Han ska gifta sig. Han som jag trodde var mitt livs kärlek ska gifta sig. Bilderna dök upp i flödet på Facebook igår. Hans svensexa var i full gång. Och alla de där vännerna som jag en gång även kallade mina var där. Han hade peruk och för tajta shorts och skrattade och dansade. Han såg lycklig ut.

Det kom inte direkt som en överraskning. De har varit tillsammans i dryga sex år. Ungefär lika länge som jag varit singel. De träffades bara någon månad efter att jag flyttat till Stockholm och vi sagt farväl för gott. Och under tiden han förlovat sig och blivit sambo och nu ska gå nedför altargången med henne, vad har jag gjort? Ändlöst dejtande. Menlöst liggande. Dramatiskt suktande. Den mest emotionellt seriösa relation jag haft sedan dess höll i drygt en månad och var med en man som redan hade flickvän. Skönt track record.

Jag har gjort annat, så klart. Jag är stolt över mitt liv. Jag har rest jorden runt och haft fantastiska jobb och startat eget företag och byggt upp ett liv här i Stockholm. Men jag har ingen att dela det med. Ingen som jag är viktigast för. Och det blev så plågsamt tydligt när jag fick det slängt i ansiktet att han har det. Att våra liv har gått åt så vitt skilda håll.

Det handlar inte om honom, vi är historia. Och jag är inte på något sätt missnöjd med mitt liv. Jag vet inte ens om jag vill ha ett förhållande. Men ensamheten, den har varit påtaglig i helgen. Melankolin har nafsat i nacken och tanken har slagit mig mer än en gång; tänk om det blir bara jag till slut? Räcker jag?