Jag är trasig. Jag vet inte riktigt när jag gick sönder eller hur det gick till men jag är trasig. Och det är inte bara hjärtat som har rämnat ännu en gång utan även själen är i bitar. Motivationen är borta. Hoppet sinar. Viljan finns där men den får inget bränsle. Och kvar står jag med händerna fulla med resterna av mig själv.
Jag undrar om jag kanske varit trasig hela tiden. Om jag aldrig läkte riktigt. Även fast det gått sex år sedan den där hemska tiden på botten i Borås.
Jag hann inte mer än komma in i det där lilla rummet på vårdcentralen igår morse innan jag grät hejdlöst och försökte förklara att jag inte orkade längre. Att allt rasat. Och läkaren letade frenetiskt näsdukar och lät mig hållas i tio minuter innan hon sa ordet. Deprimerad. Det där lilla ordet som jag kämpat så länge för att distansera mig själv ifrån. Och hon skrev ut medicin och bokade in en tid hos en psykolog och plötsligt var jag tillbaka där igen. I förvirringen. I självföraktet. I de tusen frågorna och inga svar. I de tusen frågorna andra ställer och jag har inga svar till dem heller.
Just nu är jag sjuk. Jag är ledsen och förvirrad och stressad och jag har inga svar. Och jag måste sluta kämpa för dem. Jag måste våga släppa taget, våga känna och någonstans hitta lugnet som ska föra mig tillbaka till mig.
Jag är så tacksam för mina vänner och min familj som stöttar mig i det här. Jag älskar er och ni ska veta att ni har min eviga tacksamhet. Jag orkar bara inte visa den just nu. Jag är tacksam att jag hittade en läkare (tack Sanna!) som tog mig på allvar direkt. Och jag är tacksam för min chef som, det första hon gjorde när jag berättade, var att ge mig en kram.
Jag kommer att blogga längs vägen. För jag vet att jag inte är ensam. För att om jag kan hjälpa er och ni kan hjälpa mig så kanske något bra kan komma ur det här. Jag kommer att blogga för att jag vill processa. Jag vill förstå. Jag vill räta ut frågetecken jag själv har och som min omgivning har. Jag vill våga vara svag och jag vill våga vara stark på en och samma gång. För jag kommer att vara riktigt svag vissa dagar. Lägga mig under täcket och gråta och inte vilja vara med. Men jag kommer också att vara stark andra dagar. Gå till jobbet och skratta med mina vänner och se framåt.
Det kommer bli bra till slut. För annars är det inte slutet.
Balkongdörren på glänt och våren väntar utanför.
50 svar
Men fina, fina Linda! Tack för att du delar med dig och vågar berätta. Hoppas att du får bra hjälp och hittar tillbaka till glädjen igen, för du sprider en väldans massa glädje omkring dig. Största kramen till dig!
Det var väldigt fint sagt, Lena. Tack så jättemycket för att du tog dig till att göra min dag lite bättre. KRAM.
Stor kram till dig. Starkt av dig att dela med dig av dig själv. Jag tror att du kommer att komma stärkt ur det här bara du låter det få ta sin tid och inte försöker att tvinga dig att må bra, om du förstår vad jag menar. Själv har jag precis kommit till insikt att jag lider av depression, ville inte riktigt tro på läkaren, men jag vet att det kommer att bli bra till slut. Jag måste bara få bryta ihop ett litet tag för att kunna bygga upp mig själv som en ny och starkare À-K. Det tror jag att du också kan. All styrka åt dig.
Vi kan så mycket mer än vi tror och vi är så mycket starkare än vi ger oss credit för. Jag vet att vi kommer klara det här, men som du säger, tålamodet är inte alltid på ens sida. När man har en bra dag så vill man gärna kunna göra 100% direkt men det fungerar ju inte riktigt så. Jag håller på dig. Kram!
Fina du! Klart vi stöttar dig genom det här, och så fint att du delar med dig. Jag tror att ju fler som berättar om psykisk ohälsa, desto fler andra kan också ta steget och få hjälp. Kram.
Tack! Jag hoppas att du har rätt, det är lite därför jag vill prata om hur jag mår, för att kunna ge stöd till andra men även få, precis som jag får från er här. Ni är fantastiska. Kram!
Åh fina Linda! Vad bra att du skriver om det, bra att du söker hjälp,
bra att du ”vågar” berätta! Jag har också varit där, flera gånger och länge, så även om jag inte vet hur det känns så vet jag att det känns, mycket. Hoppas du får all hjälp du behöver! kram
Jag är på god väg att få hjälpen, tack! Första steget är ju faktiskt att be om den. Det både skrämmer mig och är skönt att så många är/har varit där jag är nu. Jag önskar dig allt gott. Kram!
Åååh, så bra att du gick till vårdcentralen, ännu bättre att du hittade en bra läkare och allra bäst att du tar emot den hjälp som erbjuds. I sionom tid kommer du ut på andra sidan, mest troligt med några nya erfarenheter och insikter, men allra viktigast, i fas med dig själv och den du är. Kram
Tack för dina ord, jag hoppas och tror att du har rätt. Jag har ju varit här förut, förhoppningsvis är vägen tillbaka inte lika lång den här gången. Kram!
Fina Linda, jag vet hur du känner det. I höstas ramlade jag själv hejdlöst igenom det ostadiga som jag så länge stått på. Det var oundvikligt och totalt nödvändigt. Det har gett mig många viktiga insikter och en närhet till mina svar som jag behöver ha nära tillhands. Idag ramlade jag igenom igen, men jag faller inte lika djupt idag då jag vet vad jag ska greppa tag i. Det kommer ljusna, och du kommer bli ännu klokare än vad du idag är. Ha förtröstan och främst, ge dig själv tid, respekt och spelrum att vara där du är. Det är ju trots allt fasen konstigt att alla inte ramlar av pinn då och då. <3
Gud så underbara ord. Tack för dem. Jag älskar det du säger om respekt och spelrum, det är precis så det är. Man måste ju respektera sig själv för att älska sig själv och tycka att man förtjänar att må bra. Att våga vara svag för att bli stark. Tack. 🙂 Kram!
Det är okej att gå sönder Linda, det kommer att bli bra igen. Jag blir så himla ledsen att höra detta, samtidigt så blir jag glad att du bröt ihop där på vårdcentralen, att du inte försökte hålla dig samman. Det som hände kommer att leda till en förbättring, ett läkande. Önskar att jag kunde göra någonting.
Du gör något när du skriver om din egen resa, det var faktiskt en av anledningarna till att jag bestämde mig för att skriva om det här. Tack för dina ord. Kram!
Bra gjort av dig att du sökte hjälp, och fint av dig att dela med dig till oss bloggläsare. Hoppas du mår bra igen snart. Kram till Dig.
Tack för att du läser, och ännu mer, för att du kommenterar. Kram!
Kram till dig! Vet va du pratar om, kämpar själv sedan lång tid tillbaka. Det modigaste som finns har du redan gjort – sökt hjälp. Även om det känns jobbigt har du faktiskt kommit en god bit på väg. Kram från en som läst di blogg i sex år.
Denna eviga kamp. Men förhoppningsvis blir den lättare när man har verktygen och vet hur och när man ska använda dem. Tack för att du fortfarande är här. 🙂 Kram!
Stor kram till dig!
Kram!
Strongt gjort av dig att skriva ut det här! Stor kram jag finns här om du vill! Synd det bara är så långt mellan oss:(
<3
Så modigt att du vill berätta! Stor kram till dig!
Tack! Kram!
Tack för att du vågar dela med dig i bloggen. Att du visar att psykisk ohälsa finns hos alla möjliga olika människor i sverige. Eller kanske det inte är ohälsa bara svängningar i det mänskliga psyket. Hoppas du får den hjälp och förståelse du behöver.
Ta hand om dig! Och gå promenader. Det hjälper hjärnan!
Tack för dina ord. Det är väl lite därför jag skriver om det, om jag kan skänka någon slags styrka eller stöd till någon i samma situation så är det här det minsta jag kan göra. Kram!
Stor kram till dig & ta hand om dig!
Kram! Jag gör mitt bästa. 🙂
Största jädra cyberkramen ever.
Jag läser som alltid dina ord i bakgrunden.
Och det du beskriver, känner jag smärtsamt igen. Både från hur det varit och hur jag befarar det kommer bli.
Kram igen fina du!
KRAM! Usch, jag avskyr att du också varit tvungen att genomlida detta. Men förhoppningsvis blir det ingen fler gång och blir det det så hoppas jag att vi ser det i tid och hinner fånga det innan det går för långt. Det gjorde jag den här gången och hade jag inte fallit så långt förra gången så hade jag inte vetat vad jag skulle akta mig för.
Man lär och lever etc. 🙂
Kram!
Linda, du är så bra. Och du kommer, precis som du skriver, bli bra. Låt det gå sin tid. Du har redan tagit det största steget, det kanske jobbigaste. Jag kommer fortsätta följa dig och det är så viktigt att du berättar.
Stor kram!
Tack snälla du. Tid är det svåraste, man vill ju att det ska vara fixat NU när jag äntligen har tagit steget. Men tålamod är en dygd sägs det ju. Tack för att du är med.
Kram!
Ta hand om dig! Jag håller tummarna för att du mår bättre snart, KRAM!
<3 KRAM!
Kramar i massor <3
Kramar!
Kramar i massor. Det kommer bli bra!
Kram! Jag hoppas det. 🙂
Du är en kämpe! Det är starkt av dig att dela med dig av detta. Vill bara skicka stora styrkekramar till dig!
Tack snälla du. Jag känner mig inte som en kämpe men det är väl kanske då man är det. Kram!
Knarka vitaminer och kämpa raring. Du har det i dig och jag vet att du klarar det!
*limmar ihop med lite superlim, silvertejp och kärlek*
Nu tror jag tyvärr inte vitaminer är det mirakulösa fixet men kanske limmet funkar. Tack! Kram
D-vitaminbrist och depression går hand i hand.
Det är möjligt, men som sagt, det är inte så enkelt.
Så jädrans bra skrivet! Många kramar skickas till dig över havet.
Tack kära du. Massa kramar tillbaka!
Åh, vet du vad: tack för detta. Tack för att du får mig att känna mig lite mindre ensam.
Jag ska tänka på de här orden varje torsdag när jag sitter med hjärtklappning i väntrummet och väntar på att min egen psykolog ska ropa upp mitt namn för en timme av tårar. Det är den ensammaste stunden på veckan för det känns som ingen annan gör det, och om de gör det läker de snabbare än jag. Jag känner ofta att jag mentalt springer för att hinna ifatt andra i min egen ålder, och ändå känns det som jag alltid är minst två steg efter.
Åh vad jag önskar silvertejp kunde laga det som är trasigt någonstans bakom revbenen.
Kram
Du är inte ensam, verkligen inte. Läs bland kommentarerna här bara, så ser du att vi är så många med dig. Och jag tar någonstans tröst i att du känner som jag. Tålamodet, det är det som är nyckeln. För varje gång man försöker springa ikapp så blir man mer och mer efter. Det måste få gå i din egen takt. Min egen takt. Jag känner med dig och önskar att jag också kunde laga dig. Kram.
Strongt av dig att skriva så ärligt om hur du mår! Styrkekramar till dig!
//Åsa fd Livet på Åsen
Tack snälla du. Kram!