Jag håller på att föreviga vår parentes i tiden. De kallar det konst. Jag vet inte jag. Jag kallar det mest att vända ut och in på själen och försöka få på pränt de där skavande såren som till slut blivit till ärr. Och att hitta till den platsen är inte helt lätt. Där man minns både logiskt och i hjärtat.

Nu har jag hittat dörren. Triggern. Den kallas Winnerbäck och rödvin. Och eventuellt meditation för att öppna sinnet. Winnerbäck alltså. Jävlar vad han trippar på min tårkanal.

Jag är så rädd för att skriva om det vi hade. Eller kanske inte hade. Jag vet helt ärligt inte längre vad det var. Var det bara min hjärna som lurade mig? Eller var jag ska vansinnigt kär i dig som mitt hjärta minns?

Jag bortförklarar ofta mina känslor för dig. Det var så intensivt. Det var så kort tid. Det var extrema omständigheter. Men tänk ändå om det var du som skulle tvinna in din själ i min och bo där för evigt. Och så blev det ett hack i universum och vi missade varandra.

Kände vi varandra bättre än någon annan? Just för att vi inte höll tillbaka? Eller var allt bara en fasad och en illusion? Jag vill tro att vi fann magin. Bara en liten stund i all tid som finns.

Dag 18/100 – Inlägg 22/100