Det här måste vara min favorittid på dygnet. TV:n är avstängd. Det är tyst i huset. Bara klockan som tickar lite tyst i bakgrunden. Bara jag och mina – något hyperaktiva – tankar.

Jag tänker på det här med jobb. Hur himla gärna jag vill ha ett. Och inte vilket som helst. Ett sånt där jobb som jag bara älskar och knappt vill gå hem ifrån. Ett jobb med sköna kollegor och mycket webbnördande och mycket skrivande och fixande och piffande. Och nu på en gång.

Jag tänker på det här med kärlek. Hur det känns att inte känna och hur det känns när det verkligen känns. När det bara bubblar i magen och det gör ont samtidigt som det är så rackarns skönt. Och hur rädd man är samtidigt som man är helt galet peppad på att vara kär. Värsta grejen ju. Och att den bästa känslan i hela världen är att veta att någon tänker på en. När man inte är där. Liksom sitter hemma i soffan och tänker på en. Eller på jobbet vid skrivbordet och tänker på en. Eller trängs på tunnelbanan och tänker på en. Utan att man ens är där. Det allra bästa. Och att man så gärna vill ha det. Fast man är rädd. För att vara rädd är bättre än att inte känna alls.

Och så tänker jag på det här med vänner. Hur himla tur det är att de finns. Och att man kan vara bästa bästisar fast man är olika. Fast man inte tycker om samma musik. Eller samma filmer. Eller fast den ene röstar blått och den andra rött. Fast vissa har barn och hus och andra har en etta och jättemånga skor. Och att man lär sig så himla mycket av sina vänner. Just för att man är olika. Har olika mycket bagage. Olika bagage. Och så tycker man om varandra så himla mycket. Alla bitar av varandra, även de som inte är hela och fina och perfekta. Kanske är det de bitarna man gillar mest.

Och så tänker jag att jag är lite rädd när jag tänker på framtiden. Mest pirrig och så. Men lite rädd.