Den här helgen har varit så full av sorg. Från stor, världslig sorg över allt det hemska i Norge, till liten sorg i maggropen över att inte räcka till.

Det är måndag kväll och jag är tillbaka i Stockholm. Silver ligger bredvid mig på soffan. Hon har tvättat sig mycket ingående och i en mindre evighet, en av hennes rutiner när hon kommer till ett nytt ställe och börjar känna sig bekväm igen. Nu sover hon och det rycker lite i tassarna och svansen när hon drömmer.

Den senaste veckan har varit intensiv, som alltid när jag är hemma i Norrland och hälsar på. Jag har folk runt omkring mig hela tiden, på gott och ont. Självklart är det mest underbart att ha familjen och vännerna i närheten, men jag har mycket i huvudet just nu som är svårt att reda ut med människor i närheten.

Den här sorgen jag pratar om. Först och främst tänker jag så klart på Norge. På död och förtvivlan och förlust. På en smärta som är värre än jag ens kan föreställa mig. Som är större och hårdare än något jag behövt erfara i mitt liv hittills. Men som jag ändå tar på mig på det lilla vis jag kan. Medkänsla och sympati.

Den sorg jag har inom mig är mer den över att inte räcka till. Att inte kunna trösta när någon är ledsen. Att inte kunna ge livsglädje och hopp när någon är på väg att ge upp. Att inte kunna dela upp mig i fem olika delar för att kunna vara alla till lags när jag är hemma en kort stund. Att säga fel saker och gå åt fel håll. Den att ge och ge men inte känna att man får lika mycket tillbaka. Att till slut sluta att ge eftersom att annars kanske det inte blir något kvar. Och någonstans även försöka ha något kvar till mig själv. Att känna tårar av hjälplöshet och tillkortakommanden tränga bakom ögonlocken och bli arg på sig själv och livet för att jag inte kan göra mer. Vara mer.

Och att i slutändan vara den som ska hålla ihop det. Som sitter ensam, mitt i alla dessa känslor, och är sista utposten. Och känna att maggropen är så full av ledsamhet att jag bara vill sova en vecka och hoppas att det ska försvinna.

Men någonstans ändå veta att sorgen bottnar i kärlek. För fanns inte kärlek och vilja så fanns inte sorg. Så någonstans blir det ändå vackert. Om man bara lyfter blicken lite.

Inga kommentarer

3

En dag som denna, när hela Norden är i chock och man hela tiden kämpar mot tårarna och inte riktigt kan ta in den ondska, den kalkylerande, iskalla ondska som ligger bakom attentaten i Norge. Då tänker jag på alla föräldrar som aldrig kommer få hem sina barn. Alla barn som aldrig mer kommer få se sina vänner. Alla de som hade hela sina liv framför sig men som knappt hann påbörja dem.

Men någonstans i allt det hemska så försöker jag vara tacksam. För att jag är vid liv. För att jag älskar och älskas. För att jag idag fick vara med när två människor firade sin kärlek till varandra. För livet är vackert och dagar som denna gör att jag stannar upp en extra gång och uppmärksammar den blå himlen, njuter av min fina väns kram eller tittar på färgerna som bryts i såpbubblorna utanför kyrkan. För hat ger hat och kärlek ger kärlek. Och jag vet vilken sida jag står på.

Grattis Malin och Andreas!

Inga kommentarer

2

Benny Anderssons Orkerster. Helen Sjöholm, Tommy Körberg, Kalle Moraeus och så klart Benny Andersson himself. Folkligt och somrigt så det förslår. Och så himla himla härligt. Och bra. Denna skäggiga, mysige man är minst sagt ett musikaliskt geni. När jag gick hem var jag glad i varenda cell.

Benny och hans 16-manna orkester stod i torsdags på utomhusscenen på Folkets Park där ca 4000 personer hade samlats för att avnjuta härlig musik med inslag av schottis, polska och hambo. Majoriteten var ett par generationer äldre än mig men jädrar vad det blev liv i luckan när violinisterna drog igång. Folkfest var ordet.

BAO hade också släpat med sig en alldeles egen dansbana som gick varm under kvällen. Det sprätte ett par gånger i mina egna små dancing shoes, men det blev ingen gammtjoa av för min del. Men jag knep mig i alla fall en plats mitt framför scenen så att jag kan dela med mig av de här finfina bilderna till er. Håll till godo.

Inga kommentarer

2

Idag fortsatte följetongen med hjortronen. De skulle bli sylt. Mamma är ju någon av en expert på det här med att sylta och gör det i en rasande fart men var vänlig nog att lämna min egenplockade hjorton till mig. Så jag rensade. Och sockrade. Och kokade. Och i ett nafs så hade jag tre burkar sylt!

Känner mig nu mycket huslig. Är mycket stolt.

Inga kommentarer

2

Hej världen! Här sitter jag med en Dagens och ska snart bege mig till den lilla stadens Folkets Park för att avnjuta Helén Sjöholm, Tommy Körberg och Benny Anderssons orkester på sant sommarvis. Jag passar således på att tönta mig lite framför webbkameran, för det får man då. Norrlandsrules according to La Linda. Go kväll!

2 kommentarer

1

Idag har jag varit ute i skogen. Och känner man mig så vet man att skogen, det är inte mina hoods direkt. Lite för mycket mygg, lite för mycket flugor, fästingar, ja, det mesta i småkrypsväg. Men idag hade jag lånat mammas Tretornstövlar och var redo för det mesta. Det skulle plockas hjortron.

Någonstans har jag fått för mig att hjortron växer på buskar. Det gör de inte. De växer ett och ett långt där nere på marken vilket innebar att jag stod dubbelvikt i ca 1,5 timme. Man kan ju bli genomsvettig för mindre. Lägg också till luftfuktighet på en miljon ungefär och mental stress i form av björnskit, älgskit och alla möjliga flygfän i mina öron, så tycker jag att 1,5 liter hjortron som var slutresultatet, fan är värt en medalj.

Men jag kommer få med mig en burk hjortronsylt hem till Stockholm. Det duger också i brist på medalj. Och skogen är ju rätt mysig egentligen. I lagom dos.

Så här ser hjortronväxten ut. Inte en buske alltså.

Mamma och morbror ute på myren.

Man är sjukt mycket fashion ute på myren. Kolla mönstermixen bara. Come on, Vogue!

Så här såg resultatet ut. Finfint och färgglatt.

3 kommentarer

0

När man får komma ut till torpet i Kvaved utanför Övik och slänga sig i hammocken, då vet man att det är sommar på riktigt. Igår var det dags för det årliga firandet av Sara-dagen med tillhörande surströmming, jordgubbstårta och släkt. Lite så här såg det ut.

Surströmming öppnas med fördel i vatten för att lite av stanken ska ge med sig direkt.

Utanför min gamla lekstuga hade vi dukat upp för kalas.

Min morbror hälsade min morfars syster välkommen.

Välkommen till Norrland.

Mormor.

Vi åt färskpotatis direkt från landet och smör. Så. Himla. Gott.

Jag hade fläta i luggen.

Och hängde i hammocken. Det är det allra bästa.

Jordgubbstårtan tog slut i ett nafs.

Anna.

Senare på kvällen när släkten lämnat åkte vinet fram och grillen på. Nomnom.

2 kommentarer

1

Det bästa med övernattningsfester är nästan morgonen efter. Speciellt när man har ett pannkaksproffs med sig som fixar en hel hög med pannkisar och står och kastar med två pannor hur länge som helst för att mätta de bakishungriga hyenorna. Så himla himla bra. Och gott. Himlagott.

Recept på bild i mobilen. Som ett proffs.

Massa pannkakssmet behövs för massa pannkakor. Och att göra pannkakor i solglasögon gör det liksom lite extra somrigt. Och spännande.

Jättestor bunke.

Pannkaksmästaren Christian in action.

Pannkakstårta.

Inga kommentarer

1

Vissa kvällar, som i torsdags, är Stockholm lite extra magiskt. Sådana här solnedgångar gör ju sitt också.

2 kommentarer

2

Ta ett gäng galna twittrare, släng in en flådig villa på Lidingö, en pool, ett par grillar och lite för mycket öl och ni har en alldeles lysande fredagskväll. Vi åt korv, drack vin, dansade Balkandans och badade en himla massa. Jag tror jag vill bo lite i Jessikas pool.

Jessika, aka Florsocker.

Jag och Jessica var lite före-middagen-griniga så Christian fixade mackor. Då blev vi så här glada.

Bubbel är ett givet inslag.

Männen skötte grillandet.

Så här fint blev det.

Det fanns alltid tid för kramar.

På kvällen blev det dans. Martin, Christian och Jessica var bra på det. Men livet blev lite suddigt.

Inga kommentarer

0