I fredags gjorde jag något som jag gjort alldeles för lite den här sommaren – jag hängde i en park. Jag lyssnade på blues och presenterade Leia för härliga människor och fick öl från en snäll man med en full kylbox. Och det kändes som att solen gick ner hela kvällen. Som att man var i den där magin i flera flera timmar. Lite så här såg det ut.

Några nya ansikten och några bekanta på ett par filtar i Skinnarviksparken.

Jag hade grävt fram bordsduksklänningen ur sin gömma och drack öl med Micke.

Leia var ovanligt jättenyfiken och skulle hälsa på allt och alla. Fast mest intresserad var hon av dem som grillade korv längst bort i parken.

Och så gick vi ned mot Söder Mälarstrand och förbi Münchenbryggeriet och solen brände i teglet. Så lustigt att jag aldrig hängt på båtarna längs med där medan jag jobbade där.

Och piratskeppet låg kvar och myste i solnedgången.

En sådan där solnedgång som behöver varken filter eller redigering. Moder Natur vinner över allt sådant.

Sedan gick vi till Seaside och åt pizza.

Knaprig och riktigt mums.

Jag delade med Leia som satt i mitt knä hela kvällen. Så himla fin, min lilla tjej.

Och sådär vid elvasnåret, då stämningen automatiskt svänger från gemytlig till löningsfredagsbrölig, så gick jag och Leia hemåt längs med vattnet.