Jag gör backup på backupen till nya lilla söta externa hårddisken (nämnde jag att jag var tekniknörd) på bilder från 2002 och framåt. Åh. Maj. Gawd. 2002 var jag 22 och hade precis flyttat till Borås. Jag kunde ingenting om varken smink eller mode och detta är plågsamt uppenbart när man plöjer bilder med en rasande fart. Men kul hade jag. Och pojkvän fick jag ändå. Helt otroligt.
Jag vill så gärna dela med mig av bilderna. Men jag vågar inte. Är lite rädd för att bli stenad och jagad med facklor.
Mia, en klasskompis från gymnasiet, har grävt fram den här härliga gamla dängan och lagt upp på Fejjan. Från skolavslutningen 1997, mitt första år på gymnasiet. Vilken puma.
När jag gick sista året på gymnasiet hade jag och två vänner ett UF-företag där vi producerade info-videos (eller rättare sagt, en infovideo). På vår lokala UF-mässa vann vi några priser och fick därmed åka till den nationella mässan i Stockholm (stooort!). I samband med detta träffade jag en kille som var från Härnösand (om jag inte minns fel) som även han var Ung Företagare. Vi kom jättebra överens och hade väldigt kul och träffades även några gånger efter mässan, han var bl.a. på min första inflyttningsfest när jag flyttat hemifrån. Jag minns att jag blev lite småförtjust i killen, och det var uppenbart att han tyckte om att umgås med mig, men det blev liksom aldrig någonting mer.
Igår satt jag framför TV:n och tittade på bönderna för första gången, och där var han. Som en av gay-bondens “uppvaktare”. Och jag kände mig lättad på ett bisarrt sätt. Då var det iaf inte mig det var fel på. Han gillar helt enkelt inte tjejer. När jag ringde Jenny och berättade kunde hon inte sluta skratta.
Nackdelen med detta är att nu är jag ju fast i bönderna.
Idag när jag (äntligen) ställde ner balkongmöblerna i källarförrådet så snubblade jag över en massa bortglömda härliga prylar, bl.a. alla dessa cd-skivor. Så nu sitter jag och diggar en massa skön 90-talsmusik (Love Alanis!) och funderar på vad jag ska ta på mig för snyggt ikväll. Kanske mormorskängorna eller plåtåisarna (är de inte härligt bisarra?) som jag också hittade i källaren? Eller mina dansskor! Kanske ska ge mig ut och bugga istället?
Nu måste jag verkligen kasta mig i duschen, ska möta upp en massa härliga bloggtjejer på Due Fratelli om två timmar.
Från min favoritmusikal genom tiderna, “Kristina från Duvemåla”. Jag såg den tre gånger på Cirkus (vilket på den tiden även betydde tre resor från Ö-vik tur och retur) och var dessutom på den allra sista föreställningen där jag fick äran att träffa Benny Andersson. Så otroligt mycket nostalgi i dessa stycken. Fantastisk musik och fantastisk sång. Jag blir nästan lite gråtmild.
Jag är så glad att se att Patrick Swayze är på benen och kanske till och med har lyckats få ett uppsving på karriären efter cancern. Här är helt nya bilder från hans serie “The Beast” som ska börja sändas i USA i januari, ser mycket bra ut! Men jag kanske är lite partisk.
Patrick Swayze var en av mina första kändisförälskelser (han och Rick “Never gonna give you up” Astley) och jag satt klistrad vid “Nord och Syd” och “Ghost” för att inte nämna “Dirty Dancing”. Vem ville INTE vara Baby? Kunna dansa sådär OCH få Johnny Castle på köpet, katching! Det faktum att han är lika gammal som min käre far var inget hinder när jag fantiserade om hur jag skulle bräda hans fru.
När jag var mellan 16-19 så var jag ute och dansade väldigt ofta. Nu snackar vi inte hoppa upp och ner till dunkadunka, utan riktig dans. Foxtrot, bugg, ibland till och med gammeldans. Man drog på sig finbyxorna, en topp, dansskorna och laddade vattenflaskan. Alkohol var aldrig inblandat, helt enkelt för att det inte var syftet. Syftet var att dansa. Simple as that.
Bland favoriterna fanns Boogart, Sannex och BlackJack och när Boogart rev av sitt seriefigursmedley var hela Folkets Park i eufori. Årets händelse var dansmaran som gick av stapeln i februari och augusti då busslaster kom hela vägen från Göteborg (kan ni tänka er!) för att svänga sina lurviga under två dagars non-stop dans. Det var en av de roligaste tiderna jag haft i mitt liv.
Härom dagen hörde jag Peter LeMarcs “Det finns inga mirakel” på radion, en låt som Boogart hade stående i sin repertoar, nostalginerven fick stimulans och det började spritta i dansbenen igen. Jag ringde min barndomskompis Maria, min vapendragare på dansgolvet, som bott i Stockholm och frågade var man ska ta vägen om man vill ut och bara dansa. Hon hänvisade mig till Mälarsalen på fredagar då de kör modern dans och klientelet är i min ålder. På fredag har de “Skottdans”. Någon som vill följa med? Allvarligt asså. *småskraj och rätt gammal*
Jag fick en inblick i ett helt annat liv igår, ett liv som, om det hade gått en annan väg, mycket väl hade kunnit varit mitt. Jag och mamma var på besök hos en tjej som jag gick i samma klass med som liten. Hon och hennes fästman har byggt hus nere vid vattnet och fått en liten bebistjej som nyligen kommit på hur man ger ifrån sig väldigt mycket ljud och får allas uppmärksamhet samtidigt. En underbar liten tjej på dryga halvåret som ler med hela ansiktet.
Jag kan inte, trots att jag är rätt nöjd med mitt eget liv, låta bli att undra hur mitt liv hade sett ut om det hade tagit en annan väg den där ödesdigra natten förra våren. Men allt händer av en anledning, eller hur?
Det var en jättetrevlig eftermiddag med mycket bebisprat (såklart), förlossningsprat (såklart) husbyggeprat och gamla-bekanta-prat. Och vid det här laget kanske både bebis och mamma läser bloggen. Välkomna! *vinkar*
Det är jag som är La Linda och det här är min lekplats. Jag är thirtysomething och norrlänning från Örnsköldsvik. Bor i Stockholm. Kattkvinna. Webbnörd på heltid. Älskar New York och livet. Och nätkärlek. Och vanlig kärlek. Och julmust. Eller påskmust. Twittrar som @La_Lindas och återfinns på linda@lindah.net.
0
