Tagged video

Den där videon där främlingar hånglar (ni vet väl att den är en reklamfilm?)

Det här klippet av främlingars “First Kiss” har spridits som en löpeld under dagen idag. Varenda människa i mitt flöde har haft en åsikt, de flesta har älskat det, fnittrat och till och med gråtit för att det är så fint.

Mina känslor är delade.

Det är väldigt vackert. Det är avskalat och naket och fnittrigt och så himla härligt. Och det får mig att tänka på alla de där främlingarna jag möter varje dag. Vad som skulle hända om jag bara skulle hångla upp en ur ingenstans. Om vi bortser att jag troligtvis antingen skulle bli inspärrad eller få en örfil – hur skulle personen reagera? Om man faktiskt kände efter? Skulle personen bli smickrad? Rädd? Äcklad? Skulle det få hen att känna sig avväpnad eller få hen att sätta upp garden?

Jag funderar på var vi möts någonstans. I grund och botten som människor. Var vi är sårbara för varandra och var vi på riktigt känner varandras själar. Det var länge sedan jag kände någons själ. Satt panna mot panna med någon, andades i takt och grät ihop. Sedan jag var helt och fullt blottad inför någon. Det är då vi är som vackrast. Och den här filmen visar en liten glimt av det. Den sårbara delen som vi alla önskar att vi vågade visa för någon och att den personen accepterade det med ödmjukhet, varsamhet och tacksamhet.

Å andra sidan. Och det är knappt jag vill skriva det här nu för jag har själv vaggat in mig själv i det här vackra och sitter och saknar sårbarheten.

Men att en kyss kan vara så lättvindig. Att man kan kyssa en främling med sådan passion utan någon slags bakgrund eller framtid. Utan känslor eller tankar.

Fortfarande kvar i det vackra dock. I det vackra att ge sig hän i nuet.

Och så får man reda på att det är en reklamfilm. Och blir lite imponerad. Och lite besviken. För det hade ju varit så fint om man faktiskt gjorde något bara för att människor ska få känna lite. Utan att någon ska tjäna pengar på det.

Fast mest impad. PR-bruden i mig kom precis lite.

Det här inlägget är en del av #blogg100

Dag 11/100 – Inlägg 21/100

Det här med videodagbok.

Bild-2013-07-10-kl.-23 Bild-2013-07-10-kl.-23-01

Jag har börjat med en ny grej – videodagbok. Jag fick idén efter att jag såg Beyonces dokumentär “Life is but a dream” där hon hade använt sin kamera i datorn som dagbok i typ två år.

Ibland så behöver man bara höra sin egen röst formulera de där förvirrade tankarna man har i huvudet. De där tankarna som ibland (ofta) inte är konstruktiva överhuvudtaget utan bara förpestar sinnet och mina tankar om mig själv. Jag har funnit det uppfriskande nyttigt att se mig själv formulera dessa tankar och de ansiktsuttryck som följer med dem. Min tanke är att jag ska försöka se på mig själv som min bästa vän och vad jag skulle ge henne för råd om hon sa alla galna saker som jag tänker om mig själv. Det kanske låter lite narcissistiskt och tokigt, men whatever works, right?

De här videorna är inget jag kommer dela med omvärlden dock, de är alldeles för psykiskt nakna och förvirrade för att släppas fria på interwebzen. Men jag tänkte i alla fall dela med mig av tanken.

Det hårda livet som minglande frilansare.

Jag har, som ni kanske uppmärksammat, haft en ganska skräpig vecka, så när energin och livslusten infann sig igen på fredagsmorgonen var jag inte sen att hoppa på tåget. Först drog jag ut och joggade, sedan styrketränade jag för första gången på ca en månad (det känns idag) och resten av min dag såg ut lite så här:

Bonnier

Efter lunch hade jag ett möte med Veckorevyns chefredaktör om att göra någon slags uppföljare på H&M Riot. Det lutar åt en krönika och det känns ruggigt spännande.

Jobb

Sedan gick jag till MOOD-gallerian och satte mig och jobbade lite i solen.

Sara

Där satt nämligen Sara och Jesper med var sin dator och jobbade. Så fint, det här med frilanslivet.

Mood-gallerian

På översta våningen på MOOD finns en tokhärlig terass, en liten oas med gratis WiFi. Tok-win med andra ord.

Mood-gallerian

Titta så fint!

Lemonad

Jag drack lemonad.

Strandbryggan

Sedan gick vi till Strandbryggan för att äta middag. Klientelet var… udda, skulle man kunna säga. Schtek möter tacky. Typ. Men vi satt på en ponton på vattnet i solen. Det var helt okej.

Jag och Gabriella

Jag träffade Gabriella för första gången och vi pratade om bloggar. Hon ska precis starta sin första så jag coachade lite.

Jesper och Sara

Jesper och Sara. Hur snygga är de inte?

Jag

Sedan gick vi till Josefina där #uberaw tog plats. Sköna människor, sol och rosé, vad mer kan man önska liksom? Kanske att glajjorna sitter rakt?

Djurgården

När kalaset började ta fart gick jag istället hem, jag har lärt mig den hårda vägen att det är så det får vara just nu, för mycket hoolabaloo pallar inte denna tös. Men jag fick åka färja och titta på solnedgången, det var inte heller fy skam.

Och just, här kommer en liten film från #uberaw. Ungefär så fin var hela dagen.

Eurovision!

Chills, chills I tell you! Sarah Dawn Finer var helt magisk igår med sin ABBA-cover av “The Winner Takes It All” på Eurovision. Hon strålade verkligen i sin fantastiska klänning från Ida Lanto! Och nu går denna video på repeat.

Petra Mede gjorde ett grymt jobb, scenen var fabulous, produktionen splendid och Eric Saade verkade lite hyper. Och vad var #MILF-grejen?? Tacky, tacky.

För övrigt tycker jag att vinnarlåten med Emmelie De Forest var grymt bra, älskar trumslagarna! Och jag tycker hon är lite lik Tove Styrke, är hon inte?

Ett extra litet hurra för min kära vän Jenny som stod bakom en av kamerorna igår, bra jobbat darling!