Lite samma stirriga blick som Silver sportar kör även jag. Fast allt blir ju bättre på en katt.
Om tre och en halv timme ska jag vara hos min psykolog för vårt första möte. Hela jag skakar redan. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag ska bryta ihop. Kanske för att jag inte ska bryta ihop. Kanske för att, till skillnad från när jag var sjuk förra gången, så känns det nu lite läskigt att öppna sig helt och hållet för en främling. Speciellt när jag är så beroende av att han ska kunna hjälpa mig.
Jag har inte duschat än. Jag är rädd för att gå in i duschen för att det numera verkar obligatoriskt för ångestattackerna att infinna sig just då. Vilket också betyder att jag det inte tar de vanliga 10 minuterna att duscha utan snarare en halvtimme. Plus en halvtimme till för återhämtning. Som en vän sa, man bygger upp ångest genom att oroa sig för nästa ångestattack. Sjukt.
Inplanerade ångestattacker, det känns ju helt bisarrt. Vi börjar med frukost istället.
6 svar
Eller så struntar du i att duscha.
Hade du sett mig hade du inte förespråkat denna lösning, tro mig. 😉
Fan skit i att duscha. Eller bada? Det kommer gå bra Linda, första gångerna jag gick till min så lade jag på en fasad, pratade vitt och brett om mina problem med ett stort leende på läpparna. Men när jag väl släppte garden så gick det bättre och jag gjorde (gör!) framsteg varje vecka. Så var dig själv, så som du är och känner dig idag. Kram!
Det är ju det som är lite svårt med en främling, man är ju uppfostrad att visa sig från sin bästa sida. Men han var väldigt bra och det kommer nog bli bättre eftersom. Det känns skönt att du vet hur det är. 🙂 Kram!
Hoppas verkligen att det kändes rätt när du väl satt där i stolen hos psykologen. Det är ett steg i rätt riktning! <3
Det gjorde det, iaf efter ett tag. Men 45 min går ju aldrig så snabbt som hos en psykolog. Kram!