Igår klättrade jag uppför ett berg. Alltså, vandringsklättrade. Inte lika högt som den där vulkanen  på Nya Zeeland men med en maxhöjd på 250 meter (och en stigning på 190) kändes det ändå som ett dagsverke. Och som den tant jag är har jag skitont i knäna idag. Men jädrar i min lilla låda va härrrligt det var. Mer vandring till folket. Eller till mig kanske.

Leia var med som tf bergsget (har ni sett hur bergsgetter klättrar, det är frikkin bananas) och mor, bror och morbror agerade vandringssällskap. Berget stod i Skuleskogens Nationalpark och målet var Slåttdalsskrevan.  Och så här såg det ut.

Vi anlände från Entré Syd och därifrån kommer man rakt in i den här trollskogen. Ruskigt gamla träd och en massa ormbunkar, laver och annat spännande.

Den första kilometern bestod till stor del av spångar att gå på, himla praktiskt.

Och så plötsligt sprang man på ett sådant här lite idylliskt vattenfall.

Ungefär halvvägs upp på berget hittas det här klapperstensfältet. Det är en kvarleva från när inlandsisen drog sig tillbaka för en sisådär 9000 år sedan. För ungefär ett år sedan gjorde sig någon rolig genom att bygga en massa stenfigurer här. Naturvårdsverket var inte roat. 

Sedan blev det brant. Bergsgeten (Leia) skuttade glatt och matte kämpade tappert efter. Men OJ så värt det är när man kommer upp på berget och får den här utsikten. Halleluja liksom.

Jetegammalt, lustigt, ruskigt träd.

När vi nästan var framme (nåja, vi hade kanske en halvtimme kvar) fick vi bittert inse att vi inte skulle hinna hela vägen till Slåttdalsskrevan och var tvungna att vända. Antiklimaxet. Men ändå fint att titta på det här på vägen ner.

En sån där stengubbe som man inte fick bygga. Jaja. Den blev fin på bild iaf (note: jag har alltså INTE byggt den).

Så här såg stora delar av vägen ut – rötter och stenar, en balansgång. Lite som ”inte nudda golv” när man var liten.

Och det var den fina dagen! Några fräknar, lite träningsvärk och en härlig upplevelse rikare!