Jag är så mycket bättre när jag inte censurerar mig själv. Men med rädsla kommer tystnad.
Och i tystnaden föds någon som inte är jag.

Klockan tickar. Fågelsång utanför fönstret. Tunga andetag bredvid mig. Och i mitt huvud en kamp.
När släppte jag makten över mig själv?

Den konstanta jakten efter att få känna. Det enda som gör mig levande. Gör mig mer än min existens.
Gör att köttet brinner och blodet kokar.

Jag älskar att älska. Men jag älskar nog smärtan i att älska mer än den ljuva euforin.
Drivet i vemodet leder mig framåt.

Och rakt in i mitt eget fängelse. Där jag aldrig kommer att få vila utan för alltid försöka bryta mig ut.
Bara för att göra om allt igen.

♥