Och så kom den. Den första snön. Som en vindpinande och mjuk överraskning. 

La sig som ett ljust täcke över den mörka världen. 

Och jag och Leia följde Carin till bussen och snön blåste horisontellt i ögonen på oss så tårarna rann, till och med Leia kisade ansträngt men traskade glatt på.

Men så på vägen hem gick vi i medvind. Och snön hade redan täckt spåren vi gjorde på vägen dit. Och även fast bilarna körde förbi hade allt blivit så tyst. Dämpat. 

Och så det där efterlängtade knorrandet under skosulorna. Som jag älskar det ljudet. Och Leia som stoppar ner nosen i snön och frustar till för att hon fått snö i nosen. 

Den kan få komma nu, vintern. Även fast jag inte köpt vinterskor än så är jag redo. För ljuset. För fluffet. För att, ja, romantisera lite. 

4 svar

  1. Håller helt med, faktiskt. Jag var lite deppig när det var så blåsigt och kallt. Men när jag vaknade och såg att marken var vit så var det som om det lyste upp hela mig inombords. Kommer dock detta till trots bli fint med 2 veckor i Indien snart 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

Första halvan av juni

Hej bloggen och glad måndag! Efter galna 30-35 grader förra veckan vräker nu regnet ner utanför fönstret. Jag har precis satt ner det sista av

På en brygga

Efter att ha suttit i uterummet i Kvaved och skrivit och skrivit och skrivit på boken tills fingrarna blödde vaknade jag en morgon och kände

Klämdag

Så här spenderar vi Valborg i den här pälsbarnsfamiljen. Kramar kameror, tittar på Madam Secretary (har en hel säsong kvar så håll ut!) och återhämtar