Sitter här i mörkret och lyssnar på John Mayer på mitt nyförvärvade Spotify Unlimited utan minsta reklamsnutt så långt örat kan nå. Lite halleluja är det.

Från och med nu och de närmaste 2,5 veckorna kommer den här bloggen troligtvis enbart bestå av långa haranger om resfeber, nerver, rädsla, ont i magen, saknad, längtan, oro, spänning, never. Och glädje.

Men den här dagen var jobbig. Redan innan fötterna nuddade golvet imorse visste jag att den här dagen skulle bli en utmaning från början till slut. Det kröp i hela mig, jag mådde illa, var jätteyr och det blossade om kinderna. Jag trodde att jag höll på bli sjuk, det kändes precis som innan febern slår till. Hela dagen var en enda stor dimma.

Jag har mått oförskämt bra de senaste veckorna. Livet har gett mig människor, skruvbollar, möjligheter och känslor som jag aldrig trodde att jag skulle kunna klämma in på en enda sida i den här livsföljetongen. Det har varit underbart och läskigt men framför allt har det känts ända in i själen att jag lever. Och jag har gråtit av ren och skär lycka för det var länge sedan jag kände att jag levde som jag gör nu. Och jag vet att det bara är början.

Men med sådana toppar måste det ju också komma dalar. Förutom det fysiska bakslaget som var rätt väntat när man varit på helspänn i flera veckor så kom även ett mentalt, mer nedtryckande bakslag som innebar att fraser som ”vad i hela helvete har du gett dig in på” malde runt runt i huvudet och vägrade att ens ta en kaffepaus.

Och så här kommer det nog fortsätta. Upp och ner fram och tillbaka tills det kulminerar någonstans runt när jag sätter fötterna på Manhattans gator. So bare with me.