Ikväll, i min ensamhet, när väggarna kryper närmare och jag har inget annat sällskap än mina egna tankar och rösterna i mitt huvud, då saknar jag dig så mycket att jag inte kan andas.
Dina armar runt mig. Din andedräkt mot min hals. Dina fingrar i mitt hår. Din kropp över min.
Vad hände? Är tvivel ett tecken på att jag tagit fel beslut eller att jag bara är svag? För svag för att stå för vad jag gjort? Vad jag tror är rätt i längden för oss båda? Jag ville ju inte såra dig, det var ju därför jag gjorde så här. Därför jag valde att vara ensam. Men i slutändan gör det ont i oss båda.
Det börjar närma sig midnatt. The lonely hour.
Ett svar
Tyvärr gumman. Du får nog stå ditt kast. Det är du som har gjort dina val. Det låter hårt och kallt men du vet att jag är brutalt ärlig. Jag tror ärligt talat att C kanske har det ännu värre än vad du har det.
Du vet vad vi pratade om; du behöver komma på fötter och få annat att tänka på. Och kanske är det så…att du gjorde fel val när det gäller C. Det kan bara tiden utvisa. Låt inte mörkret sluka dig utan försök att sova. /Kram