Även fast jag bara jobbar halvtid så känns det som att dagarna bara försvinner. Detta kan ju ha en hel del att göra med att jag sällan tar mig upp ur sängen innan lunchtid, samt att jag ändå försöker fylla mina kvällar med vänner och saker jag mår bra av. Men juni liksom, hur gick det till?
I tisdags så gick hela morgonen åt skogen. Tanken var att vara på jobbet runt lunch men när klockan var ett hade jag ännu inte kravlat ur sängen. Klockan halv fyra hade jag en behandlingstid (för vad berättar jag nog vid ett annat tillfälle) i Gamla Stan som jag lyckades ta mig iväg till i hällregnet och efteråt, men själen på en helt annat plats, mötte jag upp Åke för middag och några öl på OT.
Kvällen slutade (så klart) på Nada med Hanna och PA och Martin och Jenny och Micke och Jessica och hela härliga gänget, helt spontant och inte alls planerat. Sådär superhärligt som det bara kan bli.