Och så kom den. Den första snön. Som en vindpinande och mjuk överraskning. 

La sig som ett ljust täcke över den mörka världen. 

Och jag och Leia följde Carin till bussen och snön blåste horisontellt i ögonen på oss så tårarna rann, till och med Leia kisade ansträngt men traskade glatt på.

Men så på vägen hem gick vi i medvind. Och snön hade redan täckt spåren vi gjorde på vägen dit. Och även fast bilarna körde förbi hade allt blivit så tyst. Dämpat. 

Och så det där efterlängtade knorrandet under skosulorna. Som jag älskar det ljudet. Och Leia som stoppar ner nosen i snön och frustar till för att hon fått snö i nosen. 

Den kan få komma nu, vintern. Även fast jag inte köpt vinterskor än så är jag redo. För ljuset. För fluffet. För att, ja, romantisera lite. 

4 svar

  1. Håller helt med, faktiskt. Jag var lite deppig när det var så blåsigt och kallt. Men när jag vaknade och såg att marken var vit så var det som om det lyste upp hela mig inombords. Kommer dock detta till trots bli fint med 2 veckor i Indien snart 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

Men hallå vad hände med Maj?

Jag minns inte riktigt vad som hände med maj. Vet du? Jag är ganska säker att hon hängde runt här ett tag. Var ganska kall

Gravidfotografering med syrran

Idag fyller min älskade lilla systerson Vilmer 3 veckor och det tycker jag vi firar genom att titta på några bilder jag tog på syrran