Idag är det den 21 februari och vi är precis en vecka ifrån att lämna även februari till handlingarna. Galet hur fort tiden går just nu, även om det samtidigt känns som att den kryper fram.

Den senaste veckan har vi haft sol nästan varje dag och till och med plusgrader ett gäng dagar. Många gastar VÅR men idag är det minus 14 igen och så vansinneshalt att jag knappt vågar gå ut. Men jag är tacksam för ljusets återkomst. Mörkret var riktigt jobbigt i år.

En lördag som inte var den här veckan men för två veckor sedan spenderade jag i soffan hemma hos Jenny med Leia och hennes bästis Siv. Finns en risk att Siv kommer tjata huvudet av sina föräldrar för att få en vovve hädan efter. Fullt rimligt tycker jag som var likadan fast jag ville ha en katt. Jag fick undulater. Inte samma sak.

Jag sov över en natt hos mamma och när jag klev upp hade jag legat på den här lilla lappen. Varken mamma eller jag vet var den kom ifrån. Tar det som ett tecken och börjar be/jobba hårdare.

Efter plusgrader blev det frost igen och träden såg ut som kokosbollar.

Jag hade lite ont i magen och osäkerheten bitchslapade runt mig då och då men i grunden var jag nöjd.

En söndag var jag och mamma på teater och såg fars. Jag blev positivt överraskad då jag inte alls är ett fan av slå-i-dörrar-teater. Men live funkade det förvånansvärt bra!

Och så här ser jag ut denna torsdag! Nu ska jag till Bizmaker på möte och ikväll blir det storbandskonsert.

Puss!

Vips så hade första månaden av 2019 gått och det var plötsligt februari!

Jag och Leia försökte hitta åt stigen upp till sjön som hade snöat igen och Leia försvann nästan i snön!

Det snöade och snöade och snöade lite till och jag körde fast bilen på uppfarten. Det var ju bara en tidsfråga tills det skulle hända, det visste vi ju allihopa.

Första gången fick jag faktiskt loss den helt själv! Andra gången fick jag kalla in förstärkning i form av min morbror som fick komma göra proffs-bil-körar-grejer för att få loss den. Annars hade den fått stå där tills det blev vår.

Jag rev av årets första föreläsning för Marknadsföreningen i Övik och hade en riktigt rackarns bra dag! Älskar när flowet bara kommer och föreläsningen liksom flyter på som bara den! Bra fredag.

Sedan stängde registreringen för Social Brand Lab i söndags och jag tog en selfie ganska precis 32 sekunder innan jag skulle gå live på Facebook för en avslutande Q&A innan vi stängde dörrarna. Och nu har jag en hel massa fina elever som är så jädra drivna och peppiga och jag är så stolt!

Uppskattade också att Jackie körde tuggimmipopstil i samband med min live där. Viktigt att jobba med bra folk!

Jag fotade spontant lite bilder till Jacks Instagram i OffCoffs fönster. Jag försöker få honom att förstå det här med musiker och personligt varumärke = bra skit. Det sitter långt inne men bilden fick mycket likes så jag tror vi fick ett break through!

Och efter mycket snö och moln så kom solen och livet tillbaka en sväng!

Och Leia väntade på att få skälla på brevbäraren men han kom aldrig.

Och det var början av februari!

Den senaste veckan har varit megarörig i mitt huvud. Samtidigt som lanseringen har gått som tåget och jag är helt överväldigad av den respons och de resultat som jag får så har det varit snurrigt på den privata fronten. Du vet ju att jag sällan har någon slags aktivitet på den privata fronten som får utrymme här så försök inte trilla av stolen i chock.

Jag har inte så mycket mer att säga om det just nu. Förutom att blev en hejdundrande bergochdalbana och jag blev själv förvånad över hur jag reagerade. Jag måste nog reagera färdigt innan vi kan prata mer om det.

Igår sken solen i alla fall över Kvaved en liten stund. Det var sexton grader kallt och jag tog med mig Leia och fotostativet och gav mig ut på promenad. Ungefär så här ser min lilla by ut. Den består av den här raksträckan och några svängar innan den. Nyser du när du åker igenom så missar du allt. Typ. Älskar det.

Lagom till jag hade fotat klart på ängen och mest busade loss med Leia så fick hon för sig att dra. Upp på vägen. Samtidigt som jag hör en bil som närmar sig. Hela magen bara knyter sig och jag avgrundsvrålar för att få henne att stanna. Tror ni hon stannar? Nejnej.

Så jag plumsar upp från ängen på det där supersmidiga sättet som man gör när man är skitstressad i djupsnö och kommer upp bara för att se henne spatsera längs med vägen, korsa den lite då och tå. Tipptapp liksom.

Fy fan vad jag gormade och skrek! Något som jag sedan på instagram stories fick veta att en av mina grannar hade hört – igenom sina hörlurar (!) – när hon var ute och skottade. Japp. Hon som fotar sig själv på ängen och sedan springer gormandes efter sin hund, det är så jag är känd i byn. Jappjapp.

Efter sisådär 300 meter kom Leia på att hon skulle vända och komma tillbaka till mig. Hon insåg väl att det där gormandet inte var kärleksspråket eller åh-nu-ska-vi-busa-språket. Och jag fick gå in i min lilla solfläck och se zen ut.

Tänk vilken lyx du har som får läsa den här bloggen och få all behind-the-scenes-goodness som inte syns på Instagram! Haha! Känner du dig inte lyckligt lottad?

Gården är så vansinnigt vacker just nu och jag har inte ens något emot att det verkar ha kommit en decimeter snö varenda gång jag går utanför dörren.

Imorgon är det dags för mitt sista webinar och sedan är det in i kaklet med den här lanseringen. På söndag stänger registreringen till Social Brand Lab och jag ska försöka definiera vad “vardag” betyder för mig.

Puss!