Det kan ju vara du.

Tanken på dig gör mig så nervös att jag blir illamående. Det var väldigt länge sedan jag blev illamående på det viset.

Halsen blossar och örsnibbarna brinner. Pulsen rusar.

Svettas lite om överläppen gör jag också.

Jag grubblar en del över om det är du. Den du är. Eller bara att bli sedd igen. Tillsammans med skräcken (ja, det är verkligen en skräck) över att sluta bli sedd. Att du ska titta åt ett annat håll. Eller bli rädd. Att jag ska skrämma dig. Avskräcka dig. Som sist. Det är så illamåendet känns. Som skräcken jag kände när du sa att du inte ville.

Det är säkert en kombination. Så klart. Din osäkerhet öser bensin över min.

En liten tändsticka och allt kan gå upp i rök.

Men jag kan inte stilla den här känslan. Kan inte kväva den och tänka rakt. Kan inte ha tålamod.

Hur fan gör man?

Tittar ut genom fönstret utanför kontoret och rycker till varje gång det går förbi en person. För det kan ju vara du.

0

Gillar du det här inlägget? Dela gärna!

Dela på facebook
Dela på Facebook
Dela på twitter
Dela på Twitter
Dela på linkedin
Dela på LinkedIn
Dela på pinterest
Dela på Pinterest

kommentarer

2 svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

Kika in i mitt hönshus!

Här sitter jag och ser nöjd ut. 😊 Varför undrar du kanske? För att mitt hönshus äntligen är klart! 🐓⁠ Häng med och kika på hur jag inrett mitt hönshus!

Om att vara bekväm på scen.

Reklamsamarbete med Cellbes Foto: Madeleine Wejlerud & Emmi Holmer Idag tänkte jag vi skulle prata om att ta plats. Både fysiskt och mentalt. Det är