Jag ska fota på Jessicas bröllop nästa helg och hon skickade precis ett mail med bilder som ska funka lite som inspiration. I varenda bild ser jag mig och C. Lyckan som vi kände. Ilskan som brinner nu. Besvikelsen som försurnar. Kärleken som fortfarande finns kvar.

Nä. Jag kan inte skriva om något annat. Jag hoppas fortfarande. Även om jag nu kanske mer insett realismen i det hela och anmält intresse på andra lägenheter. Jag vill inte tynga ner honom, vara i vägen för honom. Men fan va jobbigt det är att vara honom till lags när varenda cell min kropp skriker ”jag vill inte!!” och ”det ska inte vara så här!!”.

Jag undrar fortfarande när jag ska vakna ur mardrömmen.

Det gör nog han med. Förlåt mig.