Jenny tillsammans med några av de få männen på bygget. Och när man ska sluta får man bete sig som en 12-åring och småtafsa på bröstet.

Igår var Jennys sista dag hos oss på EAS. Hon har jobbar här i drygt sju år och var en av mina stöttepelare när jag började i april förra året. Finare och snällare och mer omtänksam människa får man banne mig leta efter.

Hon är en av dem som fnittrat och gnällt med mig över luncher då vi benat sönder och kokat ner livets ris och rosor. Vi har badat i Medelhavet tillsammans en galen natt i Italien, vi har varit en sväng till Göteborg och mulat thaimat på Koh Phangan. Men främst av allt har hon funnits där i vardagen. Att garva med och bitcha med och inspireras av.

Det har känts galet tomt utan henne här idag på kontoret. Och då var det så himla mysigt att springa på små post-it-lappar från henne här och där. Och med kärleken Jenny, det går faktiskt aningen bättre än igår.. ;)

Till slut kom vi till Göteborg i alla fall. Och till Hanna som jag skulle bo hos. Hon har typ världens finaste kisse, Alice.

Så här ser Alice ut. Hon är pytteliten och aningen rastlös ibland.

På fredagskvällen åt vi middag hemma hos Hannas pojkvän vars soffa, som jag sedan sov i, är stor som ett hav.

På lördagseftermiddagen, efter en sväng till Erikshjälpen där jag fyndande jättegamla böcker och en kappa, mötte jag upp Jenny för att ta en fika.

Och köpa en väldans massa lördagsgodis. Jenny, som sist jag såg henne precis hade blivit mamma till en liten Tindra, gillar lördagsgodis.

De färgglada godisarna är bäst.

Sedan flanerade vi lite på stan.

På kvällen hamnade vi, efter en liten felkalkylering i bordsbokandet, på Vino Pasta. Och tur var väl det. Den här lilla härligheten hade vi inte fått på tapas-stället.

Jenny var med, så klart.

Och Fredrik.

Och jag. Hej!

Hanna.

Och Elin som jag träffade för första gången. Hon var tokrolig.

Karin var också med.

Efterrätten var sådär god så att håret på armarna fick lite knäpp.

Och så dök Ida upp!

Och så twittrade vi lite. Sedan hade jag haft nog av äventyr för en dag och gick hem och la mig i den där havs-stora soffan igen. Och sedan på söndagen tog vi bilen hem till Stockholm.

Tack Göteborg för en finfin tramz-helg!

Så jag tog Jenny och Jessica och åkte ut till Örnsberg där vi blev bjudna på våfflor, drack rödvin, hade lite hattfest, läste dikter och bjöd upp till allsång. Och så blev jag lite kär i Karin Boye.

Efter att ha varit helt vit i tre veckor var det eventuellt lite ambitiöst att ge sig på rödvin, champagne OCH Jägermeister samma kväll och detta fick jag erfara dagen efter kalaset. Om vi säger som så. Jag lämnade PA’s soffa klockan 16 på lördagen, innan dess kunde jag mest kvida, gnälla, blunda och dricka cola (och två ägg) som han var snäll nog att gå och köpa till mig.

Detta makabra tillstånd till trots hade jag och PA en mycket gemytlig dag med prat om livet, bildspel och en hel massa sittdansande (liggdansande för min del) till musik som många nog skulle arkivera under “skämskudde”. Och lite finsk tango. Det var en aning plågsamt. Men ska man nödvändigtvis vara bakis så ska man nog banne mig vara det i den här mannens sällskap. Asgarv ger liv åter, eller nått.

Karin Boye, hon kan det här med ord.

Jag och det förrädiska rödvinet. Och Emil-i-Lönneberga-kepsen.

Jessica gömde sig bakom den enorma lila hatten och såg lite filmstjärnig ut.

Hon hade dessutom varit otroligt ambitiös och skrivit egna dikter. Så vackra ord så jag försmäktar.

Jenny i stråhatt och slips. Snitsigt.

Vår eminente värd, PA.

Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.

Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.

- Karin Boye

Så här kan det gå när ett gäng twittrare försöker ta en gruppbild.

Det där ögonbrynet alltså.

Flickorna intog dansgolvet med bravur.

Som avskedspresent fick hon en specialgjord variant av en “Mina Vänner”-bok. I den hade jag skrivit att första gången jag såg henne tyckte jag att hon var “äckligt vacker”. Det stämmer fortfarande in mycket bra.

Fine bjöd på indisk mat och alla åt med god aptit. Vissa svettades mer än andra.

Fredrik och hans skägg var också med.

Och så jag så klart. Hej!

Patrik var förvånad att se mig. Vad Erica har för sig vet jag inte riktigt.

Veronicas urringning inbjöd till förvaring av olika tingestar. Detta dokumenterade nog alla.

Fine och Jenny intog dansgolvet rätt omgående. Jennys hår hade nog roligast av alla.

Efter ett tag kom Christian. Här kramas han med en annan Christian. Totalt var fyra (4!) olika Christian på samma fest igår. Då är det tur att det finns twitnicks.

Eftersom Christian inte hade träffat någon av oss tidigare var han lite blyg. Till en början bondade han mest med twittermopsen. Hon hjälpte honom fylla i “Mina Vänner”-boken.

Av en av Christianarna fick Fine en ölkorvsbukett som hon satte i vatten. Fullt rimligt.

Sedan sjöng vi lite.

Någonstans runt att Josefin motorboatade Erica så började det spåra ur.

Rökning dödar. Alternativt eldar upp.

Hela dysfunktionella familjen.

Igår tog jag den dystopiska (mitt nya favoritord) blå linjen till Solna Centrum för att hänga med Justin Bieber (David) och Erica. För dagen var de mycket mysiga i tjocksockor och hoodies där de satt skavfötters i soffan med var sin telefon i högsta hugg, twittrade och drack rödvin. Själv satt jag på den fluffiga mattan, tafsade på min iPad och drack te medan jag räckte upp handen istället för att dricka vin när jag gjort något snuskigt som föreslogs i den konstant intressanta leken “jag har aldrig”. Efter ett tag utbrast Erica “Men! Hur full är det meningen att man ska bli egentligen?!” och började räcka upp handen hon med. Dra vilka slutsatser ni vill av detta.

Och så blev jag jättemassa twitrejpad och #linjaler föddes. Och så höll vi på med hemligheter. Jag gillar hemligheter när jag själv vet vad de innefattar. I övrigt är jag inte så förtjust i dem.

En helt vanligt ovanlig tisdag med andra ord.

Men först var vi tvungna att äta. Erica hjälpte till att hacka den där purjolöken som bott i mitt kylskåp i cirka en månad.

Ellinor drack öl och var ett utomordentligt sällskap. Och så skar hon lite kyckling. En mycket traumatisk upplevelse.

Erica var enligt egen utsago inte skitbra på att laga mat. Därav det förvirrade uttrycket.

Sedan skulle det broderas. Även detta förvirrades Erica av något.

Det tog en stund eller två, men sedan var det här med korsstygn piece of cake. Dock missbedömde jag lite längden av ordet “champagne” samt tyget, så det blev champ istället. Nåväl, lite morgonpepp har väl aldrig skadat någon.

Efter ett och ett halvt avsnitt av CSI och ungefär lika mycket vin var vi här. Vid fnitter och fula ord. Som sig bör.

Alla bilder som finns här på bloggen finns här av en anledning. För att jag tycker om bilden och personen den föreställer. Och för att känslan jag får av bilden är samma känsla som jag hade när jag tog den.

Jag älskar ögonblicksbilderna som jag tar varje #bleckan och på våra fester. Jag älskar när jag lyckas fånga äkta glädje i en millisekund. Som här. Eller här. Eller här. Eller här. Eller här. Jag skulle kunna fortsätta hela kvällen. Den är underbar, magin i att fånga den där stunden i tiden som försvinner lika snabbt som den dök upp.

En av mina favoritbilder på Hanna, när hon ligger på soffan en morgon i The Man Cave i somras, äter glass och fnissar så hon skakar åt Kalle & Hobbe. Vi hade precis lärt känna varandra och jag tyckte redan att hon var magisk.

I fredags ville jag äta mat med mina fina flickor. Eftersom vi inte hade ätit på Marie Laveau (förutom Carin) förut så bestämde vi oss för att äta där.

Carin fick guida oss eftersom hon var den enda som varit där förut. Hon har också precis köpt lägenhet så det skulle ju firas.

Jag vill också ha en stor griffeltavla i mitt vardagsrum. Konstant uppdaterad gästbok liksom.

Jenny flyttar snart hem till Övik så jag får passa på att kramas med henne när jag kan. Plus att hon ska ha en sån där bebis om en månad eller två och det måste ju firas konstant!

Så åt vi majskolvar och sötpotatis och vitlöksbröd och entrecôte och ungtuppar och blåbärspaj och drack rödvin och cosmos. Och ja, jag dog av godhet.

Och sedan kom Lisa med den största nyheten – hon har förlovat sig! Då blev det så klart pussar och kramar all around.

Och så delade Carin ut julklappar. Helt galet vad hon skämmer bort oss.

Sedan blev jag sådär tokfredagstrött och gick hem och sov jättesött.

Men, om jag inte har någon bästa vän då? Tänk om jag har en hel drös fantastiska människor i mitt liv som jag har haft sådan tur att JAG får kalla vänner. Jag vill inte rangordna dem, sätta dem på piedestaler eller plocka ned dem från dem. Jag vill krama alla precis lika mycket hela tiden.

Vänner, som de människor de är, har kommit och gått i mitt liv. Det gör varken mig eller dem till sämre sådana att vi inte hållit fast vid varandra. Jag tror att människor kommer in i mitt liv av en orsak. För att lära mig någonting, eller kanske för att jag ska lära dem någonting. Alla människor är lärare. Jag har vuxit av alla vänner jag har och har haft. Vissa flera meter, vissa lite mindre. Men jag har alltid blivit lite klokare, lite varmare, lite mer kärleksfull eller lite mer realistisk av en vänskapsrelation.

Jag tror också att man har olika vänner för olika delar och skeden i ens liv. Vissa vänner när man har en behöver en galen utekväll, andra när man behöver gråta och en tredje när man behöver “tough love”. Det gör också alla relationer speciella på ett eget sätt. Alla har ju sina egna guldkanter. Sedan kan personer så klart checka flera av de lådorna men charmen är ändå att varje vänskap har sin tid, plats och karaktär.

De vänskaper som jag haft i många många år byter konstant skepnad. Ibland är man närmare varandra, ibland längre bort, beroende på var man befinner sig i livet. Men man vet att man när som helst kan ringa och allt skulle vara som vanligt. Det är äkta vänner.

Tack alla ni underbara varelser som finns i mitt liv. Ni är älskade och uppskattade.

Gamla vänner på min 18-årsfest.

Nya vänner på #sillkrig.

Sist jag såg Jenny var hon platt om magen och långt ifrån gravid. Nu har hon en fem veckor gammal bebis. Det betyder att jag inte träffat Jenny på alldeles för himla länge.

Ikväll fick jag äntligen krama på henne och hennes lilla familj som numera, förutom Robban, även innehåller Tindra, 5 veckor och 1 dag gammal. Tindra har mohawk och världens största ögon och rynkar på ögonbrynen och knorrar och skrattar. Hon är sådär bebissöt som bara bebisar kan vara. Det vore ju väldigt konstigt om jag börjar knorra och rynka på ögonbrynen på bebissött vis. Skulle bombis inte funka alls.

Och vi åt pasta och drack vin och tittade på Idol och så sjöng jag “fredagsmys”-sången för Tindra och sedan kaskadspydde hon ned hela mig. Det är nästan så att jag och min sångröst tar det hela lite personligt. Alternativt att jag skyller på OLW.

Och så känner jag åter igen att jag kanske borde längta efter det här livet men att det känns så galet långt bort från min egen verklighet. Som när Jenny säger “hon går upp bra i vikt” (barnet antar jag) och jag bara nickar och har inte den blekaste aning vad det är meningen att jag ska svara på det. Och jag pratar om galna festkvällar och pojkar och känner mig som en 20-åring fast i en något mer förfallen kropp.

Men så tänker jag att Jenny är ju ändå precis samma fantastiska Jenny som för ett år sedan. Nu finns det bara en miniversion av henne i världen med. Och det är ju himla fint egentligen. Det kanske skulle vara något för mig med. Fast vi tar nog det en annan dag.

Sedan dess har hon blivit en av de bästa människorna i mitt liv. En sådan som är ärlig men inte elak. Som ger bra råd även om de inte är de lättaste att följa. Som ger mig den sparken i rumpan jag ibland behöver (och förtjänar). Men som också stöttar, lyssnar och dricker alldeles för mycket vin med en. En sådan som skrattar med en. Och som man aldrig behöver skämmas inför.

Denna söndag sken solen när jag gick hemifrån och luften var septembervarm.

Jessie klädde sig passande och vi åt bagels. Det kändes liksom rätt.

Och så drack vi te och pratade om New York, minnen och pojkar. Sånt där som man gör på söndagar, ni vet.

Älskar kladdväggen på Bagel Street Café.

I torsdags fick jag äntligen krama på Jenny igen. Hon har varit och tågluffat i Europa i två veckor men är nu tillbaka i Stockholm igen.

Vi gick till Lilla Hotellbaren på Scandic Malmen där jag ville sno lite av inredningen.

Efter ett glas vin gick vi till Blekingegatan där vi skulle möta upp de här fina människorna, Martin och Hanna.

Jag skulle nämligen få gå på Pelikan för första gången!

Det var en alldeles magisk plats med världens bästa servitör och jättemycket trä. Det påminde lite om Balthazar i New York tyckte jag.

Jag och Jenny fick sitta på en loveseat i ett hörn. Det passar bra för vi tycker om varandra himla mycket.

I taket hängde Hjärter Kung och dinglade. Lite knasigt och kul.

Jag åt köttbullar. Typ de bästa köttbullarna någonsin. Och sedan sprang jag på pojken med pilarna från i vintras och vi pratade sommar och kramades.

Sedan gick vi till Nada. Alla vägar bär liksom dit.

Just den här torsdagen spelade någon speciell DJ som drog dit alla 12-åringar på fem mils radie. Vi drog upp medelåldern med ca 2000%. Men vi gjorde det med stil.

Sedan promenerade jag Åsögatan bort mot min buss. Och gick förbi fina hus och Globen.

Och så la jag mig på en bänk på en kulle med den här fina utsikten över Stockholm och gjorde en djupdykning i alla känslor för alla pojkar det senaste året och verkligen kände efter vad som hände där inne. Och blev lite sorgsnare, lite gladare och lite lugnare.

Precis så var det i onsdags.

Jag och Hanna satte oss vid Mariatorget, drack öl och rödvin och spelade poptrivia som hon hade köpt på Myrorna. Typ alla frågor handlade om musik som jag aldrig hört talas om medan Hanna briljerade med bandnamn som lät som konstiga låttitlar. Alternativt maträtter. Men så försökte jag ge henne en ledtråd på Sex Pistols – “knullpickadollerna“. Hennes svar: “The Fuck Guns”. Ibland briljerade hon mer. Ibland mindre.

Sedan kom Bjarne och då gick vi in och åt och pratade om Twitter på engelska eftersom Bjarne är från Holland. Det var tydligen jätteroligt.

Vi smälte inte alls in i den rutiga väggen.

Hanna hade de finaste örhängena. Lite “Polly Wants a Cracker”.

Efter att vi hade ätit gick Hanna hem medan jag och Bjarne gick vidare mot Södra Teatern.

Vi hamnade högt upp på deras champagnebar där vi hade en alldeles magisk utsikt över Stockholm.

Och så drack vi champagne, så klart.

Sedan gick vi därifrån och hamnade vid Holländska Ambassaden. Bjarne passade på att se.. holländsk ut.

Och så skulle Bjarne följa mig till bussen och då spelade de här pojkarna himla fint på Södermalmstorg. Fin avslutning.

Det blev så trångt i amfiteatern så vi satte oss på en filt vid lusthuset istället.

Hanna var med.

Och Christian.

Mia blev lite suddig men var färggladast.

Martin och Bjarne samspråkade över en öl.

Och helt plötsligt var alla incheckade i Bjarnes byxor. Himla spännande.

Jessika var med.

Och Jenny.

Christians sko var mycket större än min fot.

Anna och mamma var också med på filten.

Och så blev Hanna lite trött. Himla mysig kväll.

På Rival hänger färgglada flaggor från hela världen.

Jag älskar fontäner. Det är något så festligt med dem.

Kjolen min dansade som tokig i blåsten. Skönt.

Maria var blå och fin och åt hummus och räkor.

Christian matchade finvinflaskan.

Hanna hade finaste klänningen från Beyond Retro och solfjäder för att mildra värmen.

Vi inledde med bubbel och jordgubbar.

Mina naglar matchade min klänning.

Jag vek servetter, 90′s style.

Eva var glad.

Hanna dansade.

Till efterrätt blev det chokladdoppade jordgubbar och Bailey’s.

Sedan blev det mörkt och då hamnade vi och rödvinet på balkongen där vi stannade hela natten.

Hur mår ni?

Martin.

Hanna fnittrar förtjust till Kalle och Hobbe.

Isglass.

Twitty.

Mia kom och hängde, den här tjejen är verkligen en av de allra bästa. <3

Ur ingenstans fick jag en muffins. Den var himla god, speciellt tillsammans med bubbel.

Det var Christian som hade varit iväg och köpt den. Han är himla snäll den mannen. Plus rosa bubbel. #win.

Sedan gick vi till Lemon Bar. Det är lite som att kliva in i ett parallellt universum. Där man dansar till GES och schlager och blir alldeles tokplakatfull lite per automatik.

Det här stolpskottet var till och med fullare än oss. Och då har man fan ansträngt sig. Han ville att jag skulle följa med honom hem. Jag avböjde, vänligt men bestämt.

Och det var den kvällen. Som även hade en Londontaxibil. Och jag och Mia har likadana halsband, lite fint.

Jag hade haft en av de värsta dagarna på senare tid. Som helt magiskt efter ett besked som kanske borde ha varit ledsamt blev så mycket bättre. En sten har lyft från hjärtat. Jag är tillbaka igen.

Vi började på Vapiano i Gamla Stan.

Där får man färska kryddor vid bordet. Lyx.

Jag åt pasta med salami, ruccola, pinjenötter och ricotta. Jag dog lite av godhet.

Jag har fortfarande jättegröna naglar. Hej!

Sedan gick vi till Eken. Den här glada mannen stod i baren och satt barnvakt till Carins telefon som hon glömde medan vi gick till Ljunggrens takterass. Så vi fick gå tillbaka.

På vägen upp på Götgatan vinkade en glas man i silverjacka till oss. Himla roligt.

När det blev senare gick vi på Nada och hälsade på. Alla vägar bär tydligen dit.

Pelle var också där. Han var jätteglad och pussig.

Sedan gick jag hem innan jag blev pumpa för att jag är vuxen och ansvarsfull. Eller i alla fall tills det blir semester. Och det var den kvällen. Så liten men ändå så stor.

Kärleksnivån på den här helgen har varit helt galen. Löves it.

Det kanske bara är en parentes eller så kanske det är livslånga vänskaper som påbörjats, men just nu spelar det mindre roll. Just nu är jag här, mitt i livet, det är sommar och jag mår bra.

Helgen har gått i skrattets tecken. Vi har kramats och ätit sill med gräddfil och gräslök och dansat på soffor och druckit dagens och pussats och brottats som fjortisar och blåst såpbubblor och skrattat tills vi gråtit och då har vi skrattat lite till. Lite så här såg det ut.

Ingen midsommar utan sommarblommor. Inga under kudden dock.

Christian.

Jessica.

Tjärlek.

Jenny.

Jag och Fredrik.

Lights.

Sedan dricker man vin och tittar på när mannen kastar pannkakor, mer eller mindre framgångsrikt. Efter det äter man tjocka, mumsiga pankisar med världens godaste sylt som mannens syster gjort och så pratar man om livet och gör ett litet livstest som vänder runt i själen. Och så tittar man på bilder och lyssnar på musik tills det blir jättesent och man nästan somnar.

Det här med dagar som slutar på en helt annan plats än de börjat. De gillas extra mycket.

Susanne och jag gick gick i samma klass på högstadiet. Vi var väl aldrig bästisar men umgicks i samma gäng och hon var alltid en av de snälla tjejerna. Det fanns ju många dumma på den tiden.

Sedan dök hon upp på en kundkväll på NK för något år sedan och så tog vi upp kontakten igen. I måndags avnjöt (eller, allt är ju relativt) vi open mic night på Bara Vi med ett glas vin. Där underhölls vi av en hel drös lägereldsgitarrister, ett par svåra pianister, ett trumpetargästspel och en otroligt plågad poet som tappade mig någonstans runt raden “våldtog min själ”.

Fint, det här med nygamla vänner.

Vi började på Karins terass. Där fanns en massa cupcakes, bubbel och en säng. Och sol. Allt man kan behöva på en terass med andra ord.

Karin, jag och Angela var mönstrade och fina.

Karin hade fått en liten rollerskatesdocka från 50-talet i present. Himla fint.

Efter ungefär 23 glas bubbel tog jag och Angela ett fånge ballonger och åkte tunnelbana. Det borde man göra oftare, folk blir himla glada av ballonger.

Jag åkte bara en station, hem till Mia som också hade födelsedagskalas. Temat var rosa (jag failade fatalt) och där bjöds på finfin mat och vin i glas med påskfjädrar på. Flott.

Av mig fick Mia det här armbandet från Efva Attling. “Pencez de moy” är gammelfranska och betyder “tänk på mig”.

På kvällen hade Karin hattfest på Hard Rock Café.

Världens största burgare och en halv El Classico senare skildes vi åt, ett år äldre.

Bäzta fäzten asså. 31 rockar phett.

Smörgåstårta på snyggaste papptallrikarna från Lagerhaus.

Jag och Per hängde i hallen.

Ben kom hela vägen från England för att fira. Han och Elin var legogubbar. Klart de som tagit temat på störst allvar.

David och Carin gillade lollipoppsen.

Av Carin fick jag en låda med saker på L i. Bästa idén ever.

Legokvinnan dansade med Liemannen. Mycket fint.

Lena och lila Olivia.

Elin och jag rockade på balkongen. Elin hade bestämt gnuggat av sig lite gulfärg på mig.

Mia och Per gillade golvet.

Efter det mötte jag upp en ny, fin vän och vi promenerade runt i solen och snålblåsten på Söder. Slog oss ned i solstolarna nedan en stund men det blåste så kallt om öronen så lämnade dem för värmen, chai latten och den djupa soffan som Café String erbjöd som alternativ. Himla fin eftermiddag.

Nu är det lite mat som gäller innan det blir jobb hela kvällen och sedan kommer syster Anna på besök. För i helgen ska det firas. Vad undrar ni? Att jag överlevde 30.