Lördag. Ca 15 grader kallt ute och strålande sol. Jag vaknar av stickig kattpuss och en tvätthög stor som Mount Everest som skriker efter uppmärksamhet. Således är klockan snart ett och jag är snart klar med tvätten och ska tag i dammråttorna som även de kräver behandling.
I övrigt är planerna för helgen väldigt lugna och fina. Promenad i solen, träning och så ska jag försöka komma ihåg att köpa de där jädra batterierna. Vad hittar ni på?
Att kasta sig på rygg i snön och veva med armar och ben för att sedan ligga och titta upp på de sakta vajande, nakna trätopparna med tystnaden och mörkret runt sig.
Sådana stunder känner man att man lever.
Ni vet den där snölyktan jag gjorde för ett par dagar sedan? Well. Det har snöat en del sedan dess.
Det är så tyst där ute att man skulle kunna tro att det är natt.
Snökaos i Stockholm. Pendeltågen går inte, tunnelbanan har fått snöhicka och nu är även bussarna utifrån mig i förorten inställda.
Happ, jag drar väl på mig onepiecen, tänder ljus och jobbar lite från soffan och dricker te då.
Jag önskar att jag kunde säga att det gick över. Att jag vaknade imorse och kände mig stark och pepp och gick till jobbet med ett leende på läpparna.
Så blev det inte. Istället drömde jag mardrömmar hela natten och vaknade av att jag grät. Ångesten satt som en snara runt halsen och jag kom inte iväg till jobbet. Jag fortsatte gråta. Tankarna om otillräcklighet, självförakt och ensamhet bara fortsatte mala.
Fina Maria tog med sig Eddan och kom ut för att försöka lyfta mig lite. Vi tog en promenad i ett fantastiskt vinterland, åt lussekatter och drack te och jag fick sniffa bebis. När han skrattar och skiner som en sol mot en kan man nästan inte må dåligt.
Men så gick de, och så lade sig tyngden över bröstet igen. Idag är en sådan dag som bara känns hopplös. Då jag inte kan andas. Jag såg mig själv i spegeln och såg ihålig ut. Själlös.
Och det är typ status just nu. Varsågod för ett fantastiskt opeppigt inlägg. Men med en fin bild.
Igår var det ruskigt kallt i Stockholm. Från att vara höst och upp emot tio plusgrader så gick det till att bli tokvinter och minus femton på under en vecka.
Denna hastiga väderförändring förde dock med sig ett underbart vackert naturfenomen. Hela dagen igår steg ånga ur Riddarfjärden, det var helt fantastiskt. Nästan som flytande dimma. Så vackert.
Och så kan det te sig så att man blir så till sig av snön att man får för sig att knalla ut på balkongen klockan halv tolv på natten i stövlar och handskar och bygga sig en snölykta.
Vissa skulle säga att man är småtokig då. Jag säger att det är sådana saker som gör att det känns att man lever.
I natt kom tydligen vintern till Stockholm. Och säga vad man vill om kyla och halka och mörker – snön är vacker. Sådär så det gör ont i ögonen och man bara måste lyssna på julmusik.
Mamma hade rätt. Igen. Jag skulle rensat balkongen för typ två månader sedan.
Silver är lika fascinerad av snön varje år.
Jag byggde en pytteliten snögubbe på fönsterblecket utanför badrummet. Den gjorde mig glad.
Sedan gick jag ut. Tydligen så snöade det bara från ett håll inatt.
Här vet jag inte riktigt vad som har hänt.
Som sagt. Snön kom enbart från ett håll tror jag.
Så vackert.
Så. Hej och välkommen vintern. Be nice.
Kylan idag. Jag är varken imponerad eller glad över den. Utomhus är väl en sak, där är det fullt acceptabelt att larva runt i täckbyxor, men när den kryper in i vardagsrummet så att jag måste sitta med två filtar, torgvantar och tofflor för att inte huttra, då är det inte så kul längre. Det här med isolering, det prioriterades uppenbarligen inte vid bygget av den här lyan.
Jag tog mig i alla fall iväg på en promenad i kylan. Och säga vad man vill om vinter och kyla, men världen är ju i alla fall inte ful just nu. Snön lyser upp hela världen och det ser lite ut som att allt vilar under det vita täcket. Liksom väntar på värmen och ruvar och planerar inför dess återkomst.
Väl hemma så gjorde jag lyxhelgfrukost (palla göra smoothies en vardagsmorgon liksom), även om en aning sent, och parkerade framför “The Ides of March“. Mycket bra film. George Clooney, han har verkligen lyckats med konststycket att kunna regissera och agera i en film samtidigt, och sköta båda yrkesrollerna med bravur. Plus att Ryan Gosling är ett hett litet stycke.
Nu ska jag ta en tupplur. För det är söndag och då får man göra sånt.
Det här med att vintern kommer först i februari? Jag är inte helt nöjd med den lösningen.
I morse när jag tittade på termometern var det inte mindre än -15 grader ute. En aning kyligt även för min smak. Även om solen skiner och det biter skönt i kinderna så är det inte lika skönt för spirorna när man har en förkärlek för kjol och klänning, även i vintertider.
Och någonstans i de krokarna så kom jag överens med mig själv att fåfängan fick ta ett steg tillbaka till fördel för bekvämlighet och, well, kroppsvärme. Och så gjorde täckbyxorna och raggsockorna entré för säsongen. Jag må se ut som en Michelin-gubbe i kollektivtrafiken men jag fryser banne mig inte.
