Kylan idag. Jag är varken imponerad eller glad över den. Utomhus är väl en sak, där är det fullt acceptabelt att larva runt i täckbyxor, men när den kryper in i vardagsrummet så att jag måste sitta med två filtar, torgvantar och tofflor för att inte huttra, då är det inte så kul längre. Det här med isolering, det prioriterades uppenbarligen inte vid bygget av den här lyan.

Jag tog mig i alla fall iväg på en promenad i kylan. Och säga vad man vill om vinter och kyla, men världen är ju i alla fall inte ful just nu. Snön lyser upp hela världen och det ser lite ut som att allt vilar under det vita täcket. Liksom väntar på värmen och ruvar och planerar inför dess återkomst.

Väl hemma så gjorde jag lyxhelgfrukost (palla göra smoothies en vardagsmorgon liksom), även om en aning sent, och parkerade framför “The Ides of March“. Mycket bra film. George Clooney, han har verkligen lyckats med konststycket att kunna regissera och agera i en film samtidigt, och sköta båda yrkesrollerna med bravur. Plus att Ryan Gosling är ett hett litet stycke.

Nu ska jag ta en tupplur. För det är söndag och då får man göra sånt.

1 kommentar

0

Det här med att vintern kommer först i februari? Jag är inte helt nöjd med den lösningen.

I morse när jag tittade på termometern var det inte mindre än -15 grader ute. En aning kyligt även för min smak. Även om solen skiner och det biter skönt i kinderna så är det inte lika skönt för spirorna när man har en förkärlek för kjol och klänning, även i vintertider.

Och någonstans i de krokarna så kom jag överens med mig själv att fåfängan fick ta ett steg tillbaka till fördel för bekvämlighet och, well, kroppsvärme. Och så gjorde täckbyxorna och raggsockorna entré för säsongen. Jag må se ut som en Michelin-gubbe i kollektivtrafiken men jag fryser banne mig inte.

3 kommentarer

0

Fördelen med att det är så satans kallt att näsan trillar av är ju att det blir vackert ute att man nästan tappar andan. Vilken man också gör bokstavligt om man går ut i den här kylan. Lite av ett moment 22. Man vill ju vara ute för att det är så himla fint men man fryser av alla lemmar om man är ute längre än 10 minuter. Inte så genomtänkt det där.

Här är i alla fall ett par bilder från vårt sommarhus. Fast sommarhuset är inte med. Så det får bli sommarhusgården då.

Inga kommentarer

0

Ät skit Kung Bore. Men tack för solen.

Inga kommentarer

0

Söndag. Solsken. Kvicksilvret runt nollan. En sån där dag då det nästan är spöstraff på att sitta inne. Så jag och mamma snodde mormor och morfars sparkar och drog iväg på en runda. Och let me tell you, det är jobbigt att sparka. Trots perfekt sparkföre (såg ni? Jag skrev sparkföre, minst 50 vuxenpoäng). Åtminstone om man vill få någon fart på ekipaget.

Betydligt behagligare tempo blev det när mormor själv sedan ville ut på en runda. Hon har inte varit ute mycket sedan hon åkte in på sjukhuset i december så hon var himla nöjd över den lilla rundan runt kvarteret. Och snigelfart passade mig alldeles lysande efter sparkrejset.

2 kommentarer

2

Jag hade så högtflygna planer för idag. Så kliver jag upp och det är -20 grader ute. Helt plötligt blev jag så väldigt mycket mindre motiverad att kliva utanför dörren. Och detta trots att jag numera har grymma täckbrallor och riktiga jag-ska-bestiga-mount-everest-pjucks. Det är ju fejset som tar mest stryk. Det biter i kinderna och min snoriga näsa fryser igen.

Men jag skulle behöva ta mig iväg till Friskis & Svettis för att spana in nya anläggningen och be dem sälja på mig ett medlemsskap. Och jag måste till Make Up Store för att byta ut den där borsten jag fick i julklapp. Och jag borde åka till SATS och säga upp mitt medlemsskap.

Vi käkar frukost, tar en dusch, och sedan känner vi efter igen.

Inga kommentarer

0

Ner till mitt kontor går det en backe. Den är brant som helvete och på vintern blir den ett benbrott waiting to happen. Eftersom jag inte äger sådana där rejäla kängor med centimeterdjupa räfflor under så har jag fullt sjå med att ta mig nedför backen utan att dratta på arslet eller bryta nacken.

Men imorse kom jag på den perfekta lösningen. Pulka. Så jag snodde helt sonika grannens (som också är min chef) dotters pulka och drog iväg i en väldig fart nedför backen. Halleluja vilken känsla! Jag har nog inte åkt pulka på 15 år, det var som att bli barn på nytt. Fast ett lite blötare barn då jag inte direkt sportar täckbrallorna till vardags längre.

Jag drattade inte i plurret heller. Det är ju alltid ett plus.

Inga kommentarer

0