Alltså, de här överjävligt härliga ungarna som mina vänner har producerat, är det helt rättvist? Att de inte är mina menar jag? Och blir jag lite väl avundsjuk när jag träffar dem? Det vill säga, den första timmen, innan de blir hungriga, trötta eller bara arga pga tallriken är blå istället för grön? Svar ja.
Barn är det gott om när man är hemma i Övik, jag undrar lite vad jag har sysslat med under tiden alla har fortplantat sig. Jag har liksom missat hela grejen.
Anyways. Barn. Jag hängde med en bunt sådana igår. Och några vuxna, also known as, vänner till moi. Sådana där härliga barndomsvänner som man känt i cirka hundra år. De är den bästa sorten.
Det här är Frank. Han är drygt 1,5 år gammal, har världens finaste röda hår och skrattar högt, högt. När han inte får som han vill lägger han sig på mage och sparkar och slår med händerna i golvet. Fullt rimligt.
Det här är Moa. Hon är sisådär 2,5 år och bara en aning bossig. Men hennes stora bruna ögon och lilla läspande gör att allt är förlåtet. Och så pratar hon sådär lillgammalt och klokt. Jag älskar lillgammal. Här skulle hon sno alla My Little Pony’s från värdinnan. Fast hon gav hälften till mig. Mycket vänligt.
Det här är Silea. Hon är lite drygt fyra år och en mycket allvarlig ung dam med ett litet släng av dramaqueen. Hon hade finaste prickiga klänningen igår och styrde upp när småbarnen fjorde sådana där småbarnsliga saker. Och så mjölkade hon tycka-synd-om i ca två timmar när hon ramlat i trappan och slagit sig.
Jessica rår om Silea och Frank och ställde till med Dansa Pausa-tävling. Här skulle man skratta när det var paus. Det hade Frank tagit fasta på.
Och här skulle man snurra.
Maria rår om Moa och här hade Moa sprutat osynlig ketchup över plastpajen. Hon kommer bli stor på “Sveriges Mästerkock”.
Och mitt i alltihopa satt Hobbe som är ungefär 200 i hundår och kände att han fick alldeles för lite uppmärksamhet.
Och det var min lördag!
3
