I tisdags gick jag sönder igen. Jag gör det lite då och då, det är som att kroppen behöver påminna mig ibland att jag inte är en superhjälte (jämt) och att jag måste vara snäll mot mig själv.
Det var en sådan där kväll då jag bara inte kunde sluta gråta. Jag grät i timmar, från det enorma hulkandet och skrikandet i kudden (för att grannarna inte skulle komma och undra vem som håller på att dö), till det stilla grinandet med tillhörande virrande runt i lägenheten utan mål och riktning. Och dåligt samvete och mörka tankar och avgrundsdjup.
Ibland glömmer jag bort den. Ångesten. Ångesten och depressionen och hopplösheten och likgiltigheten och självhatet. Ibland mår jag så jäkla bra att jag inte kan tänka mig att den skulle kunna komma ikapp mig igen. Och så gör den det och jag faller handlöst och smäller hakan i asfalten och så ligger man där med blödande skrubbsår och undrar hur fan man ska ta sig upp igen.
Så istället för att åka upp till Norrland över midsommar så har jag stannat här och vårdat själen. Gullat med mina tomatplantor och klappat katt. Och även aktivt vårdat själen med yoga och meditation och visdomsböcker. Och klippt och klistrat bilder i min målbok. Och affirmerat. Och nu mår själen lite bättre igen.
Back to being Wonder Woman.
5 svar
Uppskattar alltid dina ord.
Ta hand om dig och vårda själen när den behöver det.
Så snällt sagt, tack! Jag gör mitt bästa. <3
Du är wonder woman även när du fallit.
<3
man kan nog bara vara wonder woman om man faller…