Jag har börjat med en ny grej – videodagbok. Jag fick idén efter att jag såg Beyonces dokumentär ”Life is but a dream” där hon hade använt sin kamera i datorn som dagbok i typ två år.
Ibland så behöver man bara höra sin egen röst formulera de där förvirrade tankarna man har i huvudet. De där tankarna som ibland (ofta) inte är konstruktiva överhuvudtaget utan bara förpestar sinnet och mina tankar om mig själv. Jag har funnit det uppfriskande nyttigt att se mig själv formulera dessa tankar och de ansiktsuttryck som följer med dem. Min tanke är att jag ska försöka se på mig själv som min bästa vän och vad jag skulle ge henne för råd om hon sa alla galna saker som jag tänker om mig själv. Det kanske låter lite narcissistiskt och tokigt, men whatever works, right?
De här videorna är inget jag kommer dela med omvärlden dock, de är alldeles för psykiskt nakna och förvirrade för att släppas fria på interwebzen. Men jag tänkte i alla fall dela med mig av tanken.