Tanken på dig gör mig så nervös att jag blir illamående. Det var väldigt länge sedan jag blev illamående på det viset.
Halsen blossar och örsnibbarna brinner. Pulsen rusar.
Svettas lite om överläppen gör jag också.
Jag grubblar en del över om det är du. Den du är. Eller bara att bli sedd igen. Tillsammans med skräcken (ja, det är verkligen en skräck) över att sluta bli sedd. Att du ska titta åt ett annat håll. Eller bli rädd. Att jag ska skrämma dig. Avskräcka dig. Som sist. Det är så illamåendet känns. Som skräcken jag kände när du sa att du inte ville.
Det är säkert en kombination. Så klart. Din osäkerhet öser bensin över min.
En liten tändsticka och allt kan gå upp i rök.
Men jag kan inte stilla den här känslan. Kan inte kväva den och tänka rakt. Kan inte ha tålamod.
Hur fan gör man?
Tittar ut genom fönstret utanför kontoret och rycker till varje gång det går förbi en person. För det kan ju vara du.
2 svar
Åh, vad jag känner igen mig. Har varit singel länge. Dejtar då o då men blir alltid besviken (eller sviken). Tänker ”ingen vill ha mig…varför ger jag inte upp?”. Men längtan är så stark…måtte den vinna över rädslan.
Den gör ju alltid det. En stund i alla fall.