She went this way and he went that way. That’s how the story ends.

Han ska gifta sig. Han som jag trodde var mitt livs kärlek ska gifta sig. Bilderna dök upp i flödet på Facebook igår. Hans svensexa var i full gång. Och alla de där vännerna som jag en gång även kallade mina var där. Han hade peruk och för tajta shorts och skrattade och dansade. Han såg lycklig ut.

Det kom inte direkt som en överraskning. De har varit tillsammans i dryga sex år. Ungefär lika länge som jag varit singel. De träffades bara någon månad efter att jag flyttat till Stockholm och vi sagt farväl för gott. Och under tiden han förlovat sig och blivit sambo och nu ska gå nedför altargången med henne, vad har jag gjort? Ändlöst dejtande. Menlöst liggande. Dramatiskt suktande. Den mest emotionellt seriösa relation jag haft sedan dess höll i drygt en månad och var med en man som redan hade flickvän. Skönt track record.

Jag har gjort annat, så klart. Jag är stolt över mitt liv. Jag har rest jorden runt och haft fantastiska jobb och startat eget företag och byggt upp ett liv här i Stockholm. Men jag har ingen att dela det med. Ingen som jag är viktigast för. Och det blev så plågsamt tydligt när jag fick det slängt i ansiktet att han har det. Att våra liv har gått åt så vitt skilda håll.

Det handlar inte om honom, vi är historia. Och jag är inte på något sätt missnöjd med mitt liv. Jag vet inte ens om jag vill ha ett förhållande. Men ensamheten, den har varit påtaglig i helgen. Melankolin har nafsat i nacken och tanken har slagit mig mer än en gång; tänk om det blir bara jag till slut? Räcker jag?

idontwantyoutosaveme

0

Gillar du det här inlägget? Dela gärna!

Dela på facebook
Dela på Facebook
Dela på twitter
Dela på Twitter
Dela på linkedin
Dela på LinkedIn
Dela på pinterest
Dela på Pinterest

kommentarer

8 svar

  1. Been there. Fast det var innan Facebook. Men jag fick höra av en väns vän att min första kärlek minsann hade gått och gift sig och väntade barn.
    Jag då, tänkte jag. Ja, jag var lite sen bara. Typ tio år senare fick jag också barn och hittade mannen i mitt liv. Han dök upp från ingenstans när jag minst ville det.

    Så misströsta inte. Din prins letar också 🙂

  2. Ja jag känner sannerligen likadant ibland. Men jag tänker att mannen som jag ska leva med är värd att vänta på. Om det är ett år eller tjugo. Det är ju ok att deppa ibland bara det inte tar över ens tid helt och hållet=)

  3. Har också varit i den situationen. Hon har dessutom barn nu. Har varit singel nästan all den tiden mellan oss. Men nu så i början på våren dök någon äntligen upp. Allt kan hända 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

Smygrelease av “Yrke: Influencer”

Inlägget innehåller reklam för “Yrke: Influencer” Nu är den här. Nu finns den på riktigt och där ute i världen för folk att köpa och

Vecka 27 | Från Stockholm till Övik

Konceptet med veckosammanfattning har jag ödmjukt lånat av Elin. Jag blir ofta stressad av att jag inte hinner “dagboksblogga” varje dag och då är detta

Sista halvan av oktober

Hej första tisdagen i november! I morse var det -15 grader och min bil startade inte först. Efter lite klapp och kel och hot så