En tältnatt vid Anderssjön

210805 - Tälta i Tänndalen

För 10 år sedan skulle en tältnatt varit helt otänkbart för mig. Jag samlade på högklackade skor och spenderade större delen av min tid på event och i olika barer. Skogsmulleri var så långt bort från mig man kunde komma. ”Utomhuset” var min mardröm.

Att gå från det till att faktiskt dra på sig en ryggsäck med plan att sova utomhus – och detta MER än en gång samma sommar – det får väl ändå vara ett bevis på att människor kan förändras?

210805 - Tälta i Tänndalen

Sedan jag flyttade hem till Övik för tre år sedan har jag blivit mycket mer av en skogsmulle. Och sedan jag började hänga med andra skogsmullar (eller ”outdoorprofiler” kanske de ska kallas) har jag också avancerat mitt skogsmullande till regelrätt fjällvandrande!

För visst räknas det även om själva vandringen bara är nån kilometer?

210805 - Tälta i Tänndalen

Där i början av augusti var jag ju uppe och hälsade på Sara i hennes nya hemort Funäsdalen. Du kanske minns cykeläventyret? Dagen efter sagda cykeläventyr ville nämligen Wilda ha med oss ut och tälta. Så ut och tälta vi gjorde!

Känns ju aningen bisarrt att packa den enorma rycksäcken med 15 kilo för att gå i typ en halvtimme. Men så blir det när det ska övernattas och tältas och sånt. Så off on the spång it went!

210805 - Tälta i Tänndalen

Tjejerna var med så klart och skulle sniffa och pausa var femte meter och vid varje fjällbäck.

210805 - Tälta i Tänndalen

Efter en lagom vandring på sisådär 2 kilometer kom vi fram till Anderssjön där vi skulle slå läger för natten.

210805 - Tälta i Tänndalen

Sämre kunde man ju haft det. Vi fick dessutom alla var sitt rum, man måste ju lyxa till det när man kan!

Detta hade nog mest att göra med det faktum att vi hade tre hundar med oss. Hade blivit kaos om de skulle sovit i samma tält.

210805 - Tälta i Tänndalen

Bubblet och ölen la vi i kylen på en gång. Det gäller att prioritera.

210805 - Tälta i Tänndalen

Räser (Saras valp) är en riktig vattenhund! Mina jyckar avskyr att få tassarna blöta.

210805 - Tälta i Tänndalen

I det här gänget är det ju vanligtvis så att Wilda är överlevnadspersonen som sköter eld och Sara sköter bubbel. Just denna afton skulle det tydligen bytas arbetsuppgifter.

(Utanför bild kanske det eventuellt byttes tillbaka sedan.)

210805 - Tälta i Tänndalen

Sara stod dock för matlagningen. Trattkantareller i murikan här.

210805 - Tälta i Tänndalen

Jag drack bubbel och levde #förfan.

210805 - Tälta i Tänndalen

Luna och Leia är verkligen så olika som man kan bli. Luna är fortfarande lite valpig och klumpig och yster medan Leia är tanten som mest vill lukta på blommorna.

210805 - Tälta i Tänndalen

Klagade EJ.

210805 - Tälta i Tänndalen

Och så gick solen ner och vi satt här och åt och drack öl och pratade om livet och det var faktiskt knappt ens någon mygg.

210805 - Tälta i Tänndalen

210805 - Tälta i Tänndalen

Detta kan vara en av mina favoritbilder på mig själv. Jag ser så himla lycklig och harmonisk ut.

Men det var blött på marken och jag blev blöt om byxorna och Wilda började gapa något om ”stridsvärde” (hon jobbar inom försvaret) och att den blir lägre när man är kall och blöt så jag ställde mig med rumpan över elden för att torka. Hon önskade nog lite då att hon inte sagt något.

Fortfarande också lite oklart vad vi skulle strida mot. För?

210805 - Tälta i Tänndalen

❤️

210805 - Tälta i Tänndalen

Det är så vansinnigt vackert men jag minns också att jag var galet nervös för natten. Skulle det bli kallt? Skulle jag kunna sova? Skulle hundarna vara oroliga?

210805 - Tälta i Tänndalen

Och allt gick så bra! Hundarna var mycket lugnare i tältet än när jag sov i hängmattan och även om det blev lite kallt så hade jag laddat med dubbla sovsäckar så det gick fint.

När jag gick ut och kissade på natten kröp Leia ner i min sovsäck så jag fick en liten sked resten av natten med. Mys OCH värme i ett. Recommend.

Ny säsong av We Are Influencers – med Vanja!

Vanja Wikström We Are Influencers

Alltså Vanja Wikström. Om det är en person som jag typ blir pirrig av att tänka på så är det hon. Liksom såhär – fin och bra och vettig och inspirerande och no bullshit-pirrig. Den typen av pirr. Detta är en människa som bara är sådär bra. Samtidigt som hon är fnissig och asrolig och alltid skitsnygg (även när hon inte anstränger sig) och bara, ja, bra?!

Ja, jag fangirlar lite men det måste man ju få göra när man har möjligheten.

Jag poddade nämligen med Vanja till We Are Influencers (för tredje gången) när jag var i Stockholm för tre veckor sedan och det var aslänge sedan vi träffades men ändå går vi bara direkt in på det djupliga. Alltså – det ytliga och djupa i en alldeles ljuvlig kombination.

Jag slog mig en liten sökning här nu på bloggen och hittade denna bild som en av de första gångerna vi träffades:

Nej men snälla HUR söta?! Detta var alltså i mars 2016, Vanja poddade med Jossan och bloggade på Metro Mode och jag laddade inför första BBCON och drev Better Bloggers på heltid.

Och man tycker att så mycket hinner väl ändå inte hända på fem år? Johodå.

Vanja Wikström We Are Influencers

Anyway, fem år senare är åtminstone både bloggandet, influencandet och poddandet fortfarande en grej! Inte får att varken jag eller Vanja var speciellt oroliga för att det skulle någonstans.

Och trots att vi båda är 40 plus nu så är vi mer fab än någonsin. Det är nog också en grej som gör att jag känner lite extra pirr för Vanja – hon hänger med mig i det lite äldre åldersfacket i branschen. Represent.

Vanja Wikström We Are Influencers

I alla fall – avsnittet finns ute nu! Lyssna här eller i din poddapp!

We Are Influencers – avsnitt 114 

Om vi fokuserat på något annat än vårt fett hade vi kunnat förändra världen.

”Jag möter kvinnor som fatshameat sig själva typ hela livet och nu sitter på sängkanten med demens och vill åka till sjukhuset akut för att dom är tjocka. Eller när de är smala som stickor men inte vill äta pga rädsla för att bli tjock.”

Jag pratade på Instagram story imorse om fatshaming och fick bland annat detta som svar.

Vi måste prata om detta. Om samhällets skräck för fett. Att det verkar vara värre att bli tjock än att bli missbrukare eller få cancer. Att tre kilon ”för mycket” på vågen gör att allt fokus i livet går till att räkna kalorier och komma i en speciell klädstorlek. Istället för att fokusera på något som faktiskt spelar någon roll. Och bara köpa större byxor.

En tjock kropp som vinterbadar!

Smal = lycklig. Eller deprimerad?

Och innan du ens tänker tanken ”det handlar om hälsa”, låt mig stoppa dig där.

Tre kilo handlar inte om hälsa. Främlingars fettfobiska kommentarer under en Instagrambild handlar inte om hälsa. Det handlar om att människor är livrädda för att deras syn på världen – att det finaste du kan vara är smal – inte stämmer. Att tjockisar kan älska sig själva och rocka sina liv och du som kämpat mot vågen hela ditt liv inte har någonting to show for. Förutom ett ”perfekt” BMI. Och på köpet en sopig mental hälsa.

För det pratar vi inte om. Att jakten på den ”perfekta” kroppen och ”toppform” väldigt ofta betyder att den mentala hälsan tar stryk. Ätstörningar. Dysmorfofobi. Självhat. Depression och självskadebeteende.

På jakt efter vad? En bild av att en smal person är en lycklig person?

Låt mig punktera den ballongen på en gång. Att vara smal och att vara lycklig har noll med varandra att göra.

Att vara lycklig handlar om att våga använda den kroppen man har. Att låta den synas och bada och springa och ha sex och göra sånt den mår bra av. Ingen blir lycklig av självhat.

En tjock, lycklig kropp som inte tänker gömma sig i vassen.

Vad det handlar om? Makt och pengar.

Och låt mig nu sticka ut hakan och berätta vad detta handlar om i slutändan.

Makt och pengar. Och patriarkatet.

Skönhetsideal är en industri. En kassako. För om du inte ser ut som idealet kräver (och ja, det är ett krav av samhället att se ut på ett visst sätt för att få vara med ”med”, tro inget annat) så kommer du att ta till pengar och energi för att ta dig dit. Medvetet eller omedvetet.

Och vem tjänar pengar på att du mår dåligt över din kropp och därför tar till diverse dieter, piller och tjänster för att bli smal och därmed lycklig? Samhället. Patriarkatet.

Detta är till syvende och sist ett sätt att kontrollera massan. Främst den kvinnliga massan. Det finns ju en anledning till att smink marknadsförs i stort sett uteslutande mot kvinnor och en tjock man har ”pondus” medan en tjock kvinna har ”let herself go” och ingen vill ligga med henne.

Tänk så här: all den tid som du lagt i ditt liv på att vara missnöjd med ditt utseende och försöka förändra det, hur mycket pengar har du lagt på det? Och vad hade du kunnat göra med den tiden och de pengarna istället?

Fair Play Active Wear

Förmodligen förändra världen.

Så snälla. Börja förändra världen istället. Börja fokusera på något som spelar någon roll. Och börja med dina barn. Visa dem att du älskar din kropp istället för att stå framför spegeln och klämma på din mage eller klaga på dina ”äckliga” lår. Barn hör sånt. Det är så de lär sig att de inte duger.

Men de hör också när du kallar dina celluliter för ”smilgropar” och att du älskar din mjuka mage. Låt oss uppfostra en generation tjejer som förändrar världen. Inte en generation som inte ser längre än sin egen dubbelhaka.

Och snälla du. För allt i världen. Bli inte den dementa kvinnan som fortfarande är rädd för att bli tjock. Livet är för kort för att vara rädd för lite fett.

Dramatisk morgon i hönsgården

Jag vaknade imorse, strax innan halv åtta (min väckare ringer halv åtta, därför vet jag det) av att det tjuter från hönsgården. Det är ett ljud jag aldrig hört därifrån, ett panikslaget läte.

Jag flyger upp ur sängen och det första jag tänker är ”räv”. Springer till fönstret i hallen och genom fönstret ser jag en ståtlig duvhök lyfta från hönsgårdens övre balk. Jag hade inte ens sett henne under de kanske 10 sekunder jag spanat ut genom fönstret, hon flöt in i omgivningarna.

Jag klär på mig och småspringer ut till hönsgården. Inne i hönshuset är det full kalabalik, tre höns har tryckt in sig i redet (en gammal transportbur för katt) och längst in ligger tuppen. De andra trampar runt runt längst bak i hönshuset och ger ifrån sig ljud som jag inte hört från dem förut. De är vettskrämda. Fullt rimligt.

Men alla lever. Även kycklingen Dotti som gömt sig bakom redet och inte säger ett knyst innan allt lugnat ner sig.

Jag inspekterar taket på hönsgården och det är helt. Inga skador någonstans. Jag har rådjursnät i plast (annonslänk) över hela hönsgården av just den här anledningen. Skönt att få bekräftat att det gör nån nytta.

Jag ger hönsen mat och tänker att jag är tacksam. Jag är lite trött på död bland hönsen just nu. Den här gången hade vi alla tur.

Välkommen!

Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!

På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.

» Läs mer och kontakta mig här!

Poddar

Gratis guide!

Translate

Arkiv
Kategorier