Redan för fyra år sedan var jag öppen här på bloggen med att jag röstar på Centerpartiet. I år står jag på valsedeln. Nummer 39 till kommunfullmäktige och nummer 26 till regionfullmäktige. Det har varit en resa som gått i en väldig fart och jag tänkte dela med mig lite här hur mina tankar gått och varför jag valt att engagera mig politiskt.

Förra våren blev jag inbjuden av Anna-Britta Åkerlind (kommunalråd för Centerpartiet i Övik) att hålla en workshop i personligt varumärke och sociala medier för Alliansen här i Örnsköldsvik (i Övik existerar nämligen fortfarande Allianssamarbetet till skillnad från på riksnivå).

Jag tackade ja för att, well, politiker är ju i allra högsta grad personliga varumärken och Centern ligger mig sedan tidigare varmt om hjärtat.

Foto: Leif Wikberg

Vad innebär det att vara aktiv?

Två dagar efter workshopen, den 24 april, blev jag officiellt medlem i Centerpartiet. Samma eftermiddag gled Annica Långvall (som själv är aktiv i C och som jag ju campade med i somras) in i mina DM och sa ”Välkommen i gänget! Kommer du vara aktiv?”.

Jag visste inte riktigt. Vad innebär det att vara aktiv? Måste jag ha en åsikt om allt Centern står för då? Måste jag ha KOLL på allt Centern vill göra? Min första känsla var lite smått panik och prestationsångest.

Två och en halv timme senare kom frågan från Annica om jag ville vara med i kommunikationsgruppen, där hon också satt med. Och jag kände att, kommunikation, det kan jag ju! Där kan jag vara nyttig.

Ett par dagar senare hade vi vårt första möte och jag blev helt kär i människorna. Smarta, drivna människor som brann för något och ville skapa förändring. Här fanns det hjärta och positivitet och vilja. Jag kände mig så välkommen och ärligt talat hemma. Plus att jag kände att jag kunde bidra med min kunskap!

”Är du intresserad av att stå på listan?”

Nån gång i augusti ringde Svante (ordförande i nomineringskommittéen) mig. Han frågade om jag var intresserad av att aktivera mig politiskt och stå med på listan för kommunfullmäktige i årets val (!!!). 😳

Jag blev smickrad, rädd, glad, nervös och ungefär alla de där känslorna på samma gång. Och åter igen gick tankarna runt runt i huvudet på mig. Hur är man politiker? Vad förväntas av en? Måste jag ha en åsikt om allt från strandskydd till kärnkraft till försvaret? Det kändes extremt överväldigande.

Men nu står jag ju faktiskt på listan. Så hur kom jag till den slutsatsen?

Jo, jag har pratat och diskuterat och pratat lite till. Främst med partikamrater (det låter så sektigt man jaja) men också med mina vänner.

Framförallt var det två tillfällen som gjorde att jag kände att ”jag kan nog göra det här och göra det bra”. Och det var framförallt den där natten i skogen med Annica som gjorde det.

Kan jag vara centerpartist och kanske inte hålla med om allt som Centerpartiet gör?

Det var mitt i sommaren och det var lite kris på riksnivå i politiken (du vet när Löfven först fick sparken och sen nån vecka senare fick tillbaka jobbet? Och sen sa han upp sig? Det var lite rörigt). Centerpartiet och Annie var i blåsväder och jag visste inte riktigt vad jag tyckte.

Jag berättade detta för Annica och frågade, kan jag vara Centerpartist om jag inte håller med om allt som Centerpartiet gör? Och Annica svarade att, för henne handlade det om att hitta det parti som låg närmast hennes värderingar och sedan göra sitt bästa för att skapa positiva förändringar under det paraplyet. Att lyssna in och lära sig men också välja sina egna strider och sakfrågor.

Och där nånstans började jag andas ut och känna mig tryggare i att, jag kan ju bara göra mitt bästa, vara ödmjuk inför uppgiften och se vad som händer?

Det andra tillfället var efter nomineringsstämman för regionen i november. Jag åkte bil hem med Björn Olsson och vi pratade om mitt engagemang, mina farhågor och vad jag ville åstadkomma i min roll i partiet. Och så gav han mig en massa bra råd och behind the scenes-info om hur saker och ting går till. Och det gjorde mig trygg! Trygg i mitt val av både parti och mitt val att representera det.

Vad som också gjorde mig trygg var alla människor i partiet. Som jag träffat på kandidatutbildningar, möten och fikor (fika sker, japp!). De är kloka och rimliga och ser att det finns gråzoner och de vill framförallt skapa förändring! De är positiva och jag är alltid full av energi efter att jag träffat dem. Det i sig tycker jag säger väldigt mycket om politiken också.

Så – varför Centerpartiet och vilka sakfrågor brinner jag för?

Jag har röstat på Centerpartiet sedan 2010 och anser mig vara liberal till ideologin. Jag tror på allas lika värde och individens rättigheter och ansvar.

När det kommer till sakfrågor har jag tyckt att det varit lite lurigt att binda fast mig vid ett träd och hålla fast. Men längs vägen har jag också insett att man inte behöver vara fastspänd vid ett specifikt träd, det räcker med en generell skog. Om du hänger med i min passande metafor.

Men saker som är viktiga för mig är bland annat dessa:

  • Landsbygden – människor ska kunna bo och verka på landsbygden under goda förutsättningar.
  • Kvinnligt företagande generellt och soloföretagande specifikt – jag vill att kvinnor som vill starta företag ska kunna göra det och inte bli avskräckta för att alla skanderar ”tillväxt”. Om någon som annars kanske skulle stå utanför arbetsmarknaden kan skapa sysselsättning för sig själv är det ju en rejäl win?
  • Lokal matproduktion – den här har Annica öppnat mina ögon för. Vi behöver se till vår egen matproduktion och främja den lokala varianten. För att inte bli beroende av import, för öppna landskap och för småföretagarna.
  • Psykisk ohälsa – Vår stora folksjukdom som fortfarande inte tas på allvar av så många. Främst bland kvinnor och unga.
  • Jämställdhet – en självklarhet.

De här sakfrågorna har utkristalliserat sig det senaste året men främst tänker jag så här: politiken behöver mer vettiga människor. Vanliga, vettiga människor som är villiga att dra sitt strå till stacken för demokratin. Det är väl egentligen det största skälet till att jag blev politiker – för om inte jag, vem?

Nu är det dags att sammanfatta ännu en månad som känns som att den inträffade för en mindre evighet sen – mars!

Jag tänker varje månad att jag ska bli bättre på att skriva dessa lite snabbare inpå månaden som de faktiskt gäller men så händer inte det och så tänker jag att, jaja, om det här är det sämsta med mig, må så vara. 😎

En av de bra grejerna som Luna börjat med är myset i sängen. Hon kommer upp till mig, kastar sig på min arm och så ska hon ligga där och bli kliad. Näranära. Leia har aldrig gjort det och jag njuter av fulla muggar. Det ÄR så mysigt!

Bara lite tråkigt att samma sekund som man slutar klia så börjar hon åma sig och vilja ha mer och får hon inte det så går hon därifrån. Så så vilosamt blir det ju tyvärr inte.

Jag inledde i alla fall mars med ett besök till min frisör – Sofia. Sofia håller till på The Originals och vi är nu inne i projekt ”ljusa upp från eldrött”. Det går dock SÅDÄR om jag ska vara helt ärlig.

Som du vet (om du hängt här ett tag) så har jag ju väldigt järnrikt vatten i mitt hus (egen brunn etc) och förutom att det missfärgar mitt hår så sliter det även väldigt mycket på barret. Till den nivå att Sofia sa ”jag vågar inte bleka det för då kanske det faller av.”

Jahapp. Nähäpp. Så det blev någon slags strawberryversion bak och lite rosa fram. Ändå kul att göra nånting när det man egentligen vill ha inte funkar.

Alltså det äääär så fint i deras lokal. Längst in där är frisörerna och i det första rummet har det öppnat en florist – Emma på Rota Design. Att kliva in i hennes lilla butik är som att kliva in i en skattkista. Man ser nya saker hela tiden och man vill bara copy/paste allting till ens eget hem.

Jag köpte inte ALLT men en silverranka och en Dr Westerlund-pelargon fick följa med hem.

Dagen efter tog jag sikte mot Umeå där jag skulle föreläsa på inkubatorn Expression, närmare bestämt för deltagarna i projektet Expression Design. Det är tredje (eller fjärde?) gången jag föreläser för det projektet (men nya deltagare) men det var för första gången på lännnngggge live och på plats! Det var jag så pepp på att jag drog på mig en klänning. Självklart matchad med mitt nya hår!

Älskar, älskar att köra live workshops! Jag insåg att jag aldrig hade kört just den här föreläsningen LIVE för allt blev ju så himla mycket mer dynamiskt när man kunde se folk och få feedback på det man sa, haha!

Efter heldag med folk väntade kväll i soffan med mina favoritindivider. Dock inte mitt favoritämne på TV. Jag passade på att planera prep-lådan och läsa på den där broschyren man fick hem för några år sedan som man mest drev med. Nu känns den inte så rolig längre.

Och så kom ett ganska tydligt vårtecken – omplantering!

Och sådd! Första fröna åkte ner i jorden samtidigt som jag och mamma kollade Clara Henry som åkte Vasaloppet. ÄLSKAR det upplägget! Hon är ju svinduktig men ändå en aning mer mänsklig än eliten som annars ju är det enda man får se. Jag tyckte om att se de ”vanliga Svenssons” som kämpade på i spåret och gled i mål efter typ 8 timmar.

Och så gjorde jag en sån där typiskt vuxen sak – skottade tak (med hjälp av morbror och mamma). Känner mig alltid så vuxen när jag har typ framförhållning och tänker att ”oj vad mycket snö, man kanske borde skotta så det inte rasar”. Väldigt vuxet.

Helt vansinniga norrsken bjöd mars på också. Och de höll sig inte ens i norr! Här är det rakt ovanför mig (tillsammans med fullmånen) och i öster! Då är det riktigt starkt när det tar sig så långt söderut.

En måndags morgon hade jag lyxen att äta hotellfrukost med Johanna, hennes man och Linda. Vi skulle fira våra företag tror jag (något om att vi hade kört AB ungefär lika länge?), jag minns inte riktigt men det var en rackarns mysig frukost och jag blir glad när jag minns den. Det är väl allt som räknas egentligen?

Solnedgången den 16 mars klockan halv sex var lite extra spektakulär.

En torsdag var jag på salongen med den här donnan (Sandra) som gör mina bryn och fransar och sen så fick vi feeling och så sminkade hon mig också innan vi gick ut och åt middag. En väldigt trevlig tradition som vi bör införa minst en gång i månaden.

Använde de här två fantastiska paletterna från Gloss Gods, ”Touch me” av Ida Kyllerman a.k.a Spindelsven och ”Flawless” av Samira Ismail a.k.a Making it Flawless

Jag trodde Leia fällde vinterpäls men jag visste ingenting om vinterpäls innan Luna kom. Herreminguuud vad hon fällde i mars. Jag kammade av henne ungefär den här mängden var och varannan dag. Helt insane.

En av de väldigt få nackdelar med att ha hund. Allt detta jävla hår som fastnar exakt ö-ver-allt. Jag har kommit till en plats av acceptans med det. Det måste man liksom. Men i mars.. jag höll på att tappa det.

Den 19 mars, på Jennys födelsedag, firade vi med isbad och bastu vid friluftscentralen i Själevad! Där har de nån typ av visp som rör runt i vattnet så att det inte fryser precis vid bryggan. Och så kan man hyra bastun för en billig peng. SÅ mysigt!

Och kallt. Sjukt kallt. Ullstrumporna var fantastiska, de hjälpte faktiskt! Skulle haft handskar också. Värmen sticker ut ur händer, fötter och huvudet först!

Snön började sakta men säkert att smälta bort och hönsen vågade sig ut igen.

Och en dag fick jag ett pyttelitet ägg! Det var så himla skumt. Så här små ägg värpte ju hönsen när de precis börjar värpa, när de är typ ett halvår. Men jag har ingen höna som värper den färgen som är så ung. Så nån måste lagt ett extra? Högst oklart men lite kul?

Och så blev det offentligt att Hanna som jag coachat sen i oktober skulle vara med i Robinson! Ni kollar väl? Så cool och smart tjej, så glad att jag fått lära känna henne!

De här två bilderna tog jag mest för att komma ihåg snöläget den 26 mars. Då man på något vis började se ljuset i tunneln.

Och en söndag höll jag en workshop för Centerpartiets toppkandidater här i Övik! Det var jättekul men – vi måste prata om inredningen i kommunhuset.

Vad i hela helvete är det som pågår här? Furuväggar och RÖTT golv? Vad hade de rökt som satte ihop denna kombo? Oh well, är väl inte ihopsatt för att skapa bra photo ops. Men ändå. Aj.

Och när mars var på väg att ta slut (och jag snart skulle fylla år!) så blev jag bjuden till syrran på födelsedagsmiddag då hon och familjen skulle resa bort på min födelsedag. Det här är en av mina absoluta favoritbilder på syrran och min älskade systerson. Lille Vilmer. Gos.

Och det var mars! Tack och hej leverpastej!

2022 är ju enligt tidigare utsago utmaningens år. Men jag har inte berättat om helgen som förmodligen var en av de mest utmanande för mig hittills i år, både fysiskt men främst mentalt.

I februari var jag i Solberg med Jenny och Linda där Linda har en stuga. Solberg är vårt ”länsfjäll” (en diskussion om detta uttryck finns för övrigt i vloggen från helgen) och ligger sisådär 10 mil inåt landet från Övik.

Förutsättningarna för helgen var perfekta! Fint väder, bra snö, vänner, mat och bubbel.

Och jag var redo inför helgen. Jag hade åkt en del längdskidor innan (dock max typ 4 km), mamma hade rotat fram syrrans gamla slalomskidor ur sitt förråd så att jag kunde använda dem och jag hade köpt skidbyxor.

Upplagt för succé med andra ord!

Första utmaningen kom direkt när vi kom till området där vi skulle åka.

Skidspåret var nämligen uppe på berget. Hur man tog sig dit? Med liften. Alltså släpliften till slalombacken.

Hjärtat i halsgropen.

Linda förbarmade sig sig över mig och åkte tillsammans med mig i liften och jag var spänd som en pilbåge hela vägen. Alltså finns det något värre än ankarliftar?! Jag höll i mig krampaktigt och sista biten upp förstärkte jag med tvåhandsfattning om denna stackars lift. Samtidigt som jag mumlade ”fy fan fy fan fy fan”.

När jag kom upp fick jag en ångestattack och stortjöt medan Linda och Jenny klappade på mig och försökte lugna. ”Nu är du uppe, det värsta är gjort!.”

Inte helt sant. Vi skulle ju ned med.

Först åkte vi ett ca tre kilometer långt spår uppe på berget. Det var otroligt vackert med snötyngda granar, fint väder och vi fick till och med sällskap av renar i spåren! Att de bajsat I spåren gjorde dem lite trögåkta dock. 😅

När vi hade åkt den slingan sa Linda ”nu ska vi bara ner!”. 😳

Då var det alltså dags för ”mormorsspåret”. En mil – ned från berget. Och vet du vad det betyder? Nedförsbackar.

Om man säger som så – det är inget som är ”mormor” över det. Om inte mormor betyder ”nära döden”.

På vägen ner från berget ramlade jag fyra gånger. Rejäla praktvurpor, vid varav två jag kröp upp i snövallen och grät efteråt. En efter att ha ramlat på svanskotan och en efter att ha gjort ett faceplant och tappat luften. Det var gråt och gnäll och ”jag vill inge mer!”. Jenny sa att hon fick flashbacks från att åka skidor med sin åtta år gamla dotter. 😅

Värdigheten var på topp.

Skämt åsido. Jag var livrädd hela vägen ner. Jag är inte någon mästare på att ploga och visste liksom inte hur jag skulle ta mig ner utan att göra illa mig. Vilket gjorde mig ännu mer spänd och gnällig. Det var en skojig tur för alla inblandade, det hör du ju!

Men jag fick i alla fall lite kläm på att ploga med en skida.

Jenny och Linda passade på att ta en selfie medan jag gnällde nånstans i bakgrunden. Och så sprang Jenny upp i ett utsiktstorn och tog en bild medan jag försökte bli av med kramp i foten.

Efter nästan tre timmar var jag tillbaka till starten. Jag var så trött och less och arg och utmattad av den mentala stressen och rädslan att jag aldrig ville se ett par skidor igen.

Det här är en grej när det kommer till alla typer av utmaningar känner jag. Var går gränsen för en ”bra” utmaning och en sån bara kommer göra en off för att försöka igen i framtiden?

Dagen efter var vi tillbaka i backen – denna gång på slalomskidor! Jag som kanske åkt slalom tre gånger sedan gymnasiet (och var livrädd efter eskapaderna dagen innan) höll mig till barnbacken. Japp, även efter tjat om att ”jamen testa stora backen eeeen gång i alla fall”.

Jag visste mina gränser så att säga. Eller rättare sagt, jag ville att det skulle kännas KUL även efteråt. Att suget och peppen skulle sitta kvar.

Sju åk blev det, ett där jag faktiskt åkte liiiite högre upp (och så klart hade panik över att ta mig ner) men i slutet så var jag faktiskt så här glad. Nöjd över att jag utmanat mig men också nöjd över att jag fortfarande var taggad för att åka mer!

Och längdskidorna? För deras skull hoppas jag att jag glömt detta till nästa säsong.

Hanna Bergwall, 26 år, Stockholm, Biträdande jurist. Personlig sak: Gigantisk Roman

Hanna är en av deltagarna i årets Robinson! Och en av mina coachingklienter!

Hanna mailade mig i oktober förra året på jakt efter en coach. Hon skrev så här:

”Jag har nyligen upptäckt din verksamhet och tycker du är riktigt grym. Älskar din bok!

Jag är väl vad man skulle kunna kalla en mikroinfluencer. Jag har ca 10 000 följare. Men nu känner jag att jag helt tappat gnistan. Varje gång jag skriver ett inlägg tappar jag följare. Jag förstår inte vad som går fel. Sen har jag problemet att jag själv har ändrats ganska mycket genom åren och inte längre finner någon glädje i att skriva om de ämnen som mina följare vill läsa. Jag vet inte hur jag ska tänka kring det.

Så till min fråga, är det möjligt att boka rådgivning hos dig?”

Man ska veta att jag inte tar speciellt mycket coachingkunder. Jag har någon underlig prestationsångest när det kommer till just coachingkunder men blev så himla nyfiken på Hanna. En person som ändå lyckats få 10 000 följare men fastnat och inte kommer vidare. En väldigt spännande utmaning!

Så vi tog ett första möte i slutet på november och då berättade Hanna att hon skulle vara med i Robinson och ville ta ett omtag av sitt personliga varumärke innan dess. Så att hon skulle vara på ”rätt plats”, en plats där hon kände trygghet och styrka och PEPP, när det började rassla in nya följare (för let's face it, det kommer det).

Vi har sedan dess haft åtta sessioner (senast förra veckan) och Hannas utveckling har varit otrolig rolig att se och vara med på!

Några saker som Hanna och jag pratat om är:

  • Vad är hennes kärna? Vad vill hon åstadkomma med sin närvaro i sociala medier? Vi kom fram till att hennes roll som opinionsbildare är det hon brinner för och där ska fokus ligga.
  • En av de första sakerna Hanna gjorde var att ta hjälp av Maria (som gjort min visuella branding) för sitt visuella varumärke. Det har gjort enorm skillnad för hennes Instagramflöde och att hon nu inte fastnar när hon ska göra grafiska inlägg.
  • Till en början tappade Hanna en massa följare eftersom hon bytte nisch men nu tuffar det på uppåt och det är så roligt att se att det fungerar! Det var dock väldigt viktigt att se the BIG PICTURE eftersom det ibland var jobbigt att se siffrorna dala.

Nu har Hanna det mesta på plats och vet var hon ska och hur hon ska ta sig dit.

Jag bad Hanna skriva några ord om att bli coachad av mig och när jag fick detta blev jag lite gråtmild.

”Att bli coachat av Linda är fantastiskt roligt, utmanande och tufft! Precis som det ska vara. Hon låter en inte komma undan med dåliga ursäkter och hon ser till att man håller sig på rätt bana.

Våra sessioner är fyllda med skratt varvat med allvar. Och efter samtalen är jag alltid fylld med ny energi och fokus. Jag är oerhört tacksam att Linda ville coacha mig! Hon har haft avgörande betydelse för min karriär som influencer.”

Vill du också få min hjälp via coaching? Läs mer här!

”Du skickar ALDELES för många mejl! Det känns spammigt och oseriöst! Det är för mycket! Jag VAR intresserad men känner nu att det nog inte är för mig om det är sådana metoder som används.”

Fick du lite ont i magen nu?

Det här är ett utdrag ur ett mail jag fick i höstas under lanseringen av min onlineutbildning Social Brand Lab. Kvinnan ifråga valde att avsluta sin prenumeration från min maillista för att att jag mailade för ofta.

Här hade det varit lätt att få panik och känna att ”Åhhhh jag vill inte vara för mycket!”. Att kasta hela planen i soptunnan och försöka vara ”lite mindre”.

Men jag gjorde inte det. Jag kände inte så.

Jag respekterar den här kvinnan och jag kan förstå henne. Att bli mailbombad angående något man inte är så intresserad av är påfrestande.

Men då har man ju också ett val – två faktiskt i det här fallet. Man kan välja att avsluta prenumerationen (som hon gjorde). Man kunde också välja alternativet som erbjöd att man togs bort enbart från kampanjmailen om SBL, inte hela listan.

Men låt mig berätta varför jag inte fick panik. Varför jag inte längre tycker att det är jobbigt att sälja.

För att det funkar.

Så här skrev jag tillbaka till kvinnan:

Jag säljer väldigt sällan. Majoriteten av året fokuserar jag på att ge värdefullt innehåll i mina kanaler – helt gratis. Så när jag några veckor per år faktiskt säljer mina kurser så vill jag att alla ska veta det. Tidigare har det hänt många gånger att folk missat min lansering och det vill jag inte ska hända igen. Därför är jag aggressiv med min kommunikation när jag väl lanserar.

Så, tack för din feedback men jag tänker sälja när jag väl säljer. Och jag tänker inte be om ursäkt för det. Resterande ca 45 veckor om året är jag lugn i din mailbox. Om du inte är okej med det får du absolut välja att avprenumerera. No hard feelings
.”

Jag tänker inte be om ursäkt för att jag säljer. Vill man inte ta del av det kan man använda sin rätt att lämna min maillista. Det är okej.

Men jag driver ett företag. Min chef (jag) kommer bli skitsur om jag inte säljer för att jag är rädd för att vara ”tjatig”.

Och allra viktigast är detta – jag hjälper människor med mina kurser. Jag ser människor förändra sina liv med mig i ryggen och det börjar med mitt sälj.

Jag kränger aldrig, jag tjatar inte. Jag försöker få människor att förstå vad jag kan erbjuda och om de är rätt person för just min kurs.

Och det tänker jag inte be om ursäkt för. Istället säger jag; ”varsågod!” 😎

Välkommen!

Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!

På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.

» Läs mer och kontakta mig här!

Poddar

Gratis guide!

Translate

Arkiv
Kategorier