Kvällens bästa bild. Rhodos dansar i löparduschen.

Hittills har jag haft en så himla tokfin helg. En sån där helg som inte kommer kunna sammanfattas i ett inlägg utan kommer att kräva en hel drös sådana. För jag vill ju berätta allt på det sätt som det förtjänar. Som när fantastiska Malena och jag åt middag igår och pratade om mod och livet. Och när jag och Martin dansade vals i fontänen på Nytorget klockan ett på natten. Och sedan ramlade i samma fontän och blev dyngsura. Och när PA och Martin förenade sina styrkor och försökte lära mig spela gitarr idag. Och hur vi skrattade oss tokiga åt kattvideos och alldeles för många Star Wars-klipp på YouTube.

Men det kommer ni få höra mer om sen. För nu vill jag bara berätta om hur det kändes att gå hem genom Stockholm i kväll. Två stora event pågick på Söder, Midnattsloppet och Grolsch Block Party, så det var galet mycket folk ute på gatorna. Det var lite ”worlds colliding” med ölfest och löparfest men di två samsades om Södermalm på att förvånansvärt fungerande vis.

Och känslan bara. Att glida fram i ett varmt Stockholm, musik spelandes överallt, folk som skrattar och dansar och hejar ute på gatorna och är livsbejakande. Och jag tittade på löparna och kände att, det är nog inte helt omöjligt att jag skulle kunna vara en av dem nästa år. Och sedan kika ner på min tatuering och känna att jag blir starkare för varje dag. Känner att jag lever.

Och när jag står och fotar löpare på Folkungagatan kommer Rhodos fram ur ingenstans och innan jag vet ordet av har han kutat ut i löparbanan, fram till löparduschen och står där och dansar och blir dyngsur. Sådana där ögonblick som gör livet värt att leva.

Melankolisk harmoni, är det en riktig känsla? För det är nog det närmaste jag kan komma det jag känner just nu.