[blockquote source=””]”Mandela: Long Walk to Freedom” är baserad på Mandelas självbiografi och tar oss med på en resa genom nobelpristagarens liv från barndom tills han fängslades och så småningom blev Sydafrikas förste demokratiskt valda president 1994.[/blockquote]
De flesta biopics jag sett på senare år har alla lidit av samma problem: korvstoppning. Man försöker att klämma in en hel persons liv, både privat och professionellt, på ca 2 timmar och under tiden hinna skapa en förståelse för processen, en connection med karaktärerna och gärna någon slags känslomässig anknytning till handlingen. ”The Iron Lady” misslyckades fatalt. ”The Butler” gjorde det en aning bättre. ”Mandela: Long Walk to Freedom” gör det bra men en bra bit från felfritt.
Det här är en bra film, men den hade kunnat vara bättre, och det största problemet ligger i regin. Man kan säga att filmen är indelad i tre akter.Innan, under och efter fängelsetiden.
Den första akten är jättebra, man hänger med i vad som händer, man känner med karaktärerna och man vill veta mer. De otroligt vackra, afrikanska vyerkan ger en försmak på den friheten Mandela längtar så oerhört efter och i kärleken han känner för sin fru ser man hopp och styrka för framtiden.
I akt två, när Mandela hamnar i fängelse, stannar tempot upp litegrann. Regissören Justin Chadwick (”The Other Boleyn Girl”) lyckas inte riktigt balansera vad som händer inuti fängelset och utanför, jag börjar tappa den röda tråden och det blir två helt olika stämningar, något som min hjärna inte riktigt lyckas hantera. Sedan blir det väldigt mycket politik och helt plötsligt är det 1990 och Mandela släpps ut ur fängelset. Det känns som att man bara skrapar på ytan av det fantastiska förändring som Nelson Mandela faktiskt åstadkom i Sydafrika. Chadwick kapar stora tidsperioder åt gången, vilket hjälper tempot och borde ha kunnat bidra till att kunna gräva djupare, men det räcker tyvärr inte. Jag blir inte berörd på den nivån jag vill, och det gör mig besviken.
Då tar vi de riktigt bra bitarna. Idris Elba. Han är lysande. Han tolkar Nelson Mandela på att kraftfullt, respektfull och värdigt sätt. Han är passionerad, övertygande, en sann ledare. Elba är väl värd Golden Globe-nomineringen som han fick igår.
Naomie Harris. Som Winnie Mandela, Nelson's fru är hon stark, sorgsen, hjärtskärande, kluven och jag känner med henne. Jag är faktiskt lite förvånad att hon inte återfinns på många short lists när priserna ska delas ut.
Musiken. Den lyfter och stöttar men tar aldrig över. Jag är inte bekant med Alex Heffes sedan innan men kommer numera att hålla ett extra öga på honom.
”Mandela: Long Walk to Freedom” har biopremiär den 24:e januari, 2014.
