurgården med Mia, vi gick tills fötterna var helt galet slut (eller mina iaf, Mia springer 12 km/h så henne gick det ingen nöd på) och då slog vi oss ned på Flickorna Helin Voltaire och åt den godaste mozzarella-tomat mackan jag någonsin har sett insidan av min mage. Och en pulver-chailatte variant tusen-sockerbitar. Ett litet minus för pulvret men i övrigt var det ett supermysigt ställe med öppen spis och härlig atmosfär.

Efter vår lilla paus knatade vi in till stan och svängde förbi Kungsan för att kika på skridskobanan där glada Stockholmare åkte runt med varierad framgång. Jag älskar den skridskobanan, så underbart mysigt med musiken och lamporna och barnen och myyys. Perfekt dejtingvenue också. Då har man en ursäkt och klamra sig fast och hold on for dear life i mannen, God knows I need it!

Det har varit en lördag i gemytlighetens tecken. Den årliga kusinträffen tog plats hos min mammas faster i Solna under eftermiddagen. Jag var där som representant för familjen, trots att jag inte har några kusiner. Det är mammas kusiner. Jag har varit på ett par sådana här nu och nu tror jag äntligen att jag fått ordning på större delar av släktträdet. På något sätt känns det dock som att antalet barn på de här träffarna blir fler varje år, fast jag ser aldrig till några skrikande bebisar. Väldigt skumt. Vilka barnen tillhör är också fortfarande något av ett mysterium.

Kvällen spenderades i Blackan med Soffis och co, drickandes kokhett chaite och tittandes på dokumentären “Drottningen och jag“. Väldigt intressant, speciellt för mig som inte kan ett jota om Iran och fram till idag inte hade en aning om vad en “mulla” var. Och någonstans tycker jag ändå att jag är allmänbildad. Det är nog ren brist på självinsikt.