Idag är det halvtid. Två månader sedan jag kom till New York. Och ganska precis två månader tills jag åker hem till Stockholm igen. Två och en halv vecka kvar i New York innan äventyrskarusellen drar vidare. Separationsångest börja smånafsa i hälsenorna på mig och gnaga sig upp mot maggropen.
Om allt jag ville de första två veckorna var att åka hem så har det slagit om helt nu. Jag vill inte åka hem. Jag vill vara kvar i mitt lilla alternativa universum. Där jag passar in ingenstans och överallt. Där man är vän med alla trots att de knappt vet vad man heter. Där man blir bjuden på fest av en komplett främling, går dit och har helt bisarrt roligt. Där man kan vara vem man vill, hur man vill och ingen höjer ens på ögonbrynen.
Jag kommer sakna denna städernas stad. Pulsen, människorna och de fina vännerna jag fått här. Hur man aldrig är ensam men oftast helt anonym (förutom när man springer på sin chef på gatan!?). Hur det aldrig är mer än fem minuters promenad till det viktigaste (tvätt, vin, godis, mat). Och hur levande man känner sig när man går hem klockan ett på natten och bara andas in friheten och möjligheterna som den här staden innebär. Den där promenaden hem kommer jag att sakna mest av allt. Jag kommer nog banne mig till och med sakna de störiga turisterna som tar upp hela trottoaren när jag har bråttom.
Jag har lyckats förtränga verkligheten rätt länge nu. Det där som gnager där hemma börjar bubbla upp igen. Saker som måste tas tag i. Viktiga saker. Riktiga saker. Sånt som man inte kan skjuta upp hur länge som helst. Jag tror det kallas ansvar. Inte riktigt redo för ansvar ännu.
11 svar
mkt bra inlägg. förstår precis. man vill ju inte tillbaka hem ju, kan inte den där staden fatta det och bara BEHÅLLA en?
Haha, exakt! Behålla är rätt ord. Bara svepa in mig i sin lilla kokong och säga ”screw you” till immigration när de vill kasta ut mig.
Du får åka hem o försöka tänka ut en plan hur du ska komma dit igen…. Hur går det med plugget då
Mmm… jadu, just idag går det skit, men hittills har det gått riktigt bra! 🙂
Du är ett äkta äpple du!! 🙂
Var det en komplimang? :p
Ja, det är klart!! Ger bara komplimanger till dig, inget annan är tänkbart!
Och du har ju två månader till, innan du behöver tänka på allt där hemma. Njut!
Lättare sagt än gjort. Och tyvärr måste jag börja tänka på det, det är sånt som inte kan skjutas upp tills jag kommer hem.
Du får göra som fröken Beijer – söka ett jobb och skaffa arbetsvisum.
Ja, det var ju den lilla varianten. Tåls att tänkas på!