Förra helgen var jag bjuden på kalas. Det var AT som fyllde år och då vet man att det blir ett bra kalas, maken till värdinna är inte lätt att hitta. Är lite avundsjuk på den egenskapen, att vara den perfekta värdinnan. Jag är alldeles för dålig på att planera och för virrig för att vara en bra värdinna. Samt, kan inte laga mat.

Man det här skulle ju inte handla om mina brister. Inte just nu iallafall.

Jag tog i alla fall på mig min finaste, mest matchande och skönaste outfit, komplett med katthår på benen.

Piffade med palm i örat och måne runt halsen och världens skönaste läppstift från Linda Hallberg.

Sedan tog jag örti bilder på mig själv medan Jonas gjorde i ordning sig. Seriöst, den killen tar längre tid på sig att komma iväg än mig. And that’s saying something.

Jag hade fixat present! Så jädra stolt över mig själv för kreativitetsnivån på denna. AT hade i inbjudan skrivit att hon gillade ”tjejgrejer” och det tog jag på fullaste allvar.

Så jag köpte en korg och fyllde den med allt tjejigt (rosa) jag kunde hitta. Bubbel, spegel, tamponger, nagellack, rakhyvlar och såpbubblor. Jag spelade på könsrollerna så hårt att det gjorde ont.

Ett alldeles ljuvligt gäng hade samlats på Salmo runt ATs och Pers runda bord i deras nyrenoverade vardagsrum/matsal.

Det bjöds på grillat (MUMS) som Per kämpat med ute i regnskvittret.

Och sedan blev det kaffe, kaka och avec.

Jag drack konjak. Tror aldrig jag smakat konjak förut. Det smakade ungefär som whiskey.

Till bordet hade jag Linn! Ingen aning varför hon ser så arg/förvånad/ledsen ut? Jag var en ganska bra bordsdam tycker jag. Plus hon hade någon slags jordgubbslikör i glaset så jag tycker hon ska vara glad?

Detta är tydligen enda bilden jag fick på värdparet? Och det är inte de i mitten då utan de på sidorna. AT till vänster och Pers nacke till höger. Man undrar ju om jag bloggat i 20 år när man ser nivån på detta innehållsskapande. Skämmes tamejfan.

Sedan skulle vi leka charader (jag ÄGDE för övrigt). Vi skulle skriva våra egna ledtrådar och jag skrev ”det våras för Hitler” (en film om jag minns rätt?). ”Våras” var tydligen inte helt lätt att gestalta trots att det kämpades bra med lajvanda av spirande blomster.

Jag och Han Som Aldrig Kan Skärpa Sig På Bild. Fotografen som inte gillar att bli fotograferad.

Men till slut så!

Och sen blev det som det blir ibland när känslorna tar över och allt blir tokigt och man blir nedbäddad och omstoppad och så får man omelett till frukost och en kram och då känns det inte så hemskt längre. Man är ju bara människa.