Förblödande.

Jag kan knappt förstå att det fanns en tid då du var min. Då du såg på mig med framtid i blicken. Då du sa ”vi” och din hand låg runt min midja. En stund då du andades in mig och vi var varandras syre.

Då dina fingrar letade sig in i det mjuka håret i min nacke och hela jag bultade långsamt och hårt som ett döende hjärta. Då jag blödde kärlek. Förblödde.

För det var vi väl hela tiden? Döende? Även när du sa att jag förstod dig bättre än någon. Då vi var så självklara för varandra.

Att det kan vara så nära mellan allt och ingenting.

Gillar du det här inlägget? Dela gärna!

Dela på facebook
Dela på Facebook
Dela på twitter
Dela på Twitter
Dela på linkedin
Dela på LinkedIn
Dela på pinterest
Dela på Pinterest

kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

Vad ska man tro på?

Innan sommaren var jag på begravning. Det var min mammas farbror som gått bort efter en längre tids sjukdom så dödsfallet var inte oväntat. Jag

En rumpa.

När jag fyllde 40 fick jag en rumpa. Det är en av de finaste rumpor jag nånsin sett och en av de finaste presenter jag

Ordet hälsa säger mig ingenting längre

Jag spyr på ordet hälsa. Det är verkligen ett så sjukt uttjatat ord som tappat all form av innebörd och kraft. Det känns bara överpeppigt