Jag har sett henne där utanför förut. Hon sitter där mest varje gång jag går till ICA för att införskaffa min mat och min fredagschoklad som den priviligierade människa jag är. Varje gång jag ser henne fångas min hjärna i det mediabrus som skapats kring romerna och deras plats i det svenska samhället. Historierna är vansinnigt många och alla tycks ska ha en åsikt, påläst eller inte. De som inte har någon empati alls kastar ur sig att romerna är ”obehagliga att titta på och stör stadsbilden” och sedan finns det ju de som gapar organiserad brottslighet och inte kan fatta hur någon behöver tigga när de faktiskt äger en mobiltelefon. Men i det bruset finns det ju faktiskt en människa.

Tillbaka till kvinnan utanför ICA. Det är svårt att avgöra hennes ålder i det ansikte som sett många hårda dagar. Hon är nog ungefär i min ålder men ser mycket äldre ut. Jag har ingen aning vad hon heter eller vad hennes historia är. Men sitter man utanför ICA mitt i den svenska vintern så tänker jag att man inte har speciellt många andra alternativ. Och hon är en människa. Precis som jag. I en annan värld hade det kunnat vara jag. Och då hade jag velat att folk i alla fall ser mig och inte tittar bort. Kanske bjuder på ett leende och ett ”hej”. Så det brukar jag alltid göra.

Jag bär aldrig småpengar och fångas alltid en av akut ängslighet när jag vill hjälpa. Vad vill hon ha? Är hon allergisk mot något? Eller tar hon mest ”vad som helst” för att hon inte har några alternativ? Jag vill inte förolämpa henne men är för feg för att fråga. Det är en liten ICA-butik så de har ingen färdigmat eller mackor. Så jag köper en påse nötter, en kopp kaffe och en cola till henne. För förhoppningsvis är det bättre än ingenting. När jag ger henne sakerna där hon sitter vid hörnet vid butiken stammar hon ”Tack så mycket” ett par gånger och pussar sedan min hand.

Jag vill gråta när jag går därifrån. För att det är liksom lättare att göra inget. För gör man något önskar man alltid att man kunde göra mer.