Jag har egentligen massor att säga men det fastnar liksom någonstans på vägen. Som att det blir tjockt i halsen fast istället blir det tjockt någonstans runt armbågarna. Det kommer inte ut. Kanske vill jag egentligen inte kännas vid det och det är därför det jobbiga inte kan forma sig i ord. Kanske är det mitt sätt att hantera det. Kanske har jag helt enkelt blivit vuxen och när man är vuxen så gnäller man inte. Inte så mycket i alla fall.

Jag undrar hur länge det kommer att hålla ihop. Det. Jag. När det kommer rasa. Jag gör mitt bästa för att hålla vindpustarna som kommer riva korthuset på avstånd, men jag känner kulingen rulla in.

Trångt. Eko. Förvirrad. Det bubblar upp. Hur kommer det se ut när det når ytan? Jag vill inte vara tom längre.