Ikväll har jag tagit en lång och melankolisk promenad down memory lane. Det är konstigt hur händelser som i sig inte verkar så omvälvande öppnar en Pandora's box och så sitter man där och scrollar långt lång tillbaka i bloggarkivet och känner hur det kändes där för fem-sex år sedan. Jobb, kärlek, ångest och hjärtesorg. Det är otroligt hur nära det ligger till hands ändå.
För fem år sedan jobbade jag med webben och sociala medier på Efva Attling. Jag har i stort sett inte varit tillbaka till kontoret sedan jag slutade 2013 (och startade eget) men idag hade de ett event på HQ för ”family and friends” så jag svängde förbi, kramade på min gamla chef och shoppade en ring.
Så många gånger jag gått nerför den här backen till Münchenbryggeriet men alla sorters känslor i kroppen.
Ni vet hur man någonstans delar in sitt liv i epoker, eller block. Jag har ett Borås-block, ett ny-och-vilse-i-Stockholm-block, ett jorden-runt-block. Jag har ett Attling-block. Det består bland annat av den bästa anställning jag någonsin haft, en utbrändhet (två saker som verkar motsägelsefulla men går alldeles utmärkt att kombinera visade det sig), en hel drös romanser och lika många sprickor i hjärtat. Otaliga kvällar på Bleckan och texter om kärlek.
Jag tog bilder i spegeln på toaletten med det bästa selfieljuset någonsin. Så många bilder jag tagit i den spegeln. Den levererar fortfarande.
När jag gick hem låg en hinna av regn över Stockholm och jag tänkte på hur jag lite saknar att känna på det viset som jag gjorde då.
