Konstigt nog så var det jobbigare (C-relaterat) att vara hemma i Övik för några veckor sedan än att vara tillbaka i Borås i helgen. Första anblicken kändes smått olustigt, men efter att ha varit här några dagar nu så känns det helt okej. Sant, jag har inte varit och smygit runt i mina och C’s gamla kvarter, men det känns väl mest bara urbota korkat att göra det med tanke på hela “sluta plåga dig själv”-hjärntvättningen som jag håller på med.

Det blev utgång med min underbara Jenny igårkväll, först middag med tillhörande vin, drinkar och melodifestival hemma hos henne och sedan en helafton nere på staden, lite vin nere vid Sandwallsplatsen, Borås nyinvigda “strandpromenad” (om man nu kan kalla några planterade palmer nere vid Viskan för strandpromenad) och sedan några timmar härligt dansande på Harrys dansgolv.

Det blev inga otrevliga sammankomster med gamla ovänner, dock sprang jag på en kille som jag träffade ett tag i somras/höstas, ett äkta reboundfall för Lindisen. Passerade rätt obemärkt.

Vad jag blajjar kände jag nu. Baksmällan tar ut sin rätt. Så jag ska fortsätta bränna skivor till pappsen istället.

1 kommentar

0

Ni vet den där stickande känslan man får i händerna och fötterna när man är riktigt nervös? När det känns som att de ska domna bort och ramla av? Den känslan hade jag när tåget rullade in i Borås tidigare ikväll. Samtidigt som det kändes som att jag inte varit där på en mindre evighet så kändes det som det var igår som Borås var mitt hem och allt som följde med det.

Pappa och hans fru Nelly mötte upp mig på stationen, pappa gav mig en härlig björnkram och nervositeten la sig lite grann för en stund. Men hela tiden vi åkte genom stan så var jag på helspänn. Tänk om jag skulle se honom någonstans. Eller ännu värre – han och hans tjej. Men som tur är skonades jag.

Jag vet inte ens om han är i stan. Jag hade tänkt messa och meddela att jag skulle vara här i helgen men efter samtal (läs: ältande) med några vänner så kom jag fram till att det kanske inte var någon bra idé. Jag vill inte göra mig själv för “viktig”. Han har ju trots allt gått vidare och hans liv kretsar ju faktiskt inte längre runt mitt vara eller icke vara.

Så nu, efter att Nelly tryckt i mig smörgåstårta så att jag är nöjd och äckligt proppmätt så blir det läggdags. Nervositet tar verkligen musten ur en.

Imorrn kväll kommer prövningen. Jag har inte fått tillräckligt med mental träning för detta.

“Allt kommer att ordna sig. Allt kommer bli som det var meningen att vara.”

7 kommentarer

0

Trist och tråkigt. Grått. Mamma ringde, de var i stugan och hade firat midsommar, gjort egen potatissallad och grillat. Nu sov morbror i hammocken och mormor hälsade att jag skulle skicka lite regn till potatislandet. Usch va jag saknar dem.

Själv har jag suttit fastlimmad i soffan i två dagar nu, så när som på när jag tvättat, diskat och städat litegrann. Blev medbjuden på utgång ikväll av Lisa igen, hon kämpar för att få med mig ut gullet, men huvudvärken har hälsat på sedan i eftermiddags och jag kände inte att alkohol och dunka-dunka musik skulle hjälpa.

Nästa helg blir det Borås och pappsen. Och för er som undrar, jag fick aldrig något svar på mailet till C. Upptäckte även att han hade tagit bort mig från sin Msn. Så jag antar att det är helt lönlöst att messa och höra om han vill ses när jag är där. Alla dörrar och fönster verkar helt stängda.

Nu ska jag och kisse knyta oss. Snart flyttar hon, min lilla häxkatt, så jag får passa på att kela medan jag kan.

Inga kommentarer

0

Nu har jag fått iväg mailet. Jag har även fått reda på att tjejen i Tyskland inte bara var tidsfördriv. Han jobbar inte där längre men pendlar ner för att hälsa på henne. Och hon funderar på att flytta till Borås för att plugga. Det kan man väl kanske kalla seriöst. Jag mår illa.

Fina ord räcker nog inte längre. Ett ögonblick övervägde jag faktiskt att åka ner till Borås. “The grand gesture”. Han skulle förmodligen bara tyckt jag var galen.

Jag menade vartenda ord jag skrev i mailet men jag tvivlar på att han kommer svara överhuvudtaget. Jag tror inte han kommer låta det sjunka in tillräckligt mycket för att känna efter. Han mår bra nu. Så mycket lättare att bara flyta på än att känna efter. Det känns bara så jobbigt när jag själv är övertygad om att det här är på riktigt. Ännu jobbigare att jag kastade bort det.

Vad i hela helvete ska det krävas för att jag ska kunna släppa taget?? Det här äter upp mig inombords, det är det enda jag kan tänka på! En hel vecka hemma hos familjen har jag deppat på grund av detta. När ska det ta slut?

Happ. Nu ska jag väl gå och gråta mig till sömns.

3 kommentarer

0

Jag började skriva ett väldigt känslosamt mail till C och redan halvvägs in i andra meningen börjar tårarna rinna. Jag får nog spara det tills ikväll. Då kan jag gråta ifred utan att hela familjen ser eller hör.

Jag tycker inte om att gråta inför folk. Vissa känner tröst men jag känner mig mest bara som en börda, ett grinigt litet barn. Så jag kryper undan. Väljer mina tillfällen.

Jag hade allt. Och jag lät det försvinna. Stryk ska jag ha.

Inga kommentarer

0

“I have a new life, a new image, I’m just trying to embrace everything that’s beautiful in life!”
- Jessica Simpson som numera är brunett och smart.

Skämt åsido, de där var nog ord som jag borde ta tillvara på när tankarna och saknaden efter C smyger på. Folk går vidare. Hela tiden går de vidare med sina liv och hittar nya vägar. Om de kan, så borde jag väl också kunna?

Jag trodde verkligen inte att jag skulle kunna sakna honom såhär mycket efter att ett helt år hade gått. Tillochmed här hemma i Övik så påminner allt om honom. Vad göra? Be på mina bara knän eller bara tvinga sig själv att se framåt? Det är nu ödet ska sticka in en fusklapp.

Snarast tack. Gärna innan jag tappar förståndet.

3 kommentarer

0

Varje gång jag tror att jag kommit en bit på väg så gör han något som får mig att inse att jag inte på långa vägar kommit över honom. Messar på min födelsedag. Kikar på min pres på EF, senast idag. Han är så nära i mina tankar.

Jag förstår inte varför jag inte kan släppa honom. Det har snart gått ett år sedan vi gjorde slut. Han har gått vidare. Säger han. Borde inte jag kunna det med? I något skrymsle av mitt hjärta känner jag fortfarande att han är den jag ska vara med.

Tro. Hopp. Kärlek.

2 kommentarer

0

Dagen till ära så gav jag det en sista chans. På vinst och förlust sa jag hur jag verkligen känner. Att jag saknar honom. Att jag fortfarande hoppas på att det ska bli vi. De senaste dagarna har jag haft sådan otrolig ångest. Bara tänkt på honom och vad jag går miste om. Jag var tvungen att ge det en sista chans. Så jag slängde iväg ett mess.

Alldeles för många timmar senare kom det ett svar. Jag hade faktiskt inte väntat mig ett svar, men det är ju han. Han är en bra kille. Han gratulerade mig till det nya jobbet och önskade mig en bra alla hjärtans dag. Sedan kom det. “Ledsen men jag har gått vidare så det känns jobbigt att ha kontakt med dig. Lycka till i Stockholm.”

Closure. Så känns det just nu. Som att det var vad jag behövde för att själen skulle få ro. Han mår bra nu. Han förtjänar det. Och jag förtjänar också att få gå vidare. Jag hoppas verkligen att jag kan göra det nu.

Det kapitlet i mitt liv är slut nu. Det måste det vara.

10 kommentarer

0

Jag ska jobba själv i kassan för första gången på söndag. Lite nervös är jag allt. Men lite mallig är jag samtidigt för att de tycker jag är så pass bra att de lämnar allt i mina händer min tredje vecka. Nu ska jag bara försöka att inte tappa bort en kassalåda eller elda upp mobilskåpet. Det ska jag väl ändå lyckas med.

För att hålla mig själv från att hoppa från en bro eller att ta till andra självskadande aktiviteter imorgon så ska jag och Monika gå ut och dränka våra sorger. Eller iaf hjälpas åt att dränka mina.

Fanfanfan. Märks det att jag bara försöker att inte skrika och slå och gråta gråta gråta. Hittade bilder på honom och oss i min plånbok idag. Vad ska jag göra? Jag vill inte glömma. Jag vill ha. Honom. Oss. Saknar och längtar.

3 kommentarer

0