Idag fick jag soppatorsk för andra gången i mitt liv. Någonstans i höjd med avfarten till Älvsjö började bilen hacka och gasen ville inte fungera utan bilen gick bara långsammare och långsammare. På något mirakulöst sätt lyckades jag ändå ta mig till Björknäs där bilen börjar hacka igen och denna gången hade jag inte turen med mig utan bilen stannar, mitt i en korsning, i en vänstersväng. Great. Tuggtugg och hack och spott och så var den igång en liten bit till. Nästan framme vid jobbet var det dags igen. Puttputt och pang. Död.

Ringer smått panikartat till bilsnillemorbror och säger att bilen är död. Han säger soppatorsk. Men den är ju inte ens nere på det röda? Nä. Men mätaren visar inte rätt, visste du inte det? Nope. Den detaljen hade inte gått fram till Linda. Panikringde Kim som, som den lilla ängel hon är, grävde fram en dunk i källaren och körde mig till Preem. Klunk-klunk så fick Skruttan lite soppa men inte fan startade hon för det. Det är nu man börjar slita sitt hår.

Startkablar då? Tänkte att jag nog dragit ur batteriet där jag stod och tuggade och inte fattade att hello, bensin är bra att ha. Fyra tjejer på kontoret. Inga startkablar. Crapelicrap. Pappa sa något som tog skruv, något om att jag verkligen kört på ångor och man kunde få tugga lite på startmotorn för att få ut bensinen i systemet igen. Så jag provade igen. Tugg-tugg. Och så putt-putt-putt-vrooooooom! It's alive!

Och så firade jag med McDonalds från Nacka Forum. Och lite spolarvätska till Skruttan. Och en sån där perfekt fickparkering, en sån där som infinner sig när hela kvarteret är tjockt med bilar och precis när man kommer så åker en bil. Precis framför porten. En sån. Plötsligt händer det. Vänder det.