Samtidigt som det gör ont så är det så varmt i hjärtat just nu. Hopp. Så pass att det nästan väger upp det jobbiga i att vara långt borta.

När jag börjar citera låttexter, det är då folk börjar skaka på huvudet.

I don’t wanna close my eyes
I don’t wanna fall asleep
‘Cause I’d miss you, babe
And I don’t wanna miss a thing

2 personer gillar det här inlägget.

Sluta gilla

Varje måndag från jag ett mail från Olof. Olof är mental styrketränare och har som sådan nästan mandat på att alltid ha bra saker att säga. Sådana där peppande saker som man behöver på en måndagsmorgon. Denna morgon handlar det om karaktär. Om att välja att ta ansvar för sin lycka och sin framgång. Jag delar med mig lite, för alla er som också behöver lite måndagspepp.

Du kan inte ändra destination från ett ögonblick till ett annat, men du kan ändra riktning från ett ögonblick till ett annat. Besluta dig för att glädjas åt andras framgångar, att bli fascinerad istället för frustrerad. Besluta dig för att vara tacksam istället för avundsjuk, för att lyfta upp istället för att bryta ned. Ibland ligger du före och ibland efter. Släpp det som inte går att påverka.

Du vet vad du behöver göra. Du vet att det är när du inte känner för det som du som mest behöver stå upp för det du sagt att du ska. Det är när regnet öser ned, när du känner dig tröttare än normalt, när du har alla ursäkter i världen för att slippa, som du ska stå upp för dig själv. Varför? Helt enkelt för att du sagt det. För att du är i förarsätet i ditt eget liv.

Ingen annan bestämmer vem du är eller vad du kan bli. Ingen annan styr ditt liv, dina tankar, dina känslor. Ingen kan säga vad som är omöjligt i framtiden. Ingen tar dina beslut åt dig. Du är ansvarig. Idag är du din bäste vän.

Hela texten hittar du här. Den här veckan kommer bli en utmaning. Men en utmaning som jag själv bett om, som jag själv initierat. Så nu gäller det att hålla ryggen rak och vara tacksam, även för det som gör lite ont.

1 person gillar det här inlägget.

Sluta gilla

Det är så mycket liv som händer just nu. Så mycket som rör sig i kroppen, så mycket härligt och jobbigt och varmt och läskigt. Så mycket som jag varken kan eller egentligen vill sätta ord på. Jag vill bara sitta i känslan, vad den nu må vara, och känna in den, utan att definiera den. Bara svepas med och låta den ta mig dit den vill. En dag i taget.

5 personer gillar det här inlägget.

Sluta gilla

Sitter här i mörkret och lyssnar på John Mayer på mitt nyförvärvade Spotify Unlimited utan minsta reklamsnutt så långt örat kan nå. Lite halleluja är det.

Från och med nu och de närmaste 2,5 veckorna kommer den här bloggen troligtvis enbart bestå av långa haranger om resfeber, nerver, rädsla, ont i magen, saknad, längtan, oro, spänning, never. Och glädje.

Men den här dagen var jobbig. Redan innan fötterna nuddade golvet imorse visste jag att den här dagen skulle bli en utmaning från början till slut. Det kröp i hela mig, jag mådde illa, var jätteyr och det blossade om kinderna. Jag trodde att jag höll på bli sjuk, det kändes precis som innan febern slår till. Hela dagen var en enda stor dimma.

Jag har mått oförskämt bra de senaste veckorna. Livet har gett mig människor, skruvbollar, möjligheter och känslor som jag aldrig trodde att jag skulle kunna klämma in på en enda sida i den här livsföljetongen. Det har varit underbart och läskigt men framför allt har det känts ända in i själen att jag lever. Och jag har gråtit av ren och skär lycka för det var länge sedan jag kände att jag levde som jag gör nu. Och jag vet att det bara är början.

Men med sådana toppar måste det ju också komma dalar. Förutom det fysiska bakslaget som var rätt väntat när man varit på helspänn i flera veckor så kom även ett mentalt, mer nedtryckande bakslag som innebar att fraser som “vad i hela helvete har du gett dig in på” malde runt runt i huvudet och vägrade att ens ta en kaffepaus.

Och så här kommer det nog fortsätta. Upp och ner fram och tillbaka tills det kulminerar någonstans runt när jag sätter fötterna på Manhattans gator. So bare with me.

Gilla’t!

Sluta gilla

Elizabeth Gilbert har blivit något av en husguru för mig sedan “Eat, Pray, Love“. Jag knarkar intervjuer på YouTube och hon säger alltid något klokt som slår rot någonstans långt inombords. Det är konstanta “ja, precis så är det ju!”-uppenbarelser, som att hon lyckats sätta ord på sådant man själv bara känner och inte kan verbalisera hur mycket man än försöker.

När jag såg det det här klippet så hade jag ett sådant ögonblick. En tanke. Att vi alla är som piggsvin i ett moment 22. Att längtan efter kärlek och värme är starkare än rädslan att bli sårad. Och att vi stångar oss blodiga i jakten på “Jerry Maguire”-fantasin. Men genom att lära sig att vara sin egen värme kan man bara låta den andra parten vara ett fantastisk komplement. Inte vänta sig att han ska göra mig fullständig utan bara vara ett litet körsbär på toppen. Och därmed bespara oss besvikelsen när det visar sig att han inte är perfekt. Och någonstans i det hitta en hållbarhet. Lycka i sig själv istället för att förlita sig på att någon annan ska tillhandahålla den.

Kanske är det bara relationsfobin (som jag inte visste att jag hade) som talar, men det makes sense på något vis. Eller vad tycker ni?

Gilla’t!

Sluta gilla

Alltså, det var ju själva fan vilka känslosvallningar det skulle bli den här fredagen då. Upp och ner och upp igen. Och än är det inte slut…

Gilla’t!

Sluta gilla

Idag är det exakt en månad tills att jag sätter mig på planet till New York. Och när nu nedräkningen börjar på riktigt finner jag mig själv med blandade känslor. Självklart är jag jättespänd över det enorma äventyr jag har framför mig, men samtidigt undrar jag verkligen om det ska kännas så här.. melankoliskt? Jag har inte surfat New York-bloggar eller webcams på hela semestern. Jag har ingen lust att läsa Bali-delen i “Eat, Pray, Love” ännu en gång. Och jag har inte ens börjat på varken packlista eller packning. Jag vet att det egentligen bara är en dipp, att det är resfebern som börjar jävlas med mig. Men jag vill inte att det ska kännas så här. Jag vill vara fnittrig, förväntansfull och planerig. Inte oinspirerad och oexalterad.

Jag tänker på det här med magkänsla. Och inte bara när det gäller resan, utan även jobb, kärlek och andra livsavdelningar där de som vet hela tiden snackar sig varma för att det är just denna beryktade magkänsla som är intergalaktiskt sammankopplad med ödet och den förutbestämda väg vi ska vandra. Att man helt enkelt, djupt därinne, bara vet hur man ska agera i dessa livets vägskäl.

Men om man inte vet då? Om man känner en sak ena stunden, och en annan den andra. Är den dåliga magkänslan egentligen bara rädsla? Och ska man då möta den rädslan och växa i processen eller ska man springa åt andra hållet? Är bra magkänsla den feges utväg? Och hur hittar man balansen mellan vad man vet rent intellektuellt, vad man känner i magkänslan och vad man känner i hjärtat?

En klok vän sa en gång till mig att en känsla aldrig kan vara fel. Jag är egentligen inte rädd för att bli sårad, för jag vet att det är i de stunderna man är sårbar som man är som mest öppen att lära sig en sak eller två om sig själv. Och de gånger man vinner, vinner man stort. Jag önskar bara jag visste vilka magkänslor jag kan lita på.

2 personer gillar det här inlägget.

Sluta gilla

Tankarna snurrar idag. Idag är en sådan där dag då man känner att man lever. Alla känslor är nödvändigtvis inte positiva, men jag välkomnar dem ändå, för de får mig att ifrågasätta mig själv och att utvecklas.

Ibland saknar jag 2003, då jag bloggade på engelska och inte en själ jag kände läste den här bloggen, bara människor långt borta. Ansiktslösa människor, vad de tyckte och tänkte spelade inte så stor roll. Jag brydde mig inte om de dömde mig eller om de inte höll med om mina åsikter. Jag var väldigt öppen då. Väldigt ärlig och ocensurerad.

Idag läser i stort sett varenda en av mina vänner och min familj här. Risken för att någon ska bli sårad om jag skriver i stundens hetta är därmed ungefär 100% högre. Därför, på dagar som idag, håller jag tillbaka. Jag sitter i tystnad i min nervositet och ovisshet med kliande fingrar istället för att skriva av mig. Många gånger har jag funderat på att återuppta gammalt hederligt dagsboksskrivande. Kanske vore idag en bra dag?

Den där “Flyga Drake”-filmen var allt lite läskig tycker jag. Inga mysiga killar, de där talibanerna.

Gilla’t!

Sluta gilla

Jag kan väl villigt erkänna att min karaktär inte har slagit i några toppnoteringar sedan semestern körde igång. Med detta i bagaget var jag dock förvånansvärt peppad när jag anlände till mitt sista PT-pass med Helene i måndags. Hittills har jag och Karolina kört våra pass tillsammans, men detta sista pass fick jag Helene alldeles för mig själv. Och när hennes hela fokus låg på mig, då jädrar blev det åka av. Supersets, chopp, chopp, upp på bandet, spriiiiing, chopp chopp, lyft skrot, chopp chopp. Typ så. Det gick fort och det var gräsligt svettigt. I slutet blaskade jag vatten på ansiktet och man såg ingen skillnad. Svettoberto med andra ord.

Det här upplevelsen, om man så flummigt kan kalla en personlig tränare för det, kom helt rätt i tiden i mitt liv. Det är en förändring på gång inuti mig, jag känner det, och det är så häftigt. Att vara aktivt medveten om att man växer som människa, och i det här fallet, att den mentala förändringen också innebär kroppslig förändring. Jag frågade Helene vad hon tyckte den största förändringen med mig var under den här tiden och hon svarade precis det, att det har hänt något i huvudet. Hela inställningen till träning, till en permanent förändring i livet, har omvärderats.

Jag är så tacksam för den här tiden. För mig handlade det om så mycket mer än att lyfta skrot och svettas bort ett gäng kilon. Det handlade om att värdera sig själv på ett nytt sätt, något jag känner att jag är på god väg att lyckas med.

Gilla’t!

Sluta gilla

Att jag varit en liten blödig jäkel har vi sedan länge etablerat. Men att jag skulle sitta och lipa till en trailer kom faktiskt som något av en överraskning även för mig. Självklart pratar jag om “Eat, Pray, Love“, Julia Roberts’ nya storfilm och, om vi ska vara ärliga, inspirationen till min egen resa. Jag började läsa boken sist jag var i New York för två år sedan och sedan dess har drömmen tagit en mer och mer realistisk form. Och den fjärde september bär det av. Det känns fortfarande helt surrealistiskt, även om det så smått börjar sjunka in. New York. I nästan tre månader. Nya Zeeland. Fallskärmshoppning. Och Bali. Bali. Det känns helt vansinnigt. Vansinnigt och fantastiskt.

Det är nog därför den här trailern talar till mig. Jag känns som att de gjort den speciellt för mig. Den hittar alla rätta punkter och alla rätta känslor. Jag har allt det här fantastiska framför mig. Jag kan redan nu känna hur min själ växer. Det knakar nästan bokstavligt talat i mig. Att det kan vara så underbart att vara helt och fullkomligt livrädd.

Filmen har svensk premiär (copyn som översatte titeln borde få sparken) den 1/10 och om ni vill stifta närmare bekantskap med författaren till denna självbiografi, fantastiska Elizabeth Gilbert, så kommer hon till Stockholm för ett framträdande den 6/9 (två dagar efter att jag åker, typiskt!). Att säga att hennes bok har förändrat mitt liv känns möjligtvis en aning lamt och cheesy, men i det här fallet är det nog banne mig sant.

Gilla’t!

Sluta gilla

Idag känner jag mig helt slut som artist, både känslomässigt, fysiskt och mentalt. Det känns som att jag skulle kunna sova en vecka utan några större problem. Många saker med den här dagen tog på mina krafter. Saker som, samtidigt som de gav mig motivation, även gjorde mig smått skräckslagen, för här finns inte alternativet att misslyckas, att vara mindre än på topp. Det är nu man ska peppa sig själv och inte tillåta sig själv att tänka att det finns en risk att man inte klarar av det, därför att ju mer sådana tankar tar upp ditt medvetande, desto större är risken att de tar över och därmed ökar risken att du faktiskt inte klarar av det du siktar mot.

Gud vilket svammel, jag skyller på utmattning. Har varit på två mycket intressanta möten med en professor och min PT och lärt mig en del nytt om kost och kosttillskott, mer om det kommer när jag inte håller på att somna. Sweet dreams!

Och förresten, min kära far fyller år idag, grattis pappsen! :)

Gilla’t!

Sluta gilla

Det här inlägget skrev jag för några veckor sedan, men har inte riktigt haft modet att lägga ut det.  Det här är lite självterapi på hög (eller djup, beroende på hur man ser det) nivå.

Bild tagen på Lidingö förra helgen.

Mitt i ”känn din kropp”-övningen på min nya Mindfulness-CD som jag fick när jag fyllde år (Heja New Age!) började tårarna rinna nedför kinderna på mig. Det var någonstans i krokarna av levern, njurarna och mjälten som gråten bubblade upp och tårarna helt utan förvarning började tränga fram bakom mina stängda ögonlock. Jag blev både överväldigad och lite chockad över min reaktion men lät ändå känslan skölja över mig. Mannen på skivan pratade om att jag ska vara snäll mot mig själv och det enda ord som dök upp i huvudet på mig var ”förlåt”. Förlåt till mig själv. Förlåt till denna, min fysiska kropp, för att jag så många gånger tagit avstånd ifrån dig, ibland till och med avskytt dig. För att jag varit så fruktansvärt otacksam.

Jag har en kropp som fungerar, ett hjärta som slår, muskler som håller mig upprätt och ett innanmäte som, utan att jag behöver göra mer än att bistå med lite mat och vatten då och då, sköter all markservice när det gäller att jag ska kunna andas, se, känna, gå, höra, smaka och leva. Att jag har spenderat så mycket tid på att peta på ett par kilo för mycket, ett par felplacerade födelsemärken och ett icke samarbetsvilligt hår känns fruktansvärt girigt när man ser på det med lite perspektiv.

Med det inte sagt att man inte har rätt att vara missnöjd. Eller, rättare sagt, har rätt att vilja förbättra. För så är ju vi människor. Vi är fåfänga, vi är giriga och vi vill gärna ha allt och lite till. Mina födelsemärken, min petiga näsa och mitt flygiga hår är saker som jag accepterat, för de är faktorer som jag inte kan göra något åt. De där extra kilona däremot, dem har jag fått nog av.

För ca 4,5 månad sedan gick jag med i Viktväktarna och sedan dess har jag gått ner ganska precis 10 kilo och nu hoppas jag få en extra nytändning med Grace Wellness Viktskola. Det har inte gått jättefort, men det har inte heller varit syftet. Syftet har varit att lägga om mina vanor, att hitta ett liv som jag kan leva och som jag kan vara nöjd med. Jag kommer aldrig bli modellsmal och det är inte heller poängen. Men jag vill inte att min övervikt ska vara det som håller mig tillbaka. När jag säger saker som ”om jag bara vägde si-och-så många kilo mindre så skulle jag lära mig rida/surfa/bergsklättra”, då inser jag att det är dags att göra något åt det. Om inte annat för att kunna leva det här livet till fullo och inte låta mig själv vara mitt eget hinder.

Min vikt och mitt utseende har alltid varit mitt svaga kort, min akilleshäl. Jag vet att jag är smart, att jag är rolig, omtänksam, kärleksfull och en god vän, men jag har alltid brottats med självkänslan när det gäller min kropp. Jag inser att det är något jag måste jobba på, att självkänslan inte automatiskt blir top notch bara för att jag tappar ett gäng pannor. Men det kan nog hjälpa till. Inte bara för att jag kommer att se annorlunda ut, utan för att jag nu vet att jag kan. Att det är möjligt. Att jag faktiskt har makten över mitt eget liv och min egen kropp. Och under tiden får jag försöka krama mig själv lite mer och vara lite snällare mot mig själv, för trots att den är lite vadderad, så har jag ju en kropp som faktiskt fungerar och som är mitt livs bästa verktyg. Och bara därför borde den ju vara min bästa vän.

12 personer gillar det här inlägget.

Sluta gilla

När man säger ordet “medium” så är det mer regel än undantag att folk himlar med ögonen, börjar surra om bluff och båg och kanske till och med skickar en länk till Wikipedias sida om “Cold readings“. Folk vill gärna anknyta det till tarotkort, rökelse och mystiska gamla damer, kanske till och med en spåkula om man vill ta ut svängarna lite. Men så är det väl med detta som med allt annat, det man inte vet eller förstår, det är lite läskigt och därför tar man avstånd från det. Men inte stora, starka, modiga jag.

När jag blev erbjuden att ha en sittning med ett medium genom en kollega så var jag först lite skeptisk. Det här med att prata med “andra sidan” knöt jag mest samman till Saida och hennes letande efter borttappade nycklar och katter och whathaveyou. Jag har alltid ansett mig själv vara troende, men detta var för mig något helt nytt att tro på. När jag läste på lite mer och hörde andra prata om det så förstod jag att det handlade mycket om vägledning i livet och personlig utveckling, något jag lättare kunde relatera till. Fortfarande lite lagom flummigt, men på en nivå där jag kände mig som hemma.

Igår var det så dags. Jag var väldigt spänd och samtidigt lite skraj, visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Marie, som mediet heter, tog emot mig i en liten stuga vi har utanför kontoret. Där hade hon tänt ljus och hon kändes väldigt lugn och harmonisk. Vi slog oss ned och hon informerade mig om hur hon gick tillväga och vilken information hon ville ha av mig. Sedan slöt hon ögonen och började känna av min energi.

De 45 minuterna som följde var förvirrande, omtumlande och fantastiska. Visst, om man ska vara krass och skeptisk så skulle man kunna säga att ca 83% av det hon sa (t.ex. att jag var estetisk, hade snabba energier och 1000 bollar i luften, att jag skulle förändra min boendesituation i slutet av augusti och att min mamma jobbar på sjukhus) hade hon kunnat läsa sig till med hjälp av Google och lite tid, men resterande 17% var sådant som endast nära vänner vet. Dessutom fick jag en hel del hintar inför framtiden, bland annat ett väldigt positivt besked gällande min fortplantningssituation, som gjorde mig väldigt hoppfull. Hon var i alla fall helt och fullt säker på att jag inte skulle dö ensam, och det känns ju trevligt.

Sedan de flummigare bitarna om tidigare liv, som att jag levt under andra världskriget i England och varit inom det militära (hon nämnde Dartmoor som jag nu ser är ett militärt övningsområde, coincedence?), det är ju sånt som jag kanske inte känner någon jättestark koppling till, men vem vet? Konstigare saker har väl hänt?

Hela upplevelsen var för mig väldigt positiv och omvälvande och när jag satt där ville jag inte att det skulle ta slut. Jag tyckte om att hon var väldigt konkret, det var ingen tveksamhet utan klara besked.

Det här inlägget har varit väldigt förvirrande och svårt att skriva och jag vet inte riktigt om jag fått till det. Det jag fått ner i ord är bara en väldigt liten del av all den kraft, energi och upprymdhet jag har känt det senaste dygnet. Vad det beror på kan jag inte riktigt säga. Kanske är det gemenskapen med kollegorna som gått igenom samma sak. Kanske är det lyckan av att få höra det man vill höra. Eller så kanske det är just vad de säger att det är – en röst från en annan dimension som vägleder oss genom äventyret vi kallar livet. Oavsett så har det varit en mycket positiv upplevelse, en jag planerar att vidareutveckla.

Gilla’t!

Sluta gilla

Jag hade planerat att skriva ett långt och djupt inlägg om min sittning med mediet idag, men jag känner att jag inte riktigt har smält det ännu. Istället tror jag att jag sparar det tills imorgon, då jag eventuellt har fått min söta lilla netbook som jag klickade hem igår. Den är redan “Stockholm – Sorterad” så har jag tur så kanske den dimper ned imorgon. Då ska jag bädda ner mig i sängen med bebisdatorn och berätta om kvinnan som såg rakt igenom mig. Ni kommer att himla med ögonen så många gånger att de rullar bak i skallen på er. Men det gör inget. För det var omtumlande och häftigt och hoppfullt.

Men först ska jag sova.

Gilla’t!

Sluta gilla

Musiken hördes redan när vi klev ur taxin. Den bekanta rytmen och tonerna av saxofon. Förväntansfulla ansikten och fotriktiga skor i högsta hugg. De riktigt bitna med ett (eller tre) extra ombyte(n) i väskan. Det var dags för dansmara i Gävle.

När jag var i sena tonåren, det är dryga decenniet sedan nu, var jag ute och dansade var och varannan helg. Och nu snackar vi inte hoppa upp och och ner till odefinierbar elektronisk musik, utan vanlig hederlig foxtrot, eller styrdans som de icke invigda så kärvänligt kallade det. På den här tiden assisterade jag på danskurser på min fritid och var en riktig hejare på ett-två-tre-ihop, jag kunde till och med bugga och svänga mig i en hambo då och då.

Av ingen och många anledningar minskade dansfrekvensen fatalt med åren, inte för att jag inte tyckte det var roligt, utan mer för att de som jag brukade vara ute och dansa med flyttade åt olika håll. Livet hände helt enkelt. Men så här på vårkanten fick jag och min barndomskompis Maria för oss att vi skulle blåsa liv i den gamla dansflamman och bokade därför in Parkenmaran i Gävle som platsen för återträffen. Lika bra att förpassa brottsplatsen en bit bort.

Av någon anledning hade jag fått för mig att dansa skulle vara lite som att cykla. Har man en gång lärt sig så sitter det där i ryggmärgen. Kroppsminne, feeeeling, yadiyada. Men, ojoj vad jag hade fel. Tydligen så är inte danssteg något som prioriteras där i hjärnbalken.

När jag tittade ut över dansgolvet där alla såg ut som att de var tagna direkt ur ”Let’s Dance” knöt det sig i magen. Och ännu värre blev det när jag väl tog mod till mig att faktiskt ge mig ut i vimlet och hitta någon stackare som ville styra runt mig på golvet en stund. Okej, jag kunde fortfarande stegen och jag klev ingen på tårna, men pinnen i röven och den totala bristen på följsamhet hjälpte ju inte direkt till.

Känslan som följde på detta var inte så mycket besvikelse som förvåning. Att komma till insikten att jag inte alls var så bra som jag trodde kom som något av en chock. Och jag är ju tyvärr sådan att kan jag inte vara bäst (eller iaf jäkligt bra) på något, då låter jag hellre bli. Så jag förpassade mig själv till åskådarplats resten av kvällen. Med dumstruten på.

Jag gick därifrån, inte deppig som jag trodde att jag skulle bli, utan faktiskt lite peppad mitt i förvirringen. Nu var ju handsken kastad. Utmaningen presenterad. Projekt upputsning av danskunskaper ska inledas omgående. För jag ska kunna göra en dubbelsnurr om det så dödar mig.

Parkenmaran 2011. Watch out.

Gilla’t!

Sluta gilla