Idag är det här igen. Det infamösa självhatet. 

Det var länge sedan jag skrev ett lösenordsskyddat inlägg nu. Det var länge sedan jag kände mig så här sårbar. Och nu när så många fler har börjar läsa bloggen och mitt varumärke och min person närmar oss varandra mer och mer, ja, då går censuren in och tafsar på bloggen.

Det var så himla länge sedan jag fick en första kyss. Ni vet en sådan där som man ser komma. Som föregås av blyga blickar och fnittrande leenden. Jag fick en sådan i fredags. Uppe där på kullen där man ser över hela Djurgården och där jag legat och gråtit på en kall bänk så många gånger över andra pojkar som inte ville ha mig. Nu stod jag där igen. Och blev kysst. Perfekt kysst.

Han tog min hand och vi gick hem till honom. Hans kyssar var mjuka och hårda på samma gång på det där perfekta sättet. Efteråt, när vi skulle sova, så var jag lite sådär ”men nu ska jag vara lite cool och lägga mig på min sida sängen”. Sedan tänkte jag att fuck coolness, jag vill skeda! Och så gjorde jag det. Jag låg nära och det var varmt och mjukt med hans armar runt mig och hans hund väckte mig flera gånger under natten med sitt snarkande men det gjorde inget för då fick jag ju känna närheten aktivt igen en liten stund.

Sedan tog det väl 24 timmar. Mer eller mindre. Innan jag åter igen var bara jag. Innan jag satt ensam tillbaka på ruta ett. Efter att jag fått ”du är trevlig och vi hade jättebra samtal men jag känner inte det där lilla extra”. Och jag orkar inte ens vrida och vända på det den här gången och undra var det gick fel och tänka att vi var väl inte rätt för varandra och det var ju bara en ytlig engångsgrej utan utgår helt enkelt från att jag är för fel. För högljudd, för tjock, för intensiv, för fel.

Och så gråter och jag och hatar mig själv. Och den här gången känner jag faktiskt, för första gången på länge, att hoppet rinner ur mig.