Jag behöver en paus. En paus från att tänka. En paus från att känna. En paus från alla dessa känslor och tankar som går runt runt och virar in sig i varandra och går likt en spiral upp i himlen och sedan pang ned på jorden igen. Rakt in i verkligheten. Åt vilket håll den nu är. Bär.

Tänk att bara få vara. Här i nuet. Inte känna stress eller oro eller ängslighet. Inte känner saknad eller längtan eller sorg. Bara vara utan press från framtiden.

Visst blir det bättre?

4 kommentarer

2

Det har hänt något med mig den senaste veckan. Tack vare, eller kanske som en biprodukt till, att jag kommit tillbaka till kroppen, avstått från alkohol och rensat upp i min lägenhet, och så även i min själ, så har jag även den här senaste veckan kommit till ro med något jag kämpat med länge.

Det här med känslor. Det är knivigt och svårt och jävligt jobbigt ibland. Och man kan inte bestämma med hjälp av rim och reson när nog är nog. Man får helt enkelt spela med och vänta in den där stunden då alla pusselbitarna faller på plats och man äntligen kan släppa taget. Men nu är jag där, på andra sidan. Och här är allt lättare. Jag är lättare.

Christian åt middag hos mig igår och vid något tillfälle tittade han på mig, log och skakade på huvudet. När jag frågade varför sa han bara att hela mitt ansikte hade förändrats. Att jag såg genuint glad ut. Och det var jag verkligen. Sedan gick jag omkring och tramsade och dansade i köket och petade på honom hela kvällen. Det vet jag inte om han var lika nöjd med. Men som den gode vän han är lät han mig hållas.

Hashtag livet alltså. Är det inte helt jävla fantastiskt?

2 kommentarer

5

Nu har jag blivit lite mer sådär rödhårig igen. Ser mest orange ut här men jaja. Ni får ta mig på orden helt enkelt. Det var i och för sig redan förra veckan, men ni vet hur jag är med livet, jag ligger allt som oftast lite efter.

Första arbetsveckan på det nya året är avklarad och den har varit den sanna definitionen på “mjukstart”. Tre dagar av mest förberedelser för chefens återkomst och vårens projekt. Och sedan en massa ljuvlig ledighet igen.

Och livet då? Jo tack, jag har så smått börja ta tag i stora och viktiga delar av mitt liv. Kropp och själ ska rensas och startas om. Tankar ska vaskas och tänkas om och fokus ska flyttas. Men idag har jag inte ont i magen över tillvaron. Det var väldigt länge sedan jag inte hade det. Men nu har jag bestämt mig. Och det här “allt eller inget”-tänket, det kommer aningen väl till pass just här.

Idag ska Jenny, som den raring hon här, hjälpa mig att feng shuia skiten ur min lägenhet. No mercy, nu åker allt som jag inte tittat på eller använd sedan jag kom hem från min resa förra vintern.

Jag kommer hata mig själv för den här äckliga peppheten senare, men – NU KÖR VI!

Inga kommentarer

1

Klockan har slagit tre. Jag sitter i tystnaden som jag älskar så. Mamma och syster sover i rummet bredvid och det enda som hörs är klockans tickande och mina fingrars smattrande mot tangenterna. Och Dagmar som börjar dra in över Norrland.

Över detta internet delar jag i natt vänners smärta. Hjärtan som brister, själar som inte får ro. Som i decembernatten tumlar runt i sin ångest i en kamp för att hitta ytan. Hitta lugnet. Finna tilliten. Till sig själv och till dem man håller kär.

Likaså tumlar jag runt i min egen sorg. Som någonstans övergick från att slitas mellan hopp och förtvivlan till en molande melankoli. Och som sådan så gör den mig lite perplex. För att i sorgen finns ett lugn. Ett lugn som inte sliter och drar och levererar besvikelser och inger hopp. Den bara är där. Den förändras inte märkbart och gör inte mycket väsen av sig. Den bara.. finns. Och det finns inget aktivt sätt att hantera den. Inget problem att lösa. Inget att göra.

Istället så måste jag bara sitta i sorgen. Acceptera den. Känna den. Inte försöka fixa den. Och bara hoppas att det innebär att den till slut släpper taget.

Är det inte dock lite ironiskt att jag, i en stund som denna, känner en så oroligt stark längtan efter kärlek? Det är nog sant det där de säger, att hjärtat aldrig lär sig. Och tur är väl det.

Inga kommentarer

0

Jag älskar många. Jag älskar min mamma och min pappa och min bror och mina systrar och min fina barndomsvän som jag känt i all evighet och den där andra underbara människan som jag bara känt några månader. Och jag kramar dem alla så ofta jag bara kan. Men den där självklara personen som det känns som att en sådant här inlägg ska handla om, den finns inte. Han som jag saknar. Han som är inte här ännu.

Så jag tänker istället lite på en person som jag kanske borde älska lite mer. Mig själv. Jag kanske borde slösa lite mer av den där kärleken och ömheten och omtänksamheten som ligger på vänt för Honom på mig själv. Vara lite snällare mot mig själv. Lyssna på min kropp lite mer. Gå inåt och känna efter hur jag mår egentligen. Vad jag vill egentligen. För som tur är så är ju inte kärlek ett fossilt bränsle. Det tar aldrig slut. Det finns inte i en begränsad mängd. Så jag kan slösa precis hur mycket som helst.

Inga kommentarer

2

Framtidsdrömmar. Ett ord som ger mig sådan enorm prestationsångest. För det är väl meningen att man ska ha sådana. Drömmar. Och i min ålder så är det nästan obligatoriskt att de ska innefatta man, barn och villa i förorten. Kanske en sommarstuga och en resa till Thailand då och då om man är lite girig.

Jag önskar ibland att det vore så enkelt. Att det var sådana saker som jag drömde om. Men i ärlighetens namn så har jag redan uppfyllt den stora drömmen jag hade. Den påtagliga drömmen som jag hade kontroll över. Att bo i New York, hoppa fallskärm och resa jorden runt. Alla dessa tre betade jag av förra hösten. Och lider nog fortfarande lite upplevelsebaksmälla efter det. För let me tell you, det blir katastrofalt tomt när man uppfyllt sina drömmar på ett sådant explosivt sätt.

Så vad har jag kvar? Vilka drömmar ligger där och pyser? Ja du..

Jag drömmer om äventyr. Stora som små. Själsliga och fysiska. Och jag drömmer om kärlek. Galen, kvidande, virvlande kärlek. Trygg, uppfyllande, stryka-över-håret kärlek. Och om jag har sådan ofantlig tur att jag får dessa ting i mitt liv, då kanske jag vågar drömma om livslång lycka. För det är väl den yttersta drömmen av dem alla.

En drömmare?

Inga kommentarer

2

Jag är mycket svag för låttexter. Sådana där bara går rakt in i själen och rumlar runt. Vissa rader här och där som slår an på precis den där strängen då det känns som att personen sjunger till en. Om en. Och dessa låtar varierar så klart beroende på den plats man befinner sig i livet. Just nu är det mycket Melissa Horn. Och det är så klyschigt att till och med jag himlar med ögonen. Dock, efter att jag såg henne live så känns hon inte så sorgsen längre, nu hämtar jag istället kraft från melankolin i texterna.

Nu när jag sitter och lyssnar igenom alla låtar som får mig att gråta just nu så censurerar jag mig själv. Jag inser att lägga ut de låttexterna här är mer naket och gör mig mer sårbar än mina egna ord. Så istället för att ta dem som träffar mest rätt just nu så tar jag en av Melissas texter som förföljt mig från och till det senaste året.

“Jag vet vad som måste göras, ändå sitter jag kvar här
i ett sista kapitel som jag har förälskat mig i.
Jag försöker att strida mot känslan
men den är rädd och den spelar ett spel nu
jag får för mig att jag kan vara kvar men vet inte hur.” 

Vackra, nakna ord om kampen mellan hjärta och hjärna. Världens längsta halvmeter.

Inga kommentarer

1

Jag vet, jag är lite sen med det här inlägget. Men söndagen blev ju så rackarns hektisk och trevlig. Ju.

Jag väljer att modifiera de här inläggen litegrann. För det finns ju så många personer jag beundrar. Och framför allt finns det många egenskaper i dessa personer som jag beundrar. Därför väljer jag istället att prata om dem.

Jag beundrar ärlighet och rak kommunikation. Människor som kan sätta ord på sina känslor så att man förstår. Som inte virar in sig i halvmesyrer och förädlar och förskönar. Som inte överdramatiserar. Utan säger som det känns. Rakt upp och ner. Utan baktankar. Utan att tänka på vad han eller hon får ut av det. Utan bara “så här är det, kan vi bara sitta i det en stund?”. Det här är Hanna fantastisk på.

Jag beundrar integritet. Att våga säga nej när man menar nej och ja när man menar ja. Att inte stänga ute men inte släppa in längre än vad som känns bekvämt. Att tycka om sig själv tillräckligt mycket för att respektera sig själv och vad man mår bra av. Allas integritetsnivå ligger på olika nivåer och att finna den nivån och respektera den, det beundrar jag. Storchefen min, hon har en jädra integritet. Mycket coolt.

Jag beundrar omtänksamhet och empati. De som frågar hur man mår och faktiskt stannar för att höra svaret. Som vågar ställa följdfrågor och kommer med råd. Eller som bara lyssnar och finns där om det är det man behöver. Som vågar bry sig.

Jag beundrar mod. Mitt motto har sedan en tid tillbaka varit “Life begins at the end of your comfort zone”. Och det är ju där man växer. När man är obekväm och ute på djupt vatten. När man utforskar nya sidor i sig själv, vare sig det handlar om att hoppa fallskärm, bekämpa en fobi, säga upp sig från sitt trista jobb eller resa jorden runt själv. Jag beundrar de som utmanar sig själv.

Jag beundrar vänlighet. Något som borde vara så självklart men ändå ofta känns väldigt ovanligt.

Jag hoppas att jag besitter åtminstone några av dessa egenskaper. Det vore ju så himla trevligt att beundra sig själv. Lite ödmjukt så där på avstånd så klart.

2 kommentarer

3

Idag är jag inte stark. Idag är jag liten och svag och vill mer än något att någon ska hålla om mig och säga att jag är vad som är viktigast. Att jag är deras första val, viktigaste person. Att jag inte bara är ett tidsfördriv, till för att föda det aldrig mättade egot. Att deras liv skulle vara tomt utan mig. Att jag betyder något. På riktigt.

Men det är tyst. Mina utsträckta armar möter bara kyla och tomhet. Denna måndag river ensamheten lite extra.

2 kommentarer

0

Jag är Linda.

Jag tar plats. Jag är smart och ganska rolig och har uppenbarligen inget till övers för jantelagen. Jag är oftast stark och glad och lever med känslorna på utsidan. Jag är rak och ärlig och tycker saker. Jag är omtänksam och kärleksfull och tycker verkligen om de jag tycker om.

Ibland är jag ledsen och jätteliten och lägger för mycket makt över mitt eget välmående i andras händer. Men jag vet om det och försöker fixa och trixa så att det inte ska vara så längre. Ibland tycker jag inte om mig själv så mycket men jobbar på att vara lite snällare mot mig själv.

Jag jobbar på världens bästa jobb och bor i världens bästa stad. Även om jag ibland önskar att jag kunde få bo lite mer i New York.

Min favorittid på dygnet är då alla gått och lagt sig, det är mörkt och tyst och man själv sitter vaken som en liten tomta. Det är då motorvägen mellan hjärnan och hjärtat är helt fri från trafik och man ser saker klarare än någonsin.

Jag omfamnar lycka och sorg med samma tacksamhet för att växa och känna är det häftigaste som finns.

Inga kommentarer

6