Jag har länge fascinerats av traditionellt hantverk. Alltså sådant som bara för någon generation sedan var sånt varje husmoder ”skulle kunna” och som inte ansågs något speciellt. Sådant som av historien inte heller plockats fram som något att värna om eller lyfta, eftersom det var ”kvinnogöra”. Just den typen av hantverk har en speciell plats i mitt hjärta.

Och kanske uppskattar jag det så mycket just för att jag aldrig haft det på min egen dagliga att göra-lista. Min vardag är ju en aning mycket mer priviligerad och bekväm än om jag hade levt för 100 år sen. Eller ens 50! Men att kunna spinna egen ull (som jag ju fick lära mig i somras), stöpa ljus, stoppa strumpor eller baka bröd i vedugn, det gör att jag känner så otrolig mycket mer tacksamhet och respekt för de som kom före mig.

Samt – mysigt!

Just det sistnämnda fick jag prova på före jul då jag, mamma, syrran och Jenny var på tunnbrödkurs hos Linda-Marie på Ekogården i Skrike. Där fick vi lära oss att baka tunnbröd på det klassiska viset, i vedugn! Och ÅH så roligt det var!

Syrran fick snabbt ordning på tekniken. Inte trycka, bara rulla!

Uppsluppen stämning var det i bagarstugan, och varmt blev det!

Jenny hade skojigt och borstade mjöl för glatta livet!

De två lurigaste momenten var när man skulla ”lyfta och svepa” degen/kakan från bordet och upp på ”fjälan”. Och sedan att skjutsa in ”fjälan” i ugnen och svinga av kakan där inne utan att knyckla ihop den eller elda upp sagda ”fjäla”.

Det var blandad framgång men efter ett par gånger fick jag in knixet! Men det blev också en del ”hjäääälp den ser ut som barbapappa!”

Så här glad kunde man vara när man fått ut en inte alldeles vidbränd tunnbrödkaka ur ugnen och sopar av det sista mjölet!

Ta-da!

Och det bästa av allt – man fick fika! Varma tunnbrödkakor med smör och ost och kokkaffe. Omnomnom.

Hejhej från glada gänget! Tack Linda-Marie för en fin kväll.