Tisdagsfunderingar

140422

Jag är tillbaka i Stockholm igen. Och som vanligt sänker sig ambivalensen över mig. Jag saknar redan att vara hemma. I Ö-vik. Och ändå är det skönt att vara hemma. I Stockholm. Det är ju egentligen lite lyxigt att ha två “hemma”.

Jag funderar på om jag är på rätt väg. Och om vägen kommer att bara innehålla mig.

Jag funderar på det här med att jag har en dejt i morgon. Och efter de två totala train wrecksen den senaste månaden så kunde mina förväntningar inte vara lägre. Lika bra det kanske.

(Det var ju det där med att inte bli bitter.)

Jag funderar på att skaffa hund. Det känns läskigt och bra i magen. Det är väl så det ska kännas. Läskigt och bra. På något vis känns det som att hunden kanske får ersätta allt det där andra som inte verkar bli av. Det är inte medvetet. Det känns bara som att jag landat där någonstans. Det kanske bara blir jag och djuren. Och vet ni, det känns nästan helt okej. Bara lite ledsamt.

Jag funderar på det här med våren. Att den gör att man liksom vaknar till liv igen. Vill saker igen. Får inspiration och lust att skapa. Och odla. Och fixa på balkongen. Och måla om. Så skönt när det spritter i fixarnerverna igen.

Jag funderar på ensamheten. När den där tomheten liksom blivit en sån del av en, att man knappt känner av den längre. Och rädslan att något kanske kommer och påminner den om att den inte alltid varit där. För då kommer den att börja kännas igen. Och den känslan tycker jag inte om.

Lite sånt funderar jag på denna tisdagskväll. Med en liten gråtklump i halsen.

(En liten parentes. Ni minns senaste dejten? Han mailade faktiskt och bad om ursäkt. Undrens tid är inte förbi.)

Det här inlägget är en del av #blogg100

Dag 41/100 – Inlägg 61/100

Fysisk eller mental hälsa – måste jag välja?

Jag har på sistone funderat väldigt mycket över mitt eget värde. Vad definierar det? Vem bestämmer det? I samband med att #hmriot blåste upp igen här för några veckor sedan blev det åter igen väldigt tydligt att hur ens kropp är formad är en stor faktor i hur ens värde är uträknat, i alla fall om man ska titta på hur klädkedjorna delar upp människor och hur de anser att man bör klä sig.

Jag har så länge jag kan minnas tyckt illa om min kropp. För att den inte är som “den ska vara”. För stor och tar för mycket plats och inte kan göra allt som en smal kropp kan göra. Den passar inte in. Den får inte rida islandshäst eller hoppa fallskärm. Den blir inte lika älskad, den passar inte i de kläder den vill ha och ibland får jag till och med höra att den är äcklig. Men jag har ändå drivit en kamp för att alla kroppar ska vara värda lika mycket. Att min kropp är värd lika mycket. För det ska inte vara på något annat sätt. Och jag kämpar varje dag för att tycka om något hela världen säger till mig att jag borde hata.

Härom veckan kom resultaten av en ny studie att om man som kvinna har ett midjemått över 95 cm, ja då kan jag förvänta mig att trilla av pinn ca 5 år tidigare än en kvinna med smal midja. Som att jag behövde fler anledningar att stressa upp mig över hur jag ser ut. Nu är jag inte bara ful och fel, nu ska jag även på kuppen?

Jag har år av depression bakom mig. Av ångestsyndrom och antidepressiva och terapi och jävelskap. I allt detta har min självkänsla varit en central del. Och trots allt jag kan och lärt mig och vet i mitt huvud så är min självkänsla fortfarande skör. Den där självkänslan som ska veta att jag är värd kärlek och glädje och fina kläder och att må bra.

Men så spottar media ut ännu en dödsdom eller bild på den perfekta personen och jag känner någonstans att jag nog kommer att bli galen innan dessa sidor av mig själv slutit fred med varandra. 

Media. Övervikt. Anorexia. Fetma. Bulimi. Depression. Vilken är hönan och vilken är ägget? Och hur mycket kan vi ta innan vi tar kål på oss själva för att passa in i något som någon annan bestämt åt oss? 

svartvitt

Foto: Maria Strömberg

Det här inlägget är en del av #blogg100

Dag 20/100 – Inlägg 33/100

För huvudrollen är ju den bästa rollen i ens liv.

Nu har jag äntligen diskat. Helt sjukt att man skjuter upp en så fjuttig sak som tar 10 minuter i dagar och dagar och ångestklumpen bara växer i magen. Så himla himla dumt. Men nu är berget i alla fall förflyttat upp på diskstället. Samt rent.

Jag lyssnade precis på Sandra och Emelies podcast, den här gången handlade den om att vara singel och Emelie sa något så himla smart att jag var tvungen att skriva ned det i ett blogginlägg.

“Jag vägrar spela en bi-roll i mitt eget liv!”

Och jag fattar precis vad hon menar! Som singel, kanske mer ofta än när man har en stabil relation, hur ofta är det inte så att man hela tiden funderar, kontemplerar, grunnar och grubblar över den här snubben?! Vad tänker han? Vad vill han? Vilka slags kullerbyttor och trolleritrick behöver jag lära mig bara för att han ska giiiilla miiiig?! 

Det är så lätt att glömma bort sig själv. Vad man själv känner och tycker och var man själv vill att saker och ting ska ta vägen någonstans. Och då är det liksom lite skönt att någon drar i nödbromsen sådär och bara “Stopp! Nu tar vi en stund och känner efter vad vi själva vill!”. Tack Emelie för nödbromsen.

Och till er andra – take the lead!

Om jag bara kunde vara lite bättre.

goalplanwish

Med makaroner och korv i magen, säsongsavslutningen av säsong sex av “West Wing” surrandes i bakhuvudet och träningsvärk i ländryggen efter gårdagens marklyftsträning slår jag mig ner vid datorn vid köksbordet för att skriva några ord.

De säger att mål utan planer bara är önskningar. Jag är bra på att drömma. Men alldeles för dålig på att planera. Så denna afton sätter jag mig ner vid köksbordet. Med en kalender och ett anteckningsblock och galet många tankar. Börjar skriva. Och samtidigt som det pirrar så suger det till sådär otrevligt i magen. För jag inser att jag har så många saker jag vill ska bli rätt. Och dagarna räcker inte till. Tiden räcker inte till. Och drömmarna blir måsten. Och pirret blir press.

Jag lär ut detta. Jag gör det i mitt arbetsliv hela tiden. Planerar. Strukturerar. För annars blir saker och ting inte gjort. Och jag är bra på det. I alla fall i teorin. Varför ska det då vara så otroligt urbota svårt att göra det i sitt privatliv? Planera vardagssaker som mat, träning och blogg? Jag vill ju göra det bra. Jag vill ju inte att saker ska falla mellan stolarna. Men ändå sitter jag nu här. Med ont i magen och nedkladdade sidor utan något konkret beslut. Bara ont i magen och en känsla av misslyckande.

Idag är en sådan där dag som jag känner “om jag bara kunde vara lite bättre”.

Osynlig eller bara förbisedd.

Vill inte se dig.
Vem är du för mig?
Vill inte ta på dig.
Vad kan du göra för mig?
Hur kan du ge mig frid?
Jag har ingen längtan efter någon som du.
Allt med dig är fel.
Tanken har inte ens slagit mig.

Varför ser du mig inte?
Varför är jag inte för dig?
Varför vill du inte ta på mig?
Ser du inte att jag är precis för dig?

Tårar är allt för mig.
Tårar är allt jag kan ge till dig.
Någon annan tanke har inte ens slagit mig.

A certain darkness is needed to see the stars.

darkness

Denna helg har spenderats till att göra alla de där trista sakerna som man inte hinner på veckorna – städa, tvätta, betala räkningar (en aning för sent) och bokföring. Men nu är kläderna rena, lägenheten i presentabelt skick och kontot tomt. Som det ska vara.

Det är så tomt i blogghuvudet just nu. Jag tycker inte jag har något intressant att säga. Om det inte handlar om jobbet alltså. Och jag jobbar mest hela tiden. Resten av tiden tränar jag, sover och försöker få i mig föda. Träffar en vän eller två, men även det har fått tagit ett steg tillbaka för jobbet.

Det är lustigt hur man kan vara så peppad och motiverad och samtidigt så otroligt oinspirerad. Inspirationen har kvävts lite. Av rädsla. Rädsla för att gå åt fel håll, för att det inte ska klaffa, för att det inte ska . Och den här helgen har jag försökt att sitta i den rädslan och fungera ändå. Andas, kolla på film, sova, koppla bort och bara vara.

I morgon går vi på’t igen.

Alla former av hjärtekrossande.

Jag undrar ofta, är det meningen att livet ska vara så här meckigt, eller är det jag som krånglar till det mer än nödvändigt? Är det meningen att man ska tvivla på sig själv och om man faktiskt är en så bra person egentligen? Att man ska tvivla på vilka ens vänner är och vem som verkligen vill en väl på riktigt?

Jag försöker vara en god vän. En bra människa. Empatisk och generös och tolerant. Men tänk om jag inte lyckas? Tänk om jag bara intalat mig själv att jag är sådan men egentligen är jag självisk och egocentrisk och bryr mig bara om mig själv?

Mattan rycktes undan från under mig igår. Jag anklagades för att vara en dålig vän, vilket är ungefär det värsta man kan anklaga mig för. Och idag är jag så sorgsen. För tänk om det är sant? Tänk om de där människorna som inte längre finns i mitt liv, att det var därför de lämnade? För att jag inte lyssnar, för att jag bara tar och inte ger tillbaka. Utan att ens inse det.

Den tanken är alla former av hjärtekrossande.

The seasons changed and it all was as it was suppose to be.

Det var som att jag kände hur säsongerna skiftade. Bara sådär över natten och luften var ny. Några gulnande löv vittnade om att det inte bara var min inbillning, även om temperaturen fortfarande låg kvar runt 20-sträcket.

Hösten. Den är här nu. Den kanske redan har varit hos oss ett par dagar men jag som levt i någon slags bubbla av förkylningsdöende har inte märkt av det. Förrän idag.

Jag kände hur kraften återvände. Hur hoppet och inspirationen gnistrade till. Hur idéerna började flöda och orden ville samarbeta med mig igen. Hur jag plötsligt kom ihåg hur man gjorde. Vilken musik som gav mig lugnet åter. Hur man sänker axlarna och andas in möjligheterna.

Jag älskar att vi bor i ett land med årstider. Varje ny årstid är en ny start. Ett avstamp. En ny chans. Jag tycker vi tar den.

Söndagsmorgon.

IMG_4468 IMG_4472

Söndagsmorgon. Jag ligger och drar mig i mina nya, tokigt sköna, sängkläder från IKEA och funderar på veckan som kommer. Jag börjar ett nytt uppdrag i morgon och det ska bli väldigt spännande.

Det har varit en tuff helg. En sådan då man ifrågasätter sin person och sina val och undrar om allting beror på mig. Kärleken verkar verkligen inte vilja bo hos mig. Och jag undrar om det är mitt fel.

Jag har gråtit och klappat katt och skrivit upp mål i en fin bok. Och så har jag suttit uppe i den mörka lördagsnatten och designat om bloggen och lagat den lite eftersom den varit jättetrasig ett tag. Och varit så himla sorgsen. Men de dagarna måste ju få finnas med.

 

Att få en stor, fet, härlig käftsmäll av ödet.

beautiful

När vi gick där i Köpenhamns Meatpacking District och han stoppade mig mitt i en mening, där jag förmodligen höll på svamla på om något halvdjupt som jag rapat så många gånger att jag själv tror på det, och ifrågasatte min osäkerhet och att jag klankade ned på mig själv. ”Det rimmar liksom inte, du är ju framgångsrik och liksom awesome, varför gör du så?” Han pratade om min ansträngda energi och jag bara stammade och fnittrade nervöst och ville sjunka genom jorden.

När en person som man känt i mindre än ett dygn bara ser rakt igenom en, genom de murar som man tror att man täppt till så väl. Jag hade ingenstans att gömma mig.

Och sedan satt vi mitt emot varandra på BioMio och åt galet god ekologisk mat och han strippade ner hela mitt försvar till tårarna rann och han sa att min sårbarhet gjorde mig tilltalande och attraktiv. Och satte ord på alla de där känslorna som jag själv funderat så länge över och jag bara lyssnade och kände hur själen tankades med klokheter och värme.

Och vi gick igenom Köpenhamn och dansade till musiken på iPhonen och sjöng med och hamnade på en liten pub i Nyhavn med två gäster och en trubadur och så dansade vi och sjöng med och sögs in i varandras ögon till ”Personal Jesus”.  En sådan stund man känner i hela kroppen att man lever.

Och när vi skiljdes åt på tågperrongen sa han ”I love you”, pussade mig på kinden och kramade mig ömt. Och jag blev förvirrad fast jag förstod på en gång.

Ödet. Den här människan kom in i mitt liv av en anledning. Och jag tog chansen. Jag fick två sekunder på mig att göra ett val och jag följde magkänslan. Han slängde bensin på en eld som pyrt länge men inte brunnit på ett tag och valde ord som gjorde att allt som varit förvirrat kändes så självklart. Och jag vill inte förlora den känslan. Jag vill våga vara allt jag är och kan vara. Jag vill hitta modet igen.