Jag hade inte ens hunnit lämna La Isla innan tårarna började trycka på innanför ögonlocken. Vakterna uppfattade nog detta och släppte snabbt ut mig genom repen. På vägen till tunnelbanan rann de nedför kinderna. Väl på tåget satt jag mest och stirrade ut genom fönstret och såg Stockholmsnatten vina förbi utanför fönstren. Det var länge sedan jag kände mig så ensam.
Inte sedan efter D 2002 har jag varit helt fri känslomässigt. Jag är väl inte det inte riktigt än efter C men jag tänker inte konstant på honom längre, funderar på mitt nästa steg och hoppas och drömmer på vår romantiska återförening. Det kapitlet är över, det inser jag, och därför måste jag hitta något nytt att lägga min energi på. Och hur skönt det än må låta att inte ha känslor för någon, att inte slösa energi på en kille, så känner jag mig otroligt ensam. Åtminstone vissa dagar.
Detta har varit en sådan dag. Mathias har påpekat hela dagen hur grinig jag har varit, med all rätt. Och visst är det så att när p-piller kartan har halvt avverkats så börjar pms-svängarna göra sig påminda. Och visst kan det vara så att jag försöker skära ner på intagen av mina antidepressiva vilket kan göra mitt humör lite instabilt. Så egentligen är det inte så konstigt.
Men det är ändå pissigt att känna sig ensam.
Jag vill skeda.
4 svar
Åh Linda!! Jag känner igen mig så väl i det du beskriver och det är så jävla smärtsamt. Den enda trösten jag kan ge är att dessa dagarna kommer mer sällan ju längre tiden går men å andra sidan så när de väl kommer så gör det ONT! Sköt om dig, kramar!!
Jag vill också skeda… 🙁
ÅSA:
Ja, jag vet.. gör inte sådär jätteont längre men ensamhetskänslan kommer ändå då och då. Den gäller dock ingen speciell..
MALIN:
Jag meeed!
Gumman då… 🙁 Men jag står ändå fast vid att nu när du vet var han står, kommer det bli lättare att släppa. Ring när som helst, det vet du!
Och DU, vem f-n vill inte skeda… 😐 *utsvulten*