There are far, far better things ahead than any we leave behind.

I två år var han den där som ”got away”. Jag var så kär i honom. Så sjukt, hals över huvud förälskad i en dröm av vad som hade kunnat bli. Om jag inte hade åkt. Om vi hade fått en chans. Om jag hade hört av mig när jag kom hem. Om. Om. Om.

Nu är det ca tre månader sedan vi sågs igen. Sedan den där kvällen då jag kände hans doft igen och alla minnen kom tillbaka. All glädje, all värme, all förtvivlan. När vi pratade om allt och redde ut alla frågetecken och jag skrev om att sörja något som aldrig blev.

Sedan dess har vi inte pratat om oss. Inte det oss som var och inte det som aldrig blev. Och inte det som har skapats de här senaste månaderna då vi funnit varandra igen. Blivit goda vänner. Hittat en bra plats för oss.

Någonstans har jag nog hoppats att vi skulle få en ny chans. Att vi skulle hitta, om inte tillbaka, så kanske en ny väg där vi kunde mötas. Och där kärleken kunde hitta oss igen. Föra oss samman. Men vi är inte samma personer längre och det är inte längre hösten 2010. Jag har inte de känslorna jag hade då och inte han heller.

Jag har de senaste månaderna försökt komma underfund med vad jag egentligen känner för honom. Efter alla toppar och dalar. Alla känslostormar och all saknad som jag kände under de två åren som vi inte hade någon kontakt. Jag vet att han är en av de bästa män jag någonsin träffat. Han är omtänksam, klok, smart och varm. Trygg. Jag vet att jag tycker om honom otroligt mycket. Men jag har inte rett ut i mig själv om det har varit mer än så. Och jag vet ärligt talat fortfarande inte. Jag har inte velat stressa fram något. Men slutsatsen jag drar här och nu är, om man inte vet, då finns det förmodligen inte där.

Igår pratade vi om oss för första gången sedan vi sågs där första gången igen i juni. Och domen lät att det är vänner vi ska vara. Inget mer. Och jag grät. Jag vet ärligt talat inte riktigt varför jag blev så ledsen. Kanske för att saker och ting inte blev som de ”skulle” bli. För att livet förändrar människor och man går om varandra. För att vi inte får en andra chans. För att om det inte är han, kommer det någonsin vara någon annan? För det var ju han i mitt hjärta så länge.

Idag är jag sorgsen och har en klump i magen. Samtidigt känner jag en lättnad. Känner mig fri. Jag är glad att vi pratade om det. Att jag har funnit en otroligt fin vän i honom, att detta inte förstörde en viktig vänskap. Och att jag nu kan lägga detta till handlingarna och fokusera helhjärtat på att knåpa ihop mig själv igen. Försöka bli en hel person helt på egen hand, utan behovet av någon annans bekräftelse på mitt värde. Det är svårt. En jävla utmaning. Men nog exakt precis den väg som det är meningen att jag ska gå just nu.

Som han sa. ”Det kanske inte är den bästa tiden för det här nu heller. Du är ju inte direkt världens mest stabila person just nu.” Och så skrattade vi. Glädje i misär är liksom det bästa. Han är fin han, den där som ”got away”.

Gillar du det här inlägget? Dela gärna!

Dela på facebook
Dela på Facebook
Dela på twitter
Dela på Twitter
Dela på linkedin
Dela på LinkedIn
Dela på pinterest
Dela på Pinterest

kommentarer

2 svar

  1. Har också råkat ut för det här med att man inte är synkad. Det där fönstret man har när båda är tillgängliga o på rätt ställe infaller lixom aldrig. Och jag känner mig också ledsen när man inte kan få leva det där livet man tror att man skulle kunna leva tillsammans. Att bara vara vänner kan kännas som skit ibland. Men det är nog bara att sörja ett tag o sen hitta något annat som kan distrahera hjärtat.
    Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

Hej.

Hej kära ni. Ni kanske märkt att det ekat tomt här på bloggen den här gångna veckan. Jag har inte mått bra. Jag har känt

Vintern rasat!

HEJ MAJ! Äntligen är den här – den riktiga vårmånaden! April är slut och jag hoppas innerligt att vädret fattar det så att det här