När jag fyllde tretton år fick jag en present som jag tjatat om i flera år. En kartläsarlicens. Morbror Roger har kört rally så länge jag kan minnas och jag ville ha en del av den adrenalinösande fartkakan. Och det fick jag. Det var dock tur att Roger oftast var medarrangör för tävlingarna och därmed kunde alla sträckor. Jag var nämligen inte till så mycket hjälp där jag satt i passagerarsätet, fastspänd på alla tänkbara sätt, med en lite för stor hjälm och mest bara gav ifrån mig exalterade ”whiiiiiiiii”:n då och då. Jag gick faktiskt en notkurs också men rabblade alltid bort mig de första 100 meterna så där stjälpte jag nog mer än jag hjälpte.

Igår följde jag och mamma med ut i (ur)skogen när Roger skulle reka inför Örnskölden som går av stapeln om två veckor. Roger sladdade loss (eller försökte iaf, går inte så bra med en fyrdjulsdriven audi) på vägar med liiite för hög snö och jag ritade grymt snygga pilar i den reviderade roadbooken.

Vi såg tre älgar och en massa översnöade tallar. Och skotrar. Många skotrar.