Oscarsgalan. För första gången sedan 2001 såg jag den inte live. Nej, jag låg istället dubbelvikt och kved eftersom helvetet som kallas magkatarr hade bestämt sig för att komma på besök igen. Oh yes. Och ungefär så har det fortsatt hela dagen. Klockan börjar närma sig 18 och nu börjar jag se ljuset i tunneln.
För att distrahera mig själv så kollade jag istället galan nu på eftermiddagen. Det var inte det lättaste att ducka resultaten i hela 9 timmar, men det är ju så mycket roligare med överraskningar.
Jämfört med förra årets gala (Hugh Jackman, kom tillbaka!) var årets gala en katastrof. Väldigt otajt och inte speciellt underhållande. Steve Martin och Alec Baldwin, alltså, jag vet inte, men jag drog inte ens på smilbanden. Inte en enda gång. Generellt så kändes de flesta presentationerna väldigt påtvingade och stela, som att alla låg under producentens piska, trist! Men det fanns en och annan positiv sak med.
1) Neil Patrick Harris intro. Sådärja. Musik, dans och driveri. Så ska det se ut.
2) Ben Stiller. Roligast på hela kvällen.
3) Klänningarna. I år hade nog alla lyckats tror jag. Maggie G och Rachel McAdams var härliga färgklickar och jag gillade även bl.a. Demi Moore och Vera Farmiga, det var inte direkt någon som misslyckades fatalt i år.
4) Sandra Bullock och hennes läppstift. Och hennes tal. Major tearjerker. Jajaja, jag vet att Meryl Streep borde ha vunnit, men jag är så glad för Sandy. Sedan måste tilläggas att Sandy härom dagen även vann en Razzie, vilket gör henne smått historisk iom att det är första gången en skådespelerska vinner en Oscar och en Razzie samma år. Man måste ju älska henne för att hon faktiskt dök upp och tog emot priset.
5) The Hurt Locker och Kathryn Bigelow. Det är så härligt att kunna säga “rätt film vann”. Sedan är det lite extra kul att det för första gången blev en kvinnlig vinnare i kategorin Bästa Regi.
