Vaknade imorse av att jag grät. Fast utan tårar. Mardrömmarna är tillbaka i full kraft. Fast de egentligen aldrig försvunnit. Och som vanligt så kretsar de runt C. Jag kommer att få betala i all evighet för vad jag gjorde mot honom.
Så nu är jag trött. Hjärnan har varit igång hela natten även fast jag har sovit. Mitt samvete kommer aldrig återhämta sig. Jag kommer aldrig bli av med mardrömmarna.
Hej vänner. Jag är så trött att jag ser i kors. Även om jag försökt använda helgen till återhämtning (hur man nu tror att man
Härom dagen lovade vädergudarna sol och efter mitt solnedgångsfail förra veckan sökte jag revansch. Så jag ställde väckarklockan, packade ihop kamera och stativ och åkte
”Döden, döden, döden”. Så sägs det att Astrid Lindgren alltid började sina telefonsamtal med sin syster. För att ha ämnet ur vägen liksom. Avdramatisera det
Om ni följer mig på Insta stories (gör det!) så har ni sett att jag hängt i Sundsvall i helgen (eller någonstans i skogen utanför)