För tio år sen var killar och närhet så okomplicerat. Fjärilarna i magen fanns där, det var en liten hand på knät, kanske en puss och håren i nacken stod rakt upp. Det var trevande, det var spännande, det var.. hoppfullt.

Nu har jag passerat 25 och efter några år i förhållandets trygga famn är jag tillbaka i spelet igen. Nu verkar det vara raka puckar som gäller. ”Vill du knulla, annars kan du gå hem.” En natts het jakt efter orgasmen och så har man något att snacka med tjejkompisarna om en vecka efteråt. Och en tillfällig egokick. Men kärlek? Den finns inte ens på radarn.

Jag lever livet, jag får uppskattning till höger och vänster, men i slutändan känner jag mig bara tom. Fjärilarna finns inte där, förväntan och hoppet har flugit sin kos. Väldigt få killar fångar mitt intresse överhuvudtaget these days. De är för på, för svåra, för unga, för trista men oftast bara för mycket. Det finns inget så avtändande som desperation.

Eller så kanske det är så enkelt att ingen någonsin kommer kunna mäta sig med C.