From Funderationer

Fars dag utan far

Fars dag. Konceptet har surrat runt mig likt irriterande myggor de senaste veckorna. Varenda butik uppmanar mig att hylla denna fantastiska fadersfigur som jag uppenbarligen bör ha i mitt liv. Och så kulminerar det hela i en orgie av pappabilder på alla sociala medier. Alla är så tacksamma över sin far, alla är så lyckliga och trygga. Och jag säger bara, grattis. Own it.

Men om man inte har en pappa att fira då? 

Jag har inte pratat med min pappa på drygt 1,5 år. Detta av många anledningar som jag bland annat skrivit om här.  Vissa har legat och puttrat i många år. Vissa var plötsliga, chockerande och väldigt privata. Det det i slutändan handlade om var att koppen rann över.

Jag var så trött på att inte bli sedd. Att inte bli hörd och inte bli sedd för den jag var utan att jag på något vis hade blivit en låtsasperson i hans liv. Något han hade format efter sina egna uppfattningar och önskningar och som låg så himla långt från sanningen. Och jag? Mitt riktiga jag var egentligen inte så intressant. För han frågade sällan om mitt liv. Jag var alltid den som ringde. Och i slutändan var han den enda som pratade.

Jag tror inte det här var medvetet. Men även fast jag sagt det till honom så många gånger så tog det aldrig skruv att allt jag ville ha, var en pappa. Som såg mig. Som lyssnade på mig. Som var trygg och som inte svek.

Han var aldrig elak. Han var snarare typen som lovat guld och gröna skogar och gråter inför en och lovar och svär att saker ska bli annorlunda och att jag är det viktigaste. Hans förstfödda. Hans skatt. Och sedan infrias det aldrig. Orden blir aldrig konkreta. Men orden har varit vackra och därför har det varit så vansinnigt svårt att släppa taget.

Efter att jag bestämde mig att sluta ringa honom den där aprildagen förra året har han inte kontaktat mig en enda gång. Inte ett samtal, inte en födelsedagshälsning, ingenting. Det enda jag gjorde var att sluta ringa, för att se om han skulle gå halva vägen. Det var inte ett dramatiskt samtal, det var ett samtal som alla andra. Men han har inte hört av sig en enda gång sedan jag slutade vara den som hörde av mig.

Ändå funderar jag varje dag på om det här är rätt. Han är ju ändå min pappa. Min enda pappa. Och jag väljer att inte ha honom i mitt liv. Likväl väljer han att inte ha mig i sitt, men ändå.

Detta är ett val jag gör varje dag, och även fast jag vet att han gör mig besviken och ledsen och att jag känner mig så liten när han gör det så undrar jag, är det inte värt det bara för att ha en pappa?

Några snurriga ord om att vara tacksam men så himla trött.

Ni vet sådana perioder då man önskar att man kunde hålla sig helskärpt för det händer så mycket bra i jobbet och man vill prestera och brainstorma och TÄNKA men hjärnan verkar envisas med att befinna sig i ett konstant tillstånd av gröt? Då vet ni hur min dag har tett sig. Eller, den senaste veckan egentligen. Eller.. är det ännu längre? Allt är ett töcken just nu och det enda jag vet är att jag försöker verkligen njuta av hur roligt jobbet är men kroppen är på väg att lägga av.

Jag pratade lite med en kollega om det idag och hon frågade hur jag hade det med semester i somras. “Semester?!” sa jag och skrattade lite. Men det fastnade lite i halsen när hon tittade sådär vuxet och manande på mig.

Semester? Någon riktig sådan har jag inte haft på, ja vad blir det, dryga två år nu? Damn.  Det är ett tag. Visst har jag varit hemma i Övik och haft en ledig dag här och där men det har inte gått många dagar utan att jag jobbat åtminstone en del och jag har garanterat tänkt på jobbet varje dag. Men så är det ju när man är egen. Mitt jobb ÄR ju jag. Det är ju en superstor del av mig. Och jag tycker ju om att ha det så. Men ja, det börjar bli lite påtagligt att jag inte stängt av och slappnat av helt och hållet på ett väldigt långt tag.

Och det är inte bara det att man blir trött och hjärnan är gröt. Jag finner det också svårare att hitta den där kicken, den där inspirationsvågen som bara slår undan fötterna på en. Jag brukar ha ganska lätt för att bli pepp på saker men det känns mer och mer avlägset. Och det gör mig både ledsen och frustrerad. Och lite stressad. Det ska ju kännas roligt. Hela tiden. (Höga krav, much?)

Jag kanske bara borde boka den där resan. Vilken som helst. Någonstans. Bara sätta mig på ett tåg eller ett plan och hamna någonstans där jag bjuds på nya intryck, ett nytt språk och en ny värld att ta på. Var åker man i december utan att bli utfattig och utan att sola och bada alternativt åka skidor och frysa ihjäl?

/ något vidbränd och inspirationstörstande _80

Det här med att mata själen.

Photo-2014-06-23-11-52-57

Jag försöker bli bättre på att mata själen varje dag. Ett steg i detta gödande är att införa yoga och meditation varje morgon, bara 15-30 minuter men ändå ett sätt att starta dagen på rätt sätt. Andas lite och sträcka lite och väcka kroppen sådär fint så att den får lite energi det första som händer.

Jag läste ut “Munken som sålde sin Ferrari” tidigare idag (eller, läste och läste, jag har upptäckt det fantastiska med ljudböcker) och jag har förstått att den här boken är lite av urfadern när det gäller andliga självhjälpsböcker. Och med god anledning. Så många klokheter, vettiga verktyg och inspiration på sex timmar, helt underbart. Har ni inte läst (lyssnat) den och har ett öppet sinne så tycker jag ni ska åtgärda det omgående.

Jag funderar också hur mycket av dessa andliga/psykologiska bryderier jag ska ta med här i bloggen. Känns det intressant att läsa om den inre resan med? Eller känns det spretigt? Om jag känner er rätt så gillar ni det (för ni är ju kloka, nyanserade människor). Så, känner jag er?

Så länge, namaste.

När Wonder Woman snubblar och faller

Photo-2014-06-20-19-06-59

I tisdags gick jag sönder igen. Jag gör det lite då och då, det är som att kroppen behöver påminna mig ibland att jag inte är en superhjälte (jämt) och att jag måste vara snäll mot mig själv.

Det var en sådan där kväll då jag bara inte kunde sluta gråta. Jag grät i timmar, från det enorma hulkandet och skrikandet i kudden (för att grannarna inte skulle komma och undra vem som håller på att dö), till det stilla grinandet med tillhörande virrande runt i lägenheten utan mål och riktning. Och dåligt samvete och mörka tankar och avgrundsdjup.

Ibland glömmer jag bort den. Ångesten. Ångesten och depressionen och hopplösheten och likgiltigheten och självhatet. Ibland mår jag så jäkla bra att jag inte kan tänka mig att den skulle kunna komma ikapp mig igen. Och så gör den det och jag faller handlöst och smäller hakan i asfalten och så ligger man där med blödande skrubbsår och undrar hur fan man ska ta sig upp igen.

Så istället för att åka upp till Norrland över midsommar så har jag stannat här och vårdat själen. Gullat med mina tomatplantor och klappat katt. Och även aktivt vårdat själen med yoga och meditation och visdomsböcker. Och klippt och klistrat bilder i min målbok. Och affirmerat. Och nu mår själen lite bättre igen.

Back to being Wonder Woman.

Tisdagsfunderingar

140422

Jag är tillbaka i Stockholm igen. Och som vanligt sänker sig ambivalensen över mig. Jag saknar redan att vara hemma. I Ö-vik. Och ändå är det skönt att vara hemma. I Stockholm. Det är ju egentligen lite lyxigt att ha två “hemma”.

Jag funderar på om jag är på rätt väg. Och om vägen kommer att bara innehålla mig.

Jag funderar på det här med att jag har en dejt i morgon. Och efter de två totala train wrecksen den senaste månaden så kunde mina förväntningar inte vara lägre. Lika bra det kanske.

(Det var ju det där med att inte bli bitter.)

Jag funderar på att skaffa hund. Det känns läskigt och bra i magen. Det är väl så det ska kännas. Läskigt och bra. På något vis känns det som att hunden kanske får ersätta allt det där andra som inte verkar bli av. Det är inte medvetet. Det känns bara som att jag landat där någonstans. Det kanske bara blir jag och djuren. Och vet ni, det känns nästan helt okej. Bara lite ledsamt.

Jag funderar på det här med våren. Att den gör att man liksom vaknar till liv igen. Vill saker igen. Får inspiration och lust att skapa. Och odla. Och fixa på balkongen. Och måla om. Så skönt när det spritter i fixarnerverna igen.

Jag funderar på ensamheten. När den där tomheten liksom blivit en sån del av en, att man knappt känner av den längre. Och rädslan att något kanske kommer och påminner den om att den inte alltid varit där. För då kommer den att börja kännas igen. Och den känslan tycker jag inte om.

Lite sånt funderar jag på denna tisdagskväll. Med en liten gråtklump i halsen.

(En liten parentes. Ni minns senaste dejten? Han mailade faktiskt och bad om ursäkt. Undrens tid är inte förbi.)

Det här inlägget är en del av #blogg100

Dag 41/100 – Inlägg 61/100

Fysisk eller mental hälsa – måste jag välja?

Jag har på sistone funderat väldigt mycket över mitt eget värde. Vad definierar det? Vem bestämmer det? I samband med att #hmriot blåste upp igen här för några veckor sedan blev det åter igen väldigt tydligt att hur ens kropp är formad är en stor faktor i hur ens värde är uträknat, i alla fall om man ska titta på hur klädkedjorna delar upp människor och hur de anser att man bör klä sig.

Jag har så länge jag kan minnas tyckt illa om min kropp. För att den inte är som “den ska vara”. För stor och tar för mycket plats och inte kan göra allt som en smal kropp kan göra. Den passar inte in. Den får inte rida islandshäst eller hoppa fallskärm. Den blir inte lika älskad, den passar inte i de kläder den vill ha och ibland får jag till och med höra att den är äcklig. Men jag har ändå drivit en kamp för att alla kroppar ska vara värda lika mycket. Att min kropp är värd lika mycket. För det ska inte vara på något annat sätt. Och jag kämpar varje dag för att tycka om något hela världen säger till mig att jag borde hata.

Härom veckan kom resultaten av en ny studie att om man som kvinna har ett midjemått över 95 cm, ja då kan jag förvänta mig att trilla av pinn ca 5 år tidigare än en kvinna med smal midja. Som att jag behövde fler anledningar att stressa upp mig över hur jag ser ut. Nu är jag inte bara ful och fel, nu ska jag även på kuppen?

Jag har år av depression bakom mig. Av ångestsyndrom och antidepressiva och terapi och jävelskap. I allt detta har min självkänsla varit en central del. Och trots allt jag kan och lärt mig och vet i mitt huvud så är min självkänsla fortfarande skör. Den där självkänslan som ska veta att jag är värd kärlek och glädje och fina kläder och att må bra.

Men så spottar media ut ännu en dödsdom eller bild på den perfekta personen och jag känner någonstans att jag nog kommer att bli galen innan dessa sidor av mig själv slutit fred med varandra. 

Media. Övervikt. Anorexia. Fetma. Bulimi. Depression. Vilken är hönan och vilken är ägget? Och hur mycket kan vi ta innan vi tar kål på oss själva för att passa in i något som någon annan bestämt åt oss? 

svartvitt

Foto: Maria Strömberg

Det här inlägget är en del av #blogg100

Dag 20/100 – Inlägg 33/100

För huvudrollen är ju den bästa rollen i ens liv.

Nu har jag äntligen diskat. Helt sjukt att man skjuter upp en så fjuttig sak som tar 10 minuter i dagar och dagar och ångestklumpen bara växer i magen. Så himla himla dumt. Men nu är berget i alla fall förflyttat upp på diskstället. Samt rent.

Jag lyssnade precis på Sandra och Emelies podcast, den här gången handlade den om att vara singel och Emelie sa något så himla smart att jag var tvungen att skriva ned det i ett blogginlägg.

“Jag vägrar spela en bi-roll i mitt eget liv!”

Och jag fattar precis vad hon menar! Som singel, kanske mer ofta än när man har en stabil relation, hur ofta är det inte så att man hela tiden funderar, kontemplerar, grunnar och grubblar över den här snubben?! Vad tänker han? Vad vill han? Vilka slags kullerbyttor och trolleritrick behöver jag lära mig bara för att han ska giiiilla miiiig?! 

Det är så lätt att glömma bort sig själv. Vad man själv känner och tycker och var man själv vill att saker och ting ska ta vägen någonstans. Och då är det liksom lite skönt att någon drar i nödbromsen sådär och bara “Stopp! Nu tar vi en stund och känner efter vad vi själva vill!”. Tack Emelie för nödbromsen.

Och till er andra – take the lead!

Om jag bara kunde vara lite bättre.

goalplanwish

Med makaroner och korv i magen, säsongsavslutningen av säsong sex av “West Wing” surrandes i bakhuvudet och träningsvärk i ländryggen efter gårdagens marklyftsträning slår jag mig ner vid datorn vid köksbordet för att skriva några ord.

De säger att mål utan planer bara är önskningar. Jag är bra på att drömma. Men alldeles för dålig på att planera. Så denna afton sätter jag mig ner vid köksbordet. Med en kalender och ett anteckningsblock och galet många tankar. Börjar skriva. Och samtidigt som det pirrar så suger det till sådär otrevligt i magen. För jag inser att jag har så många saker jag vill ska bli rätt. Och dagarna räcker inte till. Tiden räcker inte till. Och drömmarna blir måsten. Och pirret blir press.

Jag lär ut detta. Jag gör det i mitt arbetsliv hela tiden. Planerar. Strukturerar. För annars blir saker och ting inte gjort. Och jag är bra på det. I alla fall i teorin. Varför ska det då vara så otroligt urbota svårt att göra det i sitt privatliv? Planera vardagssaker som mat, träning och blogg? Jag vill ju göra det bra. Jag vill ju inte att saker ska falla mellan stolarna. Men ändå sitter jag nu här. Med ont i magen och nedkladdade sidor utan något konkret beslut. Bara ont i magen och en känsla av misslyckande.

Idag är en sådan där dag som jag känner “om jag bara kunde vara lite bättre”.

Osynlig eller bara förbisedd.

Vill inte se dig.
Vem är du för mig?
Vill inte ta på dig.
Vad kan du göra för mig?
Hur kan du ge mig frid?
Jag har ingen längtan efter någon som du.
Allt med dig är fel.
Tanken har inte ens slagit mig.

Varför ser du mig inte?
Varför är jag inte för dig?
Varför vill du inte ta på mig?
Ser du inte att jag är precis för dig?

Tårar är allt för mig.
Tårar är allt jag kan ge till dig.
Någon annan tanke har inte ens slagit mig.

A certain darkness is needed to see the stars.

darkness

Denna helg har spenderats till att göra alla de där trista sakerna som man inte hinner på veckorna – städa, tvätta, betala räkningar (en aning för sent) och bokföring. Men nu är kläderna rena, lägenheten i presentabelt skick och kontot tomt. Som det ska vara.

Det är så tomt i blogghuvudet just nu. Jag tycker inte jag har något intressant att säga. Om det inte handlar om jobbet alltså. Och jag jobbar mest hela tiden. Resten av tiden tränar jag, sover och försöker få i mig föda. Träffar en vän eller två, men även det har fått tagit ett steg tillbaka för jobbet.

Det är lustigt hur man kan vara så peppad och motiverad och samtidigt så otroligt oinspirerad. Inspirationen har kvävts lite. Av rädsla. Rädsla för att gå åt fel håll, för att det inte ska klaffa, för att det inte ska . Och den här helgen har jag försökt att sitta i den rädslan och fungera ändå. Andas, kolla på film, sova, koppla bort och bara vara.

I morgon går vi på’t igen.